How to check the credit on your Suica card when outside Japan

People who frequently travel to Japan often end up with piles of Suica cards, the convenient payment card that is mainly used for local transport, but can also be used at convenience stores, vending machines and other places. I’ve often bought it as part of a bundle for the NEX train from Narita Airport, so I have 4 or 5 of them and I never remember how much credit they have when I leave Japan.

Now there’s an easy way to check your Suica credit even if you’re not in Japan. At least if you own a Japanese Wii U console. Who doesn’t. :)

Pay with Suica card on your Nintendo Wii U

1. Choose 電子マネー (“electronic money” – can be Pasmo or similar cards too) as payment option.

Pay with Suica card on your Nintendo Wii U

2. Choose the amount you want to charge your Nintendo account with, and hold the card against the gamepad’s RFID reader.

Pay with Suica card on your Nintendo Wii U

3. As for me, it turned out that one of the two cards I found was empty, and the other one only contained 100 yen. Since the minimum charging amount for my Nintendo account was 500 yen, I couldn’t charge it. But at least I know the credits now.

Några ord om en pojksexskandal

pojksex

Häromdagen rapporterades att en 22-årig man dömts till fem och ett halvt års fängelse för “våldtäkt mot barn” och “utnyttjande av barn för sexuell posering” (även “grovt” sådant samt “försök” därtill). Alla inblandade, dvs både gärningsmannen och offren, är födda på 90-talet.

“Våldtäkt mot barn” heter det som bekant numera om ena parten i en sexuell relation är under 15. Det som är lagligt i flera europeiska länder (t ex Tyskland, Österrike och Ungern) där åldersgränsen för sex är 14 år innebär alltså per automatik “våldtäkt mot barn” i Sverige. Skaraborgs tingsrätt förklarar:

Utgångspunkten för lagstiftningen när det gäller barn måste enligt lagstiftningsmotiven vara att de aldrig kan samtycka till sexuella handlingar. Denna utgångspunkt ligger bakom brottet våldtäkt mot barn (6 kap. 4 §).

Ja, jag blev förstås nyfiken och beställde domen. Handlade det om frivilliga relationer? Alltså det som enligt svensk lag inte kan existera mellan en 14-åring och en 21-åring?

Nja, inte riktigt.

Den dömde, låt oss kalla honom Tony, var fotbollstränare i en småstad. Han tränade pojklag och verkar ha känt alla unga killar på orten. Bodde hos vissa av dem i perioder när han hade bostadsproblem, blev accepterad som en i familjen. Verkar ha varit rätt populär.

Men sedan kontaktade han killarna på nätet och låtsades att han var en tjej. Han kallade sig för Rebecca, Fanny, Lisa och så vidare. Han försökte få killarna att visa upp sig nakna på Skype och Kik, vilket de också gjorde. Själv sa han att hans kamera inte funkade.

Det är alltså detta som är “utnyttjande av barn för sexuell posering”. De flesta killarna verkar ha varit 14 år, vissa 13. (Det är 18 killar i domen och lång läsning – för var och en av dem måste man hoppa mellan målsägandenas anonymiserade bokstav, åtalspunkten det gäller, och slutligen deras historier, där man får en hint om ungefär när de är födda, eftersom detta av anonymitetsskäl inte kan skrivas ut exakt. Det framgår alltså inte helt tydligt, men den vanligaste ålderskombinationen jag lyckades räkna ut var 14 för målsäganden och 21 för Tony.)

Det är manipulationen snarare än handlingen i sig som är problematisk enligt mig. Om killarna visade upp sig för Tony frivilligt (ordet som inte finns i Sverige) hade det varit en annan sak. Nu blev de i stället lurade av honom. Mer än så: Tony var väldigt drivande. Kontaktade killarna på flera olika medier, ibland i eget namn, då han sa att han kände “Rebecca” och rådde killarna att visa upp sig för henne. Ibland blev han rentav hotfull; som “Rebecca” kunde han säga att hans (hennes) farsa var polis och att det var olagligt för killarna att ta emot de bilder han (hon) skickat på sig själv, men att han (hon) inte skulle skvallra om de skickade bilder på sig själva också. I andra fall hänvisade han (hon) till biffiga polare som kunde “fixa folk”. Målsägande O:

Det gick fort från en trevlig konversation till en ganska hotfull. Han mådde dåligt på kvällarna under den tiden, då han hade press på sig från henne hela tiden och hon kontaktade honom vid opassande tillfällen. Han var även orolig att han gjort något brottsligt.

Tony hade också sex med vissa av killarna. Hur då, undrar ni kanske. Klädde han upp sig till transa och sa att han hette Rebecca? Nej, det behövdes inte. Det räckte med lite enkel list och övertalning. Vid några tillfällen – med olika killar – ville “Rebecca” att de skulle träffas alla tre: Tony, Rebecca och den unga killen. När killen kom hem till Tony var förstås bara Tony där, men han sa att Rebecca skulle komma senare. Ibland bjöd han på alkohol medan de väntade, och ibland fick killen sms från Rebecca om att hon ville att Tony och han skulle “göra något” tillsammans, att hon inte skulle komma annars. (Tony skickade dessa sms i smyg.) Vilket ledde till att de började kramas och kyssas, och till slut sög Tony av killen han tagit hem.

Med en av killarna skedde detta fyra gånger. Dvs trots att Rebecca aldrig dykt upp den första gången så kom han även de följande gångerna till Tony och gjorde samma saker med denne i väntan på Rebecca, som inte heller dessa gånger dök upp. Tingsrätten dömde för våldtäkt mot barn i första fallet, men frikände i de övriga tre. Inte för att det inte skulle röra sig om våldtäkt mot barn eftersom killen verkade ha varit med på noterna, utan för att det inte var helt bevisat att händelserna ägt rum. Hovrätten ändrade till att döma för våldtäkt mot barn i samtliga dessa fyra fall. Två av dessa möten ägde rum i början av 2012, de andra två i februari och mars 2013. Killen var 13 år vid det första tillfället, Tony 20.

Fallet har tydliga likheter med “Alexandramannen”. Precis som denne har Tony kontaktat en mängd ungdomar på nätet och lockat dem till sig genom att utge sig för att vara någon annan. Och precis som Alexandramannen har han varit extremt driven och intrikat, han verkar nästan ha levt genom sina olika användare på diverse olika tjänster och mobiler. Det blir så mycket att han schabblar till det ibland, råkar skriva från fel konto, killarna upptäcker att de chattar med samma användarnamn, men med en av dem kallar hon sig “Fanny” och med en annan “Rebecca”. Han saknar dessutom finess, flera av killarna berättar i förhören att de fattat att bilderna tjejen skickade kom “från Google”.

Så nej, Tony var ingen hyvens kille. Min inledande teori om att det var helt normala relationer som dolde sig bakom lagens absurda formulering “våldtäkt mot barn” stämde inte. Målsägande N sammanfattar:

N kände sig utnyttjad för han trodde att han kunde lita på Tony men det kunde han inte.

Men jag är ändå förvånad över att man dömer en 22-åring till fem och ett halvt års fängelse. Hovrätten bekräftade denna strafflängd.

Han har varit fräck, ja. Men det han främst gjort är att få 13- och 14-åringar att runka framför kameran på Skype. Eller som brottet beskrivs i förhöret med målsägande J:

Personen ville att J skulle visa sig på camen och gav honom komplimanger.

Sedan har han övertalat några att få runka av dem eller suga av dem. Något som åtminstone en kille, “målsägande P”, inte ens menar var sex:

P hade inte sex med Tony. Han skulle aldrig ha sex med en kille. Han visste inte om det han gjorde med Tony klassades som sex.

Nej, att känna lite på varandras kukar är ju inte sex. Det är våldtäkt.

Förhöret med P fortsätter:

Han ville egentligen inte att någon ska veta det eller att det ska komma till rätten eller att hans mamma ska få veta. P och Tony rörde vid varandra. Om det kom ut skulle P ta självmord. Han skulle inte kunna leva. De rörde varandra en gång men det var inte så att han klassade det som samlag. Tony tog P på kuken. P gjorde samma sak på Tony, men det stannade där. Det var Tony som ville men det var inte våldtäkt. P ville testa också och se om han var som han var. De slutade när P sa till. P och Tony låg och pratade om att P:s kompis syrra var snygg och så.

Ironin i att både P:s mamma och syrra vittnar i rätten, efter att P sagt till poliserna att detta absolut inte får komma ut …

Det är också här vi måste konstatera att likheten med Alexandramannen haltar. Fallen påminner om varandra, men själva sexakterna var betydligt oskyldigare och jämlikare i fallet Tony. Faktum är att många av killarna verkar ganska obekymrade, men att de dragits med av rättsprocessen och mediarapporteringarna. Vilket är vanligt i sådana här fall. Målsägande N efter att ha haft sex med Tony för andra gången:

I början kände han sig nedstämd över att han lät sig bli lurad. Sedan har han förträngt det.

Det verkar förresten som att sexet mellan N och Tony inte var föremål för rättslig prövning, jag hittar bara N under åtalspunkter för posering nämligen.

Även målsägande K verkar ha tagit lätt på händelsen, i hans fall att ha runkat framför kameran på Skype när han var 14 år:

Han mådde lite dåligt direkt efteråt men mådde bra sedan.

Målsägande Q:s fall är talande för hur viktig kontexten är för hur man betraktar en händelse. Det verkar som att Q och Tony hade ett förhållande, som dessutom var sanktionerat av pojkens familj. I förhöret med Q framkommer:

Relationen med Tony var ömsesidig. Det tog slut i november 2011. De var ett par och hade frivilligt sex flera gånger. Det tog slut när Q:s förtroende för Tony sjönk.

I inledande polisförhör sade Q att de inte haft sex före hans 15-årsdag. I rätten ändrade han sig och sade att de hade haft det. Tingsrätten ansåg inte att detta kunde bevisas, eftersom pojken ändrat sin berättelse och därmed inte var trovärdig. Tony friades därför på denna punkt. Men det intressanta är hur mycket det betyder när det blir polissak:

Det blev som ett slag i bakhuvudet att veta att Tony var häktad. Allt kom på en gång och Q fick inte in allt. Han blev ännu mer besviken på Tony, eftersom han och hans familj tagit hand om Tony och gjort honom till en i familjen och så har han gjort så här.

Så långt domen. Det som förvånar mig är som sagt straffet. Mig förefaller det högt, i synnerhet för en tidigare ostraffad (antar jag) ung människa. Det känns som att Sverige går åt amerikanskt håll här, där straffskalan är högre överlag och sexbrott straffas hårdare än våldsbrott.

Nu några reflektioner och teorier.

1. Stärkta hbt-rättigheter ger stärkt skydd av “barnen”

Tidigare var händelser som de som beskrivs i domen inte föremål för rättslig prövning. De sågs som ungdomars experimenterande, som på sin höjd kunde beskrivas som pinsamt. Om man i stundens hetta gjort lite mer än man hade tänkt sig kände man sig dum efteråt. Sen glömde man det och gick vidare. Ett tankesätt som för övrigt flera av killarna verkar ha haft inledningsvis. I värsta fall – om föräldrarna blev inblandade – tog man sig ett snack med den som gjort något dumt, i det här fallet Tony. “Lägg av med de här dumheterna”, kunde man säga. Tony skulle bett om ursäkt och försvunnit med svansen mellan benen. Taggat ner.

Utvecklingen från “pinsamt” till “fängelse” är en logisk följd av så kallade hbt-rättigheter. Juridisk och social acceptans för homosexualitet är något nytt för oss, och det här är priset vi får betala för den. Det finns många exempel från olika länder på hur skyddet för de unga, eller barnen, stärkts som en ganska direkt följd av stärkta rättigheter och ökad synlighet för homosexuella. Gisela Bleibtreu Ehrenberg beskriver denna utveckling mycket väl i sin bok “Tabu Homosexualität” från 1978. Enkelt uttryckt: Vi släpper bögarna lösa samtidigt som vi låser in barnen.

