Michał Witkowski: Lubiewo

De flesta av oss lägger band på oss. Vi håller oss till vår partner även när vi blir tända på någon annan, på samma sätt som vi inte äter en påse godis före maten trots att vi är sugna. Måttlighet kallas det visst. Man brukar hävda att människor med förmågan att motstå omedelbar tillfredsställelse är förutsättningen för civilisationen – utan dem skulle vi bara ligga och knulla dagarna i ända.

Med den bakgrunden skulle jag vilja hävda att de flesta bögar i dag, i likhet med de flesta straighta, är civiliserade.

Ett annat sätt att se på saken är att de är stympade. Och det är med det synsättet man ska läsa ”Lubiewo”. Då framstår de dekadenta fjollorna plötsligt inte som tragiska och självdestruktiva, utan som högst medvetna livsnjutare som vet att suga nektaren ur livet – så bokstavligt det bara går. De släpper på alla hämningar och drar efter bästa förmåga koncepten till sin spets.

Kort sagt: Witkowskis pissoarhoror har stil. Om något som kallas gaykultur ens ska existera i dag bör den skaffa sig lite mer av den varan.

Jag tycker att ”Lubiewo” påminner om Roberto Savianos ”Gomorra” i sättet den tillkommit på. I båda fallen har en ung man skrivit om en kultur han är både insatt och insyltad i. I båda fallen är det han berättar okänt för omvärlden och så spektakulärt att det får läsaren att dra efter andan. (Vem hade förresten lyft på ögonbrynen om ”Lubiewo” getts ut under titeln ”Gomorra”?) Båda böckerna är exempel på historier som krävde att få berättas och båda böckerna har därför blivit internationella succéer.

Som jag skrev i min recension av Savianos bok tycker jag att det är vackert när människor excellerar i den kultur de är medlemmar i, och på precis samma sätt känner jag när jag läser ”Lubiewo”. Det finns en skönhet i det tydligt utmejslade och kallt kompromisslösa.

Modernista. Översättning: Stefan Ingvarsson.

Betyg: 5

Från min nedlagda bokblogg 7 november 2008.

No comments yet.

Leave a Reply