Karl Andersson

Mycket kan man anklaga kvällstidningarna för, men deras kulturchefer – Åsa Linderborg (Aftonbladet) och Karin Olsson (Expressen) – är i alla fall tydliga i sina åsikter:

Obs att Linderborgs krönika är från 2010 (den låg högst upp på mest lästa-listan, jag antar att artikeln länkas runt i “sociala medier”, typ “the Facebook”), men diskussionen och omständigheterna är desamma (Vilks har ju utsatts för attentat tidigare), så åsikten i rubriken står sig nog. Det är åskådliggörande att lägga de två rubrikerna intill varandra.

Måste säga att jag gillar Olsson väldigt mycket, trots att hon en gång skrev en ganska fräck artikel om en bok jag gett ut. Men bortom detta ser jag en linje i hennes kulturchefande sedan flera år. Hon försvarar och kämpar aktivt för konstens och fantasins frihet, och tar gärna upp fall som hon personligen inte tycker om. Under mangarättegången blev hon kölhalad av P1-programmet Medierna (som är mitt favoritprogram men som då och då – dock alltmer sällan – tappar koncepten helt) för att hon enligt dem inte fattat allvaret med tecknad barnporr, typ. Så Mediernas rättrådige reporter Petter Ljunggren tog med Olsson till polisen för att testa henne genom att låta henne se bilderna i fallet. Olsson kommenterade efteråt:

Ljunggren tycker att jag och många med mig framställt fallet för oskyldigt, och ifrågasätter att man kan ta ställning mot att teckningar klassas som barnpornografi utan att tittat på dem. Ja, det kan man. Om man inte tycker att fantasier ska kriminaliseras, och värnar största möjliga frihet för konsten.

Linderborg har förvisso också en linje. Men den är inte min.

Jag vill förresten inte heller dö för Vilks rondellhundar. Inte om valet stod mellan mitt liv och en rondellhund. Men det gör det ju inte. Det handlar om vilket samhälle man strävar efter, vad man anser är den ideala situationen, även om den smutsiga verkligheten ofta inte kan leva upp till den. Och vilken denna ideala situation är har kulturcheferna gjort väldigt tydligt.

Jag brukar alltid försvara kvällstidningarna när folk klagar på att de bara publicerar skit. För det är ju denna skit folk vill läsa. Klaga på folket i stället, brukar jag säga. Kvällstidningarna är bara en spegel av folket, ger folket den skit de vill ha. Skjut inte budbäraren, typ.

Men Aftonbladets senaste kampanj mot Flashback är oetisk på så många sätt att jag måste fråga mig vad som hänt på min gamla arbetsplats (jag jobbade deltid på “Bladet” 2001-2003).

Det börjar med att Jan Helin, publisher, ställer en fråga:

Är det viktigt för yttrandefriheten att få sprida rasism, hat och hot anonymt på nätet?

Och redan där är skadan skedd, enligt mig. Det är en ful retorisk fråga där vi förväntas svara ett rungande “nej!”. Det är naturligtivs inte “viktigt för yttrandefriheten”. Eller vi kanske tycker att “rasism” – hur detta nu definieras för stunden! – är okej, liksom “hat” – ännu svårare att definiera – men naturligtvis inte hot. (Detta regleras f ö redan i svensk lag.) Eller menar vi att det just därför är “viktigt för yttrandefriheten” att få uttrycka rasism, eller varför inte klasshat och manshat – för att det är svårare att svälja än det som smeker oss medhårs? Tja, det kan man ju diskutera. Och ska man läsa Jan Helin välvilligt så var det just det han ville, han “hoppas kunna starta en diskussion om gränser”.

Nej, skamligt är vad det är.

Aftonbladet, som en gång var yttrandefrihetens högborg. Som vid grundandet gäckade staten genom att byta namn till “Aftonbladet 2″, “Aftonbladet 3″ osv för att kunna trycka de obekväma åsikter som staten uppenbarligen inte tyckte att det var “viktigt för yttrandefriheten” att sprida.