Moderna människor skakar förstås på huvudet nu och menar att hbt inte har något med barn att göra. Förutom i bemärkelsen att skaffa barn och bli en fin regnbågsfamilj förstås. Men innerst inne verkar det finnas ett slags samhällelig misstänksamhet mot bögarna. Man tror att de ska förföra ungdomen – denna gamla klyscha – vilket blir ett hot mot samhället, på så vis att de unga männen riskerar välja att ha sex med män i stället för att befrukta kvinnor, bilda familj och bli ordentliga, samhällsbyggande medborgare. Det är denna rädsla, och denna instinktiva förståelse för hur samhället fungerar, som Bleibtreu Ehrenberg beskriver i sitt kända verk.

Det slags homosexualitet som “släppts lös” de senaste decennierna är en ofarlig form av homosexualitet som riktas mot jämnåriga. Skäggig man gifter sig med skäggig man, typ. Historiskt är detta dock en mycket ovanlig form av homosexualitet. Samkönade relationer har nästan uteslutande skett mellan äldre och yngre män. Eller mellan man och pojke. Detta är också homosexualitet. Men i dag kallar vi det senare för något annat, som gör att vi kan fördöma det lika hårt som vi hyllar den rätta typen av bögar. Det är därför en 21-åring och en 14-åring som har sex inte längre kallas homosexualitet, vilket det de facto är även om brott har begåtts, utan pedofili, som här på Sveriges Radios hemsida:

skovdepedofilen

Och pedofiler måste förstås straffas hårt. Samtidigt som vi kramar ihjäl bögarna. Men någonstans måste gränsen gå mellan dessa två extremer. På ena sidan av den gränsen kastar vi dem i finkan och ropar på dödsstraff och kastrering. På andra sidan älskar vi dem och sätter dem i Allsång på Skansen.

Det är så man ska förstå den ökade användningen och utvidgandet av begreppet pedofili.

2. Pojkar har blivit mer som flickor

Eller har fåtts att bli mer som flickor. Som jag konstaterar ovan verkade flera av killarna inledningsvis ha varit rätt obekymrade, även om de gjort saker med Tony som de egentligen inte hade velat. Men när rättsprocessen dras igång är de plötsligt lika mycket offer som tjejerna i fallet Alexandramannen. Jag skrev i min recension av den boken:

Det är trots allt ingen slump att detta fall handlar om femtio tonårstjejer och inte tonårskillar. Flera undersökningar i Sverige visar att tonårskillar säljer sex i större utsträckning än tonårstjejer. Men eftersom de inte får höra att de är offer så blir de heller inga offer.

Detta stämmer alltså inte längre. Jag antar att vi i jämställdhetens namn ska välkomna denna utveckling. Äntligen förstår pojkar att de blivit våldtagna, äntligen kan de må lika dåligt som flickorna.

3. Ungdomsledare har en dold löneförmån

Man undrar ju när det ska gå upp för svenska folket att “pedofilerna” i idrottsrörelsen och andra ungdomsverksamheter inte är något undantag, utan det normala. Vem annan skulle lägga ner sin tid och energi, ja sin själ, i att lära otacksamma slynglar spela boll? Åka på läger med dem, snacka med dem, hjälpa dem med deras problem. Till usel betalning. Självklart blir man ungdomsledare för att man får ut något annat av verksamheten än det monetära. Man får vara med ungdomarna. Man får se på dem. Och det kan vara värt mycket. Därför blir dessa människor också väldigt bra och omtyckta ungdomsledare.

Som han som tog hand om problembarnet Patrik Sjöberg och tränade upp honom till världsmästare. Och sedan fick skit för det (i graven) när det visade sig att han haft en annan agenda också, ett annat intresse. Då hade det plötsligt varit att föredra att Patrik blev knarkare och kriminell, vilket hade varit en trolig framtid för honom om inte tränaren plockat upp honom.

I våras läste jag Hans Blühers kända verk om homosexualiteten i den tyska scoutrörelsen, “Die deutsche Wandervogelbewegung als erotisches Phänomen”, från 1906. Redan då etablerades erotikens roll i ungdomsrörelserna, “die Invertierten” betyder alltså “de inverterade”, dvs de homosexuella:

Die Invertierten spielten also im Wandervogel eine nicht zu übersehende Rolle, und die Bewegung ist ohne sie überhaupt undenkbar, da niemand diese Arbeitsleistung für die Jugend freiwillig und oft ohne Dank übernommen hätte, der nicht den heimlichen Zwang des Anziehungsgesetzes, under dem er stand, und den Erfolg einer glücklich ausgelösten Liebesspannung für sich hätte in Anspruch nehmen können.

I ljuset av detta blir det komiskt när scoutrörelsen ska rensa upp i leden och kasta ut “pedofilerna”, eftersom rörelsen i själva verket utgörs av och byggdes av just dessa människor. (Som så klart inte är “pedofiler” i ordets egentliga betydelse, utan snarare “pederaster”, dvs old school-bögar.)

Detsamma gäller den svenska idrottsrörelsen och alla andra ungdomsrörelser. Om man erkänner detta finns två vägar att gå: Antingen börjar man förfölja dessa människor, vilket i slutändan kommer leda till en totalt sönderfallen ungdomsrörelse, eftersom det inte blir några (bra) ledare kvar. Detta kommer leda till anarki, eftersom det inte längre finns någon som tar hand om ungdomar på glid. Dessa kommer i stället bli tickande bomber, växa upp till terrorister (ingen nämnd, ingen glömd) och våldsverkare. Eller så accepterar vi ungdomsledarnas “dolda löneförmån”, inser att just dessa människor är de bästa att ta hand om våra unga, och ger dem cred för att de gör det. (Detta sagt utan direkt koppling till fallet i domen ovan, där det fanns en annan problematik i form av manipulation och svikta förtroenden.)

Four years of Japanese studies

My Japanese studies calendar 2014

Click image to enlarge.

It had to come at some time, and it came during my fourth year of Japanese self-studies: The break. It lasted from March through July 2014 – almost half a year. I didn’t study actively at all during this period. However, I did read some manga, watched anime and gamed a bit. And occasionally met Japanese friends. But all in all, it was a long break from studying.

Why did this happen? I think an important reason was that I had come back from my three months in Japan, which in many ways were like the final battle of my early Japanese studies. I had “cleared the game” and lost my motivation to continue. As I’ve written before, I have no reason to why I study Japanese. There is no concrete goal, but my internship at a Japanese magazine probably worked as one. So naturally I lost focus after completing it. I also came to realize something when I lived in Japan, namely that I don’t want to live in Japan. Not long-time, or at least not now. I’m perfectly fine in Berlin, and prefer my intense shorter trips to Japan and my heimat Akihabara.

But now it’s that time of year again. The air is getting colder, crispier. The children will soon start school. And I’ve just started to study more structured again, by way of text books, apps and tandem partners.

Here is how I studied during my fourth year:

Life in Japan

My autumn in Japan was obviously the highlight of the last year, but it doesn’t belong to the last half year, so no need to dwell on it. Short recap in the 3,5 years post, and except for that, there are 114 blog posts describing my life there, mostly in pictures. All in all, lots of Japanese speaking with old and new friends, colleagues at the publishing house and freelancers at the co-working space I frequented.

Text books

In Japan I bought the text book “An Integrated Approach to Intermediate Japanese” and its accompanying workbook after having decided not to attend the language school that I had looked up before my arrival. I like the books very much, but am only on chapter 5 or 6 (not that structured at the moment). My tandem partners correct my answers in the workbook.

P1100819b

I also bought two books to practice for JLPT N3: One for vocabulary, the other one for reading comprehension. I liked them both, especially their covers.

Iknow

My Iknow membership ended 3rd March 2014, so I haven’t used the service since then. My status then was:

  • 4019 items started (last year I was at 3598)
  • 3915 items mastered (last year I was at 3146)
  • 310 hours studied

In other words, I’ve mastered 769 items during the last year (down from 936 words during the year before) – but that happened almost exclusively in August and September 2013 during my most intense Iknow period ever.

I quit Iknow because I preferred Memrise and disliked the way the Iknow website and engine were developed (lex “animated green circle” – longtime Iknow users know what I mean). Also, after getting used to giving answers in full kanji on Memrise, I disliked the kana of Iknow (even if the word is shown in kanji, the answer you give to Iknow is in kana, which feels unnatural).

But despite the things I dislike with Iknow, I must say that it probably helped me quite a bit with learning vocabulary in a simple way. I can feel the absence of Iknow during this last half year, so I’m thinking of signing up again. Especially since I still have many courses to conquer in the Core 6000 series that make up their Japanese course.

