Leif GW Persson: Mellan sommarens längtan och vinterns köld

Mina spontana omdömen: Ganska välskrivet – jag uppskattar små lingvistiska markörer som att författaren väljer pluralformen kolleger – men alldeles för långt och okoncentrerat.

Jag tycker om när författarens själsliga djup lyser igenom, vilket sker här och var, mer eller mindre omedvetet. Jag gillar också sentenser som denna:

Förbannad kunde han bli titt som oftast men förvåning betraktade han som ett njutningsmedel för barn och intellektuella.

Låt mig gissa att GW svingade en nöjd näve i luften efter att ha skrivit den formuleringen – det hade jag gjort.

Det är vanligt att författare lyckas snida till ganska bra bifigurer, medan deras huvudpersoner ofta är rätt platta. Jag tror det beror på att huvudpersonen ofta speglar författaren själv. Då är det svårare att ta ut svängarna. Således finner jag Leif GW Perssons protagonist Lars Martin Johansson lätt mjäkig, medan flera av bifigurerna är så larger than life att det nästan är over the top.

Leif GW Persson är bra på att utnyttja berättargreppet suspense. Varje gång vi är något spännande på spåren kommer en rad i stil med den här:

– Jag kommer till det, sa Sarah lugnt.

Eller den här suspenseklassikern, som jag tror jag läste i Johan Theorins ”Skumtimmen” senast. Kapitlet inleds:

Det är något som inte stämmer, tänkte Johansson.

Varpå en lång historia kan berättas utan att spänningen försvinner. GW Persson tycker om att hålla oss på den så trevliga sträckbänken.

Dessvärre tappar han greppet om åtminstone mig efter drygt halva boken. Romanfigurerna bryr sig inte om de nya fakta som framkommer, så varför ska jag som läsare göra det? I stället för den stegrande dramaturgi som genren kräver serveras vi långa, tungtuggade haranger om ingