Mark Haddon: The Curious Incident of the Dog in the Night-time

I barnboksförfattaren och -illustratören Mark Haddons första vuxenroman berättas historien av den 15-årige autisten Christopher. Vi ser världen helt genom hans alltför logiska hjärna, som gör honom handikappad och får honom att gå i en specialskola där de har ämnen som heter Using Money och Public Transport.

Jag tyckte boken var något seg till en början. Jag blev dessutom en smula avogt inställd av att få veta att författaren undervisar i creative writing, ett ämne jag förhåller mig skeptisk till. Jag ogillade också vissa stilistiska figurer som jag antar att Haddon använder i sin undervisning. Ett kapitel i början slutar till exempel med ett stycke som bara innehåller följande mening:

And this is when I hit him.

Jag rodnar. Det är så mycket skolboksexempel över den meningen att jag nästan kan höra Haddon lägga ut texten på sin kurs i creative writing: ”You gotta surprise the reader!” Dessutom är det tydligt att meningen har till uppgift att 1) föra handlingen framåt och 2) snida karaktären enligt receptet ”show, don’t tell”. Inget fel med det – förutom att man som läsare inte ska se i vilken mening detta sker. Det ska vara ett trolleritrick – plötsligt är vi inne i boken, plötsligt känner vi huvudpersonen. Magi!

Men bortse från denna lilla utvikning, för boken växer och växer och när jag väl läste ut den hade den växt till en femma. Det här är en av mina större läsupplevelser i år, Stieg Larsson inräknad.

Anledningen är att det är så svårt att inte känna med den autistiske huvudpersonen. Vardagssysslor som att gå till affären eller köpa en tågbiljett är för honom förknippat med enorma svårigheter. Han måste därför leva i en skyddad verkstad, och när han tvingas ta sig utanför den är det en gigantisk utmaning. Ja, det här är en klassisk hjältesaga.

Greppet att berätta historien ur en autists perspektiv är briljant. I dialogerna förstår vi vad som hänt, men inte Christopher själv. Ett vardagligt exempel:

And she said, ”No,” and then she said, ”You be careful, young man.”

I said that I would be careful and then I said …

Ett sådant enkelt och roligt meningsutbyte visar hur avancerad människans konversationskonst är, hur vi alla vet att ”you be careful, young man” inte är något annat än en varning att inte lägga näsan i blöt. Något som autister inte förstår.

Det blir komiskt på andra ställen också:

He said that it was very difficult to become an astronaut. I said that I knew. You had to become an officer in the air force and you had to take lots of orders and be prepared to kill other human beings, and I couldn’t take orders.

Jag berördes mycket av Christopher, och det är jag nog inte ensam om. Man känner igen sig i Christophers vedermödor. På flera ställen tänkte jag att hans sätt att tänka är allas vårt sätt att tänka – bara extremt draget till sin spets. Ett exempel:

There were lots of people on the train, and I didn’t like that, because I don’t like lots of people I don’t know and I hate it even more if I am stuck in a room and you can’t get out of it when it’s moving.

Autisten som den extrema, renodlade representationen av människans tänkande. Det är vackert. Och vem skulle inte behöva en kurs i Using Money? Det bor en autist i oss alla.

Boken vann Whitbread-priset 2003 (ett stort brittiskt bokpris som numera går under namnet Costa pga sponsorbyte).

Författaren har arbetat med autistiska barn, vilket ger trovärdighet och tyngd åt berättelsen.

Betyg: 5

Från min nedlagda bokblogg 24 oktober 2008.

No comments yet.

Leave a Reply