Tandem partners

As you can see in the graph, I had daily sessions with Kohei in January and February. Then he found a job and became increasingly busy, and my Japanese learning hiatus began.

Since just a week I’m meeting a new tandem partner, also daily.

JLPT

As I also wrote in the 3,5 years post, I wrote a practice test for JLPT N3 in Tokyo in November 2013 and passed the real JLPT N3 (also in Tokyo) in December 2013.

Kanji training

I started out boldly drawing one kanji a day but lost interest pretty soon.

I’m using the flash cards that I apparently bought in August 2012 – two years ago! What a shame that I haven’t made more progress in the kanji department.

But mainly I rely on Memrise, where I’m still taking the N3 Kanji course. I’ve done it for so long that I’m on the third place out of 660 users on the all-time high score list.

Kanji is still the area where I lack behind the most, and what hinders me the most in my understanding of written Japanese.

Manga, anime & games

I’ve read 7 manga books and 2 manga doujinshis during the last year. In general, I did a close-reading of the doujinshis (which are shorter), whereas I didn’t look up many words in the books. Instead, the challenge there was to get some flow and understand the story despite not understanding every single word.

P1130461

Yowamushi Pedal is the mainstream sports manga that premiered as an anime while I was living in Japan. (Unfortunately I didn’t have a TV, so I had to watch it when I came home to Europe!) I found it accidentally at a book shop in Ueno in December 2012 if I remember correctly. Or “it found me” as I often say about such occasions, you know, when a cover starts speaking to you and you fall in love.

Yotsuba-to is the extremely sweet children’s manga with perfectly understandable Japanese. (It’s often recommended as suitable for Japanese learners.) I love it and look forward to buying further volumes on my next Japan trip, whenever that will be.

Usotsuki Gokuoh-kun is probably directed at elementary school boys, as is the Duel Masters manga.

Kokoro Button was the last manga I opened and read (now in August 2014), after having found it randomly at Haruya Books in Nakano Broadway last autumn. (I stocked up on lots of manga then, which I’m now enjoying at a slow pace. A piece of Japan that will last long.) It’s a girls’ manga about romance between a girl and a boy at a high school. It’s fun to read a girls’ manga that is not BL/Boys Love for once! And it’s really sweet, I like it.

Last but not least, two bicycle doujinshis by Akira Yomoyama, whom I met at Comitia 106 in Tokyo in October 2013.

Summary of what I read during the last year:

I’ve watched quite a lot of anime during the last year, but, with the exception of Akira, only with English subtitles. My anime habit is more pleasure than studies, but I do pick up more and more. Anime started as a weird side interest for me, a way to get to know the Japanese culture better. I kept repeating that it wasn’t my kind of art form, just like opera isn’t. But then something happened and I got stuck.

As for games, I did a close reading of Chousoku Henkei Gyrozetter back in January 2014 and started playing Youkai Watch only some days ago. And for some time, i played Tomodachi Collection daily. Except for that, I’ve played lots of Taiko no Tatsujin, Mario Kart 8 and other Japanese games – but that’s just for fun.

Newspaper articles

I tried to read some newspaper articles together with my tandem partner Daisuke at the beginning of this study year, back in August 2013, but it was very hard.

P1130460

Previous study reports

Just the landmark posts:

It’s now August 18th 2014. Let the fifth year begin!

Learning Japanese with Youkai Watch and Nintendo 3DS

Youkai Watch - level up!

Youkai Watch is a children’s game for the 3DS. Your task is to collect ghosts. Not unlike Pokemon, they say. The game has become extremely popular in Japan, and the sequel Youkai Watch 2 was just released (in July 2014). There is also a manga and an ongoing anime. A movie is scheduled for December 2014.

I bought the game (and the first volume of the manga) in Japan last autumn but haven’t started playing until now. The Japanese is easy to understand and the kanji has furigana. The game itself is sweet of course, but not really my thing. But who cares, I play it mostly to learn more Japanese.

In my first 3 hours and 19 minutes (the game keeps track of your time spent with it) of the game, I took notes of new words, and words I needed to repeat. The first half of them I’ve tested on my tandem partner, the second half I will test on him tomorrow.

