Plastfabriken – en musikal

Scen 1:

– Ett öga, ett till öga, en mun, en kind … hm … hår … hals … adamsäpple. Bröst…korg … mage …

– Gilbert?

– Va?

– Vad gör du?

– Ingenting.

– Vi behöver dig.

– Jag vet. Jag kommer.

– Du vet att ingen skär plast lika perfekt som du.

– Jag vet.

– Du har ökat produktionen för den här avdelningen med 183 procent, och detta utan att kompromissa med kvaliteten. Som din närmaste chef är jag mycket nöjd och det vet du. Jag vet inte vad jag skulle göra utan dig.

– Tack.

– Plaststyckena vi tillverkar här och skickar vidare till Assembly är av högsta kvalitet. Jag har inget att skämmas för. Tvärtom, tack vare dig, Gilbert, kan jag vara stolt över avdelningens arbete. Vi är fabrikens stolthet. Va? Är vi inte?

– Jo.

– Elektronikavdelningen är dock inte lika kompetenta. Trots att de har ett annat ansvarsområde brister de i själva kvalitetsbedömningen. Oavsett om det är plast som ska skäras eller komponenter som ska hamna på rätt plats finns ett objektivt mått på kvalitet: Man kan göra det rätt och man kan göra det fel. Vet du vad, Gilbert?

– Nej.

– De andra avdelningarna gör det fel.

– Fel?

– Ibland. De gör det oftast rätt, men ibland gör de det fel. Och vet du varför?

– Nej.

– Det är för att de inte är lika kompetenta som vi. Det gäller inte bara Elektronik. På Förpackning händer det också. Det händer att de begår misstag. Likaså på Distribution. Men här, på Tillverkning? Aldrig. Och du vet vad det beror på, Gilbert?

– (tyst)

– Det beror på dig. Utan dig hade jag inte kunnat vara stolt. Det är bara du som kan skära plast så perfekt. Jag ska vara helt ärlig och säga att ditt arbete ligger till grund för den löneförhöjning jag erhöll efter det senaste styrelsemötet. Jag kan erkänna det, eftersom jag i min egenskap av chef över dig sett till att även du fått högre lön. Jag är väl medveten om att det är du som är anledningen till de extra slantarna – då vore det väl tokigt om inte du skulle få del av dem, va?

– Ja, jag antar det.

– Du tycker väl inte att jag ger dig för lite?

– (tyst)

– Du vet att du har 140 procent av normallönen i fabriken?

– Nej jag tycker inte att jag får för lite.

– Jag tänkte väl det. Men oss emellan, Gilbert. Jag tycker du har för lite. Du ersatte två personer när du fick det här jobbet eftersom du skär dubbelt så snabbt som de gjorde. Således borde du alltså ha 200 procent av den lön som de hade. Detta alldeles oaktat kvalitetshöjningen, som borde resultera i ytterligare påslag. Men som du vet fungerar det inte så.

– Nej.

– Mina händer är bakbundna i det avseendet. Jag har bara möjlighet att fördela den pott jag blir tilldelad av styrelsen.

– Jag förstår.

– Du gör det va? Du vet, plaststyckena du skär till kommer ju någonstans ifrån. Det är Maja som packar upp dem från plastfabriken och lägger dem på löpande bandet. Så när de kommer fram till dig är det redan händer som rört vid dem.

– Jag vet.

– Och om du fick 200 procent av normallönen, vilket jag alltså personligen tycker att du är värd, ja jag tycker du är värd mer än så, det kan jag villigt erkänna, men om du skulle få säg 200 procent, då skulle Maja få noll procent av normallönen. Och det blir ju som du säkert förstår inte mycket.

– Jag förstår.

– Jag är så glad att du förstår, Gilbert. Och jag är så glad att jag har dig här. Är … är du glad att vara här? Är du det, Gilbert?

– Well, there’s no business like show business!

I cut plastic, I do!
I make it perfect too!
I measure, with pleasure
I cut with the knife
– plastic is my life!

,

No comments yet.

Leave a Reply