This should have been a group exhibition

20150617_190714

20150617_190516

20150617_190325

20150617_191149

20150617_191920

20150617_192952

Photos from my friend Kim Engelen’s brave guerrilla performance This should have been a group exhibition the day before yesterday (17 June 2015). This was the first experiment in her series Communistic Curating. Or as I called it afterwards: Communistic Comedy. Because the text is actually quite fun – available in print or as a free download here.

Amor fati

Nietzsche summed up by the narrator in this documentary:

Everything is necessary. Therefore, everything is innocent.

Every sort of idealism which is discontented with reality as it is, is exposed as a damaging illusion that makes us hate ourselves and hate life.

Instead, Nietzsche offers what he calls “the innocence of becoming”. When we really know ourselves and our desires, then it’s innocent and right that we should choose our own values on the basis of our own desires. We consciously and innocently accept life’s own self affirmation and make it our own. And the very fact that this new life affirming egoistic ethic is itself only another rationalisation, makes it playful, irresponsible.

He calls it amor fati, the love of necessity. We accept the world as it is without regrets and without any false moralism.

Let’s repeat with Wikipedia’s words:

Amor fati is a Latin phrase that may be loosely translated as “love of fate” or “love of one’s fate”. It is used to describe an attitude in which one sees everything that happens in one’s life, including suffering and loss, as good or, at the very least, necessary, in that they are among the facts of one’s life and existence, so they are always necessarily there whether one likes them or not.

Very sympathetic.

Veloviewer Explorer Challenge

veloviewer-explorer-crop-2015-06-08_1120_60

There are now only 18 squares left in the highlighted area, which is the more central parts of Berlin. After I have filled them, I can expand. Especially the blank square in Grunewald (left) haunts me, it should be easily filled by a tour through the forest, like the one I did just above that square.

I’m not doing much biking at the moment though. And now it’s Monday so I have to start working. Today: Paying bills and doing book-keeping for May, sigh.

Representing Team Hakogaku

velothon_berlin_2015_hakogaku_front_1000_50

Notice I’m the only one using the drops.

I had to buy the photos this year, since I was showing off my Hakogaku wear for the first time in a race. They are also the Swedish colors and also match with those of my bike.

Crossing the finish line.

Crossing the finish line.

Berlin Velothon 2015

I biked the 60 km race this year too. I got place 190 out of 4,288 men. (Up from 298 last time, in 2013.) In addition, there was one woman who was faster than me. My average speed was 39.28, up from 39.11 last time.

velothon_2015_results

I biked in the same group the whole time, so it wasn’t hard at all to be honest. But very fun, as always!

Start

Start at the Siegessäule.

But I realise I had quite bad luck in the placement, because the first 100 persons that cross the finish line get the placements 1 to 100, even if someone who crosses the finish line later was faster. Well, I was the 103rd person to cross the finish line, not even a full second after the 100th person (he came in at 09:22:38.2, me: 09:22:38.9) – we have the same average speed of 39.28 km/h. If I had only overtook three more people, or biked one second faster, I would have got place 100 instead of 190.

Though to be fair, 190 is the fair placement.

At least you can say I have a clear goal for next year, to be among the first 100.

I took several personal records on Strava. Most proud of the last sprint before the finish line, where I got placed 20 – oops, now I’m already down to 22 – of 1744, with an average speed of 47.7 km/h on the 600 meters just before the finish line:

Victory straight!

Victory straight!

Simon biked too for the first time and we met up for a free Erdinger Alkoholfrei in the goal area afterwards, he came in six minutes or so after me and got place 748. All my other biking friends are biking the 120 km race.

Goal. I biked in Hakogaku team wear.

Goal. I biked in Hakogaku team wear.

Ming Thein on private life

Aside from the obvious diminution of time and sleep, priorities have completely shifted. One is now completely responsible for another helpless human, and that takes precedence over everything. Oh, and I shoot more baby photos (but that doesn’t mean I’m going to post any – my family life remains private :)

— Ming Thein answering a reader question, very sympathetically, about how becoming a father has affected his life. I wish more people would adopt that view on baby photos, haha.

Knausgård vs Gardell

Jag läste till slut den berömda cyklopartikeln – Knausgårds angrepp på Sverige. Själva angreppet är briljant. Han fångar exakt den svenska samhällsdebatten. Oförmågan att se bortom gott och ont, viljan att vara på den rätta sidan. Sådant jag ofta kommenterat här på bloggen.

Där borde det ha slutat. Men halvvägs in i artikeln övergår han till att försvara sig. Försvara sin litteratur. Jag förstår hur han tänker. Han har alla poänger på sin sida. Men bara det faktum att cykloperna (alltså svenskarna) måste få litteratur förklarat för sig … man blir nästan tårögd. Att en författare måste försvara sin rätt att skriva en roman, måste förklara hur han tänkte när han skrev den. Det är så deprimerande. Och ett bottenbetyg åt den svenska kulturdebatten. Jag skäms. Men har i alla fall inte bott i landet de senaste åtta åren.

Och så har vi Gardell, cyklopernas främste ambassadör, som byggde hela sin karriär på att vara riksbög och sedan grät ut för att han blev kallad “riksbög”. Gediget skolad i mobbningens ädla konst (“En komikers uppväxt” är nog den bästa skildringen av mobbning jag läst) inleder han med att förlöjliga, förminska och förkvinnliga Knausgård (“kommer från de halvslaka snorklarnas land”, “Ånej, inte ännu en sårad vit heterosexuell man”, “Men älskade lilla gubben”). Gardells poäng är att Knausgård tar plats på klassiskt manligt heterosexuellt (är f ö hans ev sexuella läggning officiell eller förutsätter bara Gardell något här, så som gayvärlden ofta kritiserar mainstreamsamhället för att göra?) vis:

Problemet med de heterosexuella vita männen är att de aldrig fått lära sig att ta smällar. Att ta skit.

Därför tjuter de högt när de blir slagna.

Och kräver utrymme.

Massor av utrymme.

Spaltmeter med utrymme för sin kränkthet och sin sorg.

Kvinnor och bögar och transpersoner har inte tid att tycka synd om oss själva.

Vi har en kamp att föra.

Till skillnad från andra som mest har en kamp att sälja.

Stackars, stackars Gardell! Detta offer! Okej, han är visserligen en av Sveriges mest kända och mest framgångsrika författare, komiker, estradörer. Och han kan göra ordvitsar. Men i grunden är han ett offer. Som inte syns! Som inte får ta plats! Inga spaltmetrar för Gardell, inte. Inga statsfinansierade teveserier på bästa sändningstid, inga utsålda konserthus, inga utmärkelser, inga … eller vänta lite. Gardell, din tönt, skärp dig.

Vem skriver en uppdaterad “För herr Bachmanns broschyr”?

Inspirator Dorin Popa

Print ist für mich immer noch das Schönste auf der Welt.

— Dorin Popa im Interview.

Ich stimme völlig zu. Und:

Zufälligerweise habe ich keine Reihenhaushälfte abzustottern, keinen Kindern die Ausbildung zu finanzieren und keine Alimente zu zahlen. Das macht finanziell unabhängig.

Dorin Popa findet man hier oder auf Twitter, sowie in diesen Artikeln: