Katarina Wennstam: Smuts

”She’s in the attic” är ett begrepp i teatervärlden. Det härstammar från en uppsättning av ”Anne Franks dagbok” med Pia Zadora i huvudrollen. Pjäsen lär ha varit så olidligt dålig att när Gestapo i slutet av den kom för att leta efter Anne Frank, som gömt sig på vinden, reste sig publiken upp och skrek: ”She’s in the attic!”

Min egen ”She’s in the attic” ägde rum strax innan jag och J lämnade biosalongen under visningen av en dokumentärfilm om Moskvas gaypridefirande, då polisen trakasserade paraddeltagarna. Filmen var fruktansvärt dålig, och när vi utan klipp under närmare fem minuter fått beskåda en bedagad druga som uppträdde inför ett tjugotal konferensdeltagare viskade jag till J: ”Kan inte polisen komma och avbryta eländet!”

Med dessa två anekdoter vill jag visa att ett viktigt ämne inte nödvändigtvis gör att böcker, filmer och pjäser om det ämnet blir bra. En bra bok är en bra bok oavsett om ämnet är angeläget eller inte. Verket måste alltid stå på egna ben, vilket Anne Frank-pjäsen och Moskva Pride-filmen inte gjorde. Att tycka att de är dåliga är inte detsamma som att vara antisemitisk eller homofob. Det kan tyckas en självklarhet, men är det inte.

Katarina Wennstams roman ”Smuts” handlar om ett viktigt ämne: Trafficking. Vissa recensenter har också hyllat boken främst med hänvisning till det viktiga ämnet. Det är en viktig bok, menar de.

Jag håller inte med. Jag tycker att ”Smuts” dras med flera problem.

Redan i bokens första två stycken etableras kampen mellan gott och ont, som i ”Smuts” stavas kvinnor och män:

Det är en anonym bil med bländande strålkastare och mörka rutor. Sakta kör den utmed gatan. Natten är fuktig, kall.

Kvinnorna, de få som orkar vara ute, huttrar.

Å ena sidan rovdjuret: Bakom tonade rutor i en varm bil sitter Mannen. Å andra sidan offret, det som huttrar och knappt orkar: Kvinnan.

Resten av boken är en variation på den inledningen. ”Smuts” är nämligen propagandistiskt skriven. Problemet är inte att de flesta av bokens svenska män är ungefär lika goda kålsupare som talibanerna (för här finns en poäng). Problemet är att vi förstår det efter det första exemplet på en tonårskille som inte vill att hans tjej ska vara alltför kåt, och att budskapet blir övertydligt i resten av boken. Vi får inte tänka själva. Samma sak när Wennstam låter sina karaktärer diskutera viktiga frågor, där det bara alltför tydligt framgår vad Wennstam själv tycker. Det blir nästan komiskt när motargumenten ligger på ”tänkte inte på det”-nivån.

Språket är ändamålsenligt, men varken vackert eller inspirerande, och med märkliga korrfel här och var som ger mig en känsla av att jag läser boken noggrannare än Wennstam skrev den, och då skumläste jag ändå vissa partier. Jag skummar inte ofta, men i ”Smuts” tillät jag mig att göra det eftersom jag ofta såg poängen med ett visst kapitel väldigt snabbt, till exempel: ”Rebeccas hus var visserligen perfekt, men var hon lycklig?”

Och det är vad boken främst handlar om. Traffickingrättegången bildar en allt oviktigare bakgrund till bokens verkliga historia: Relationen mellan Rebecca och Jonas. Jag tror inte ens det berättas hur rättegången slutar, men det gör inget, för man fortsätter vända blad ändå – boken är lättläst.

Bäst är Wennstam när hon skildrar sina bad guys utan pekpinnar. När hon får oss att förstå ärketorskens val och det beroende som han själv hatar. Det är en bedrift, för upp väller sympati för den man tror att man ska hata.

Sämst är överdrifterna. Trots att författaren verkar kunnig i ämnet och har poänger i rättsfallet är flera av situationerna i den undre världen nästan komiskt stereotypa och verkar mest motsvara den bild som många har i sin fantasi. På en av Stockholms porrklubbar dansar ”en kvinna som knappt är en kvinna”. Det är liksom inte illa nog att familjefadern tillbringar julafton där. Strippan måste dessutom vara ett barn.

Jag tror att Wennstam vill försöka få fram ett viktigt budskap genom att skriva en rafflande roman, men resultatet blir tyvärr att både budskapets allvar och läslusten går förlorade. Hos mig i alla fall. I stället blir ”Smuts” en bok för det goda samvetet, vilket understryks av att en krona per såld bok går till Ecpat.

Läs hellre ”Pimp” av Iceberg Slim. Och rys på riktigt.

Betyg: 2

Från min nedlagda bokblogg 1 oktober 2008.

2 Responses to Katarina Wennstam: Smuts

  1. Iggy Drougge July 22, 2012 at 12:32 #

    Uppföljarna är ännu mer av samma vara, fast utan nyhetens behag.

  2. Karl July 25, 2012 at 00:06 #

    Imponerad att du trots det läst dem.

Leave a Reply