En diskussion om yttrandefrihet pågår förvisso ständigt. Och yttrandefriheten, uttrycksfriheten, krymper ständigt. Men tidningsutgivare är normalt på den sida som försöker stoppa den utvecklingen. Här ser vi i stället Aftonbladets publisher ta den roll som antingen staten eller folket (pöbeln) traditionellt har: Den som vill förbjuda fler och fler uttryck. Vad blir nästa steg? Jan Helin ringer Ring P1 och kräver att yttrandefriheten inte ska omfatta dem som menar att elallergi är en bluff. Ärligt talat, är det inte ett slags “hat”? Eller kanske snarare: Skulle det inte kunna betecknas som ett slags “hat”? Och så vidare! Har man börjat rucka på gränserna kan man snart stoppa in vilket trendord som helst i den där frågan om huruvida det är “viktigt för yttrandefriheten” att ditten och datten ska få sägas. Vi behöver inte ens hårdra resonemanget för att förstå att Charlie Hebdo inte kan stå särskilt högt i kurs på Bladet.

Så långt den skamliga ansatsen. Snyftartiklarna i kampanjen har jag inte läst, för de är det minst intressanta i den här soppan. Tjejer gråter ut i Aftonbladet med namn och bild (och exponeras därmed för mångdubbelt fler läsare än vad saken nu ursprungligen gällde), krönikörer skriver snyfthistorier om hur illa berörda de blivit av mejl från läsare (well, är man krönikör på en kvällstidning så kanske man ska ha lite skinn på näsan … och vad jag hört kommer merparten av hoten på Bladet till Jan Helin, men han är kanske inte typen som gråter ut om det i en krönika). Det är en numera klassisk genre (Trolljägarna, Uppdrag Granskning) och syftet är såklart att få läsare/tittare och tjäna pengar. Inget nytt där.

Däremot har jag läst artiklarna om Flashbacks grundare Jan Axelsson. Och man häpnar inför hur Aftonbladet blir alltmer likt Daily Mail (som för övrigt tillsammans med Flashback måste anses vara en av Aftonbladets viktigaste nyhetskällor). Det handlar om två saker: Moralism och lögner.

Så här ser Aftonbladets etta ut den 13 februari 2015:

Under vinjetten “Aftonbladet granskar” avslöjar man alltså att Jan Axelssons “nya inkomstkälla” är “porr och telefonsex”. Att han sysslar med porr, denna nya folksport, är alltså nyheten här, det som antas vara komprometterande och få honom att framstå som en dålig människa. (Notera också den andra artikeln, som jag inte behandlar i denna bloggpost, där Aftonbladet gör en poäng av att Axelsson åtnjutit personskydd pga hot från mc-gäng. Och poängen är att han inte har rätt till detta skydd pga att han grundat Flashback, eller vad?)

Ingressen lyder:

Jan Axelsson som ligger bakom omstridda Flashback tjänar i dag också en hel del pengar på porr och telefonsex.

Hans sexsajt vill erbjuda det mesta även om det står att de är “försiktiga med att publicera verk som innehåller våldtäkter, djur och minderåriga”.

What? frågar sig nu kloka läsare. Har Axelsson en “sexsajt” som innehåller “våldtäkter, djur och minderåriga”? Alla tre grejer är ju olagliga, en av dem dessutom olaglig att dokumentera. Och sajten skriver bara att användarna ska vara “försiktiga” med att publicera saker som gäller detta. Men det är ju hemskt! Och olagligt! Vill Aftonbladet att vi ska tänka. Men så läser man artikeln och inser att den “porr” som denna “sexsajt” sysslar med är erotiska noveller:

Sexsajten drivs av Flashback Media Group och är enligt redaktionen “Sveriges största webbplats för erotisk litteratur”.

Okeeej, det kanske gör liiite skillnad, tänker vanligt folk nu som förstår att det är skillnad på videor med riktiga människor och sexnoveller som bara bygger på fantasi. Men Aftonbladet verkar inte göra denna skillnad. Man citerar från sajten:

“Vi försöker verka för att alla smaker ska tillgodoses. Därför tar vi inte ställning för eller emot olika sexuella preferenser”, står det sajten.

Flera berättelser handlar om sex med barn och redaktionen skriver:

“Vi ser en klar skillnad på fiktion och verklighet, och tillåter därför ibland litterära inslag som i verkliga livet skulle uppfattas som direkt olagliga”.

De flesta skulle nog tycka att detta är både vettigt och rimligt. Det var detta som kultursverige diskuterade under mangarättegången 2010-2012. Fast med en viktig skillnad: Diskussionen då gällde huruvida fantasier i form av teckningar skulle vara olagliga. Ingen ifrågasatte att texter fortsatt skulle vara fria. Men det är exakt det som Aftonbladet gör med de där citaten, som finns där för att göra läsaren upprörd.

Så här ser förresten “sexsajten” ut:

Oj oj oj, vilket porrimperium, Aftonbladet! Och nu förstår vi varför Aftonbladet bara skrev att Axelsson tjänar “en hel del pengar” på denna business utan att specifiera någon summa, för ärligt talat – ser det ut som en kassako? Sajten har ju inte ens annonser! Den ser tvärtom ut som en ganska schysst sajt där vanliga svenskar laddar upp sina sexfantasier i novellform. Och faktum är att Aftonbladet själva beskrev den ungefär så i en artikel från 2010, där de tipsade om “11 sajter som ger sexlivet ett lyft”. Första tipset: Sexnovell.se. Man tar sig för pannan:

Aftonbladet har alltså själva tipsat (en “favorit” i motsats till allt “skräp” man kan hitta) om den sajt som man några år senare skriver en upprörd artikel om. Den enda skillnaden är att man i den senare artikeln inte nämner vilken sajt det gäller. Man vill att läsaren ska bli mer upprörd än vad som skulle vara fallet om han eller hon faktiskt hade sett den oskyldiga, ja t o m Aftonbladet-märkta, novellsajten. Det finns ett ord för det: Lögn. Ja, jag går gärna så långt. Aftonbladet har medvetet fört läsarna bakom ljuset.

Men porren är inte det enda som Aftonbladet tycker är så hemskt med Axelssons business:

Utöver sexannonser tjänar Flashback också pengar på allehanda sexhistorier som folk skickar in till redaktionen utan att få ersättning.

Det kostar 8,65 kronor per minut att lyssna på historierna.

Min första tanke: Finns det verkligen någon som tjänar några grova slantar, eller “en hel del pengar”, på telefonsexlinjer längre? Alltså där man får lyssna på när erotiska noveller läses upp. Ni vet, den där typen av annonser som en viss kvällstidning var full av på nittiotalet. Jag tvivlar. Men även om så är fallet så ser jag inte problemet.

Men det gör Aftonbladet. Historierna som läses upp är ju nämligen de “som folk skickar in till redaktionen utan att få ersättning”. Man antyder alltså att detta är oetiskt. Detta återkommer i beskrivningen av Axelssons andra projekt, en resesajt:

Axelsson driver också en resesajt där med reseskildringar från olika håll i världen. Också här är det läsarna som utan att få ersättning står för en stor del av materialet.

Och detta skulle alltså på nåt nämnvärt vis skilja sig från hur vi bidrar “utan att få ersättning” till andra sajter på nätet, typ friluftssajten Utsidan, Bonniersajten Boktipset, eller, tja, Facebook? Eller för att ta ett i sammanhanget mer relevant exempel: Aftonbladet. Så här kan det låta när Aftonbladet vill att läsarna ska skicka in sina bästa sommarbilder:

Aftonbladets tjänst Tipsa! växer för varje dag. Tusentals läsare har laddat ner vår app till mobiltelefonen. Nu vill vi engagera ännu fler.

Har du sett något roligt, vackert, överraskande eller spännande? Skicka in dina bilder till Aftonbladet med Tipsa! och låt fler ta del av upplevelsen!

Redaktionen går igenom allt inskickat material och publicerar det bästa i ett bildspel varje dag.

Fint va? Tills man kommer till den absolut sista raden i artikeln:

Observera att ingen ersättning utgår för sommarbilderna.

Det är ingen nyhet att kvällstidningar skriver upprört om sex samtidigt som man säljer på sex. Men den här gången var dubbelmoralen så övertydlig att den måste uppmärksammas. Dessutom försöker man smutskasta en människa utan att ha någon som helst substans bakom påståendena. Det är fräckt, oseriöst och skamligt.