  • 妖怪(ようかい)ghost
  • 主人公(しゅじんこう)hero
  • 性別(せいべつ)sex (gender)
  • 地名(ちめい)place-name
  • 団体(だんたい)organization
  • いっさい x ない not any x
  • 可能性(かのうせい)possibility
  • 可能 possible「予約する可能ですか?」
  • 進行 progression
  • 別荘(べっそう)villa, holiday house
  • ボクんち = 僕の家 my place
  • 昆虫(こんちゅう)insect
  • レアもの rare (thing)
  • 自由研究(じゆうけんきゅう)independent research (summer project in elementary school)
  • 採集(さいしゅう)collection (same kanji as 探す)
  • 一匹(いっぴき)one animal
  • ダンゴムシ wood louse
  • めくる turn over (but not entirely), lift a bit to look under, browse
  • 期待 expectation
  • 期待せずに without expecting
  • 捕る to catch ・ 捕まえる to catch ・ 捕まる to be caught
  • 見返す(みかえす)to look back, to triumph「クマを見返してやるぞ!」
  • 虫アミ(虫網?)insect net (håv)
  • 夏休みの日記 summer break diary
  • 状態(じょうたい)state
  • 観察(かんさつ)する to observe (to check?)
  • 用務員さん(ようむいんさん)janitor
  • 黒蜜(くろみつ)black honey
  • アブラゼミ large brown cicada ・ ミンミンゼミ
  • お坊さん(おぼうさん)monk
  • 封印(ふういん)する to seal, in the sense “to close forever”, “försegla”
  • アンビリーバボー unbelievable
  • レーダー radar

P1130444

  • 分析(ぶんせき)analysis
  • 周囲(しゅうい)perimeter
  • 表示(ひょうじ)display (表示する、表示される)
  • 満タン(まんたん)full tank. Jfr 満足 satisfied (filled up)
  • 仕返し(しかえし)revenge (する)
  • ご覧(ごらん)する to see (polite) ・ ご覧なさい ・ ご覧ください
  • 怒らす(おこらす)to provoke (something) ・ 怒らせる provoked (by something)
  • 返信(へんしん)する to transform ・ 返信(へんしん)a reply
  • 証(あかし)proof
  • 手加減(てかげん)allowance
  • はりきって up and coming (?)
  • 勝手気(かってき)own mind (?) ・ 勝手気ままに licentious (lacking restraint) (?)
  • 必殺(ひっさつ)(な)deadly ・ ひっさつわざ deathblow
  • 見所(みどころ)highlight
  • 指示通り(しじどおり)as instructed

P1130443

  • いきなり suddenly
  • 襲う(おそう)to attack ・ 襲ってくるんだ
  • 執事(しつじ)butler
  • 鼻(はな)nose ・「鼻が高いです」(?)
  • 収納(しゅうのう)storage ・ 収納する to house, accommodate (store?)
  • 狂い(くるい)crazy
  • ひつじ sheep
  • 役目(やくめ)role
  • 世話(せわ)care, aid, assistance, looking after (世話をする)
  • 構う(かまう)to care (about), to be concerned about
  • 居候(いそうろう)freeloader (?!)
  • 起動(きどう)する to start (up) something

Oh my god, I just realized that a really sweet video I saw long ago is for this game:

And here’s one from the release of Youkai Watch 2:

The Youkai Watch dance. I should try that next time at Berghain.

This was the second post on Japanese studies by way of Nintendo 3DS. Here is the first one (with loads and loads of pictures – you are warned).

Förbjud fantasier. Eller låt oss åtminstone prata om det.

Fantasin står inte högt i kurs bland svenska politiker och debattörer. Två exempel från de senaste dagarna (plus ett till):

1. Förbjud sexuella fantasier

Andreas Gustavsson, chefredaktör för Dagens ETC, skriver en ledare om det problematiska med att porrskådisar har sex utan kondom. Dvs de producerar en fantasi för porrkonsumenten, fantasin att ha sex utan kondom.

Visst finns ett arbetsrättsligt problem i själva “tillverkningen”; aktörerna riskerar ju att smittas av en sexuellt överförbar sjukdom, även om porrskådisar tillhör de mest testade människorna på jorden.

