Roberto Saviano: Gomorra

Jag hade helt missat den här boken. Det var min ex-flatmate F som sa att jag absolut måste läsa den, och jag läser mycket på rekommendationer.

Det handlar alltså om den neapolitanska camorran, maffian som håller hela regionen i schack. Savianos bok har blivit en internationell bestseller som nu har filmatiserats.

Jag har nog inte läst ett så spännande reportage sedan Günter Wallraff. Första halvan av boken slukade jag, under stön och huvudskakningar. Detta kan inte vara Italien. Beskrivningen av mord på öppen gata och det där godtycket kring om du är vän eller fiende påminde snarare om kriget i Bosnien. Men så är det också ett krig Saviano beskriver. Ett klankrig som gjort att det inte begås fler mord på någon annan plats i Europa.

Det är Wallraff-avsnitten som är bäst. När Saviano tar jobb i en av de textilfabriker som med modehusens goda minne tillverkar piratmärkeskläder. Han är där på marken och lyckas samtidigt förklara hela organisationens ekonomi. Man hisnar.

Tyvärr är det inte så bra hela tiden. I del två kommer jag på mig själv med att rycka på axlarna. Historierna är förvisso intressanta, men de når inte upp till spänningen hos dem i den första delen. Undantaget är det sista kapitlet om maffians olagliga hantering av giftigt avfall – där hisnar jag igen.

Det jag mest gillar med Gomorra – och camorran – är den perfektion som omisskännligt smyger sig in i hårt kontrollerade samhällen där alla har sin roll och spelar den med bravur. Maffiabossar, pojksoldater och strategiska flickor. Knarkleveranser och gigantiska penningtransaktioner. Den död som ofta blir resultatet är tragisk men ofta också vacker.

Tomas Lappalainens förord ramar in berättelserna på ett snyggt och pedagogiskt sätt.

Betyg: 4

Från min nedlagda bokblogg 22 september 2008.

, ,

No comments yet.

Leave a Reply