Karl Andersson

Jag läste till slut den berömda cyklopartikeln – Knausgårds angrepp på Sverige. Själva angreppet är briljant. Han fångar exakt den svenska samhällsdebatten. Oförmågan att se bortom gott och ont, viljan att vara på den rätta sidan. Sådant jag ofta kommenterat här på bloggen.

Där borde det ha slutat. Men halvvägs in i artikeln övergår han till att försvara sig. Försvara sin litteratur. Jag förstår hur han tänker. Han har alla poänger på sin sida. Men bara det faktum att cykloperna (alltså svenskarna) måste få litteratur förklarat för sig … man blir nästan tårögd. Att en författare måste försvara sin rätt att skriva en roman, måste förklara hur han tänkte när han skrev den. Det är så deprimerande. Och ett bottenbetyg åt den svenska kulturdebatten. Jag skäms. Men har i alla fall inte bott i landet de senaste åtta åren.

Och så har vi Gardell, cyklopernas främste ambassadör, som byggde hela sin karriär på att vara riksbög och sedan grät ut för att han blev kallad “riksbög”. Gediget skolad i mobbningens ädla konst (“En komikers uppväxt” är nog den bästa skildringen av mobbning jag läst) inleder han med att förlöjliga, förminska och förkvinnliga Knausgård (“kommer från de halvslaka snorklarnas land”, “Ånej, inte ännu en sårad vit heterosexuell man”, “Men älskade lilla gubben”). Gardells poäng är att Knausgård tar plats på klassiskt manligt heterosexuellt (är f ö hans ev sexuella läggning officiell eller förutsätter bara Gardell något här, så som gayvärlden ofta kritiserar mainstreamsamhället för att göra?) vis:

Problemet med de heterosexuella vita männen är att de aldrig fått lära sig att ta smällar. Att ta skit.

Därför tjuter de högt när de blir slagna.

Och kräver utrymme.

Massor av utrymme.

Spaltmeter med utrymme för sin kränkthet och sin sorg.

Kvinnor och bögar och transpersoner har inte tid att tycka synd om oss själva.

Vi har en kamp att föra.

Till skillnad från andra som mest har en kamp att sälja.

Stackars, stackars Gardell! Detta offer! Okej, han är visserligen en av Sveriges mest kända och mest framgångsrika författare, komiker, estradörer. Och han kan göra ordvitsar. Men i grunden är han ett offer. Som inte syns! Som inte får ta plats! Inga spaltmetrar för Gardell, inte. Inga statsfinansierade teveserier på bästa sändningstid, inga utsålda konserthus, inga utmärkelser, inga … eller vänta lite. Gardell, din tönt, skärp dig.

Vem skriver en uppdaterad “För herr Bachmanns broschyr”?