Men nu är det inte detta arbetsmiljöproblem som Andreas Gustavsson kritiserar, utan att porren, den kondomfria, gör människor till “projektionsytor”. Han avslutar texten:

Ska vi nu veva porrdebatten ytterligare ett varv, låt oss då diskutera om vi vill att fantasier ska värderas så högt, sväva oantastliga ovanför samhälleliga värderingar och verkligheter, om dessa fantasier kräver att människor inte är mer än projektionsytor.

Han är så God, Andreas Gustavsson. Men det är ett högt spel att vilja “diskutera om vi vill att fantasier ska värderas så högt” – WTF? Om vi vill att fantasier ska “sväva oantastliga ovanför samhällets värderingar”. Mein lieber Andreas! Fattar du vad du säger?

Sanna Rayman svarar tydligt på ledarplats i SvD:

Say what? Vi ska alltså diskutera hur det är önskvärt att fantasier ser ut? Reda ut om fantasierna verkligen ska kunna få fantiseras hur som helst?

Mitt svar på den retoriska fråga som ställs av ETC är ett rungande JA. Absolut ska min fantasi få sväva oantastlig ovanför samhälleliga värderingar och verkligheter. Verkligen verkligen ska den få göra det. Helt klart är min fantasi inte en fråga för tidningen ETCs värderingsutvärdering. Och det gäller såklart inte bara min fantasi, utan allas.

(Rayman uttalade sig f ö så här om Destroyer i Fotografisk Tidskrift 1/2011:

“I tidningen var många foton tagna i Asien och regioner i Ryssland, det fanns en hel dimension av kolonialism och utnyttjande av pojkar i fattiga länder som jag fann obehaglig. För mig är det ytterst viktigt att konsten hålls ren från alla former av våld och tvång.”

Där håller jag med henne, man måste skilja på fantasin och den verkliga produktionen av fantasin. Ett arbetsmiljöproblem, som sagt. Vad hon hade för inblick i produktionsförhållandena för fotona i Destroyer vet jag inte. Noterar bara detta parentetiskt eftersom temat tangerar Gustavssons ledare.)

2. Förbjud uttalanden som romantiserar droger

Javisst. I en debattartikel som fått rubriken “Inför nolltolerans för drogromantik” skriver Sivert Aronsson (FP) och Kalle Bäck (KD) (min fetning):

Drogromantiken har slagit rot bland svenska ungdomar. Lättvindiga argument som att forskning inte bekräftar några skadeverkningar eller att drogerna inte skulle vara farligare än alkohol tillåts vifta bort de påvisade baksidorna. En socialt ansvarstagande person kan aldrig acceptera att någon ungdom röker sig till ångest, depressioner, oro och initiativlöshet. En ansvarstagande politik innebär därför nolltolerans mot både bruk och relativisering kring narkotiska preparat.

Relativisering. Det är alltså när man säger att vissa droger inte är så farliga. Och det är denna relativisering – dessa uttalanden – som artikelförfattarna vill ha en “nolltolerans”, dvs ett förbud mot.

Visst är de trevliga, dagens ungdomspolitiker? Så här ser riksdagskandidat Aronssons hemsida ut:

aronson_hemsida

Rubriken: “FÖR MORAL OCH ANSVAR”

Underrubriken: “FRIHET, RÄTTVISA OCH MORAL”

Jo, vi förstår att moralen är viktig. Frågan är var friheten kommer in i förslaget om nolltolerans mot drogromantik. För att inte tala om yttrandefriheten. Trevlig kille. Han verkar ju i alla fall ha hittat rätt parti för sitt moraliska korståg, dvs Folkpartiet. (Nej, det där sista var elakt mot Folkpartiet, inser jag. I själva verket skulle väl hans politik passa i samtliga svenska riksdagspartier.)

3. Förbjud porr

Sent omsider upptäcker jag Tomas Hemstads text om att Fi vill förbjuda porr. Något som Fi förnekar i sitt svar. Åh, förlåt. De vill ju inte “förbjuda” porren. De vill “begränsa” den. My bad. Men visst är det lustigt att det som tidigare var högerns hjärtefrågor – att racka ner på och förbjuda allt som har med sex att göra – nu tagits över av vänstern.