Ebervall & Samuelson: Ers Majestäts olycklige Kurt

Nu ska jag göra något ovanligt och skriva om en bok jag inte läst ut. Faktum är att jag bara läst till sidan 20 i Lena Ebervalls och Per E Samuelsons ”Ers Majestäts olycklige Kurt”. Och jag kan inte fortsätta.

Som lingvist har jag alltid synpunkter på en författares språk, men det har nog aldrig gått så långt som att jag lägger en bok ifrån mig, i synnerhet så tidigt i läsandet, enbart för att jag ogillar språket. I den här boken ogillar jag språket starkt, och det blir extra känsligt eftersom Kurt Haijby levde på riktigt – det är alltså i en verklig persons mun som författarna lägger det infantila talspråket, som vissa recensenter med en eufemism kallar ”färgrikt”, ett ord som väl aldrig ska uppfattas som en komplimang.

Mina tankar gick till den ”historiska show” som man satt upp om jordens historia på nöjesfältet Månen i ett avsnitt av Futurama. Fry ropar: ”Men så där var det inte alls!” Trots att jag inte vet mycket om Kurt Haijby vill jag ropa likadant när jag läser sådana här stycken:

När han var hemma på slottet talade han tyska och franska med olika utlänningar som kom på besök eller i telefon – allt inför den häpna men föga imponerade hushållerskan Karna. Fin herre! Jo, jag tackar jag! Han är inte ett dugg finare än trädgårdsmästarn! tänkte Karna för sig själv.

Till Karnas förargelse bidrog det faktum att Haijby lyckades förpesta hennes tillvaro även under sin bortovaro. Bökiga och stökiga hantverkare drog in i det vackra lilla slottet och bankade och bröt och ställde till, och Karna höll på att slita ut sig genom att springa efter dem alla och skälla och ropa ut förhållningsorder. Det murades så smutsen stänkte kring väggar och golv, det målades så det kom färg på tapeter och mattor. Klirr! Där sprack en blyinfattad ruta! Ritsch! Där blev en reva i ett draperi! Kling och klang! Där bröts hela badrummet upp för att man skulle installera en varmvattenberedare till direktörens badkar. Ring! Där ringde telefon och portklocka: det var gubbar som kom kånkandes på de finaste möbler och konstverk, ända ifrån Stockholm. ”Akta kaklet! Akta parketten! Akta! Akta! Akta!”

Det är lätt att utbrista: Skomakare, bliv vid din läst. (Författarna är advokater.) För det här är inte bra. Visst, jag får en tydlig bild av kaoset på Haijbys herrgård, men det spelar ingen roll. Så här skriver man inte för vuxna människor. I stället känns det som lässtunden på dagis. Korta ner boken med sådär en 400 sidor och ge ut den för barn i stället.

DN, SvD, Expressen och Aftonbladet sågade följande aspekt av boken: Eftersom den bygger på en sann historia blir det frustrerande att inte veta vad som verkligen hände och vad författarna hittat på för att få det till en roman. Det var en tanke som slog även mig redan under de första sidorna.

Det jag däremot gillar är advokatparets passion för den här spännande historien (om Gustav V:s manlige älskare som pressade honom på pengar för att hålla tyst och som köpte bilar och levde lyxliv för slantarna) och deras vilja att berätta den. De har lagt ner mycket arbete på research och därför är det tråkigt att de kände sig tvingade att skriva en roman, när en biografi eller ett historiskt reportage kan vara nog så rafflande.

Betyg: 1

Från min nedlagda bokblogg 20 oktober 2008.

,

No comments yet.

Leave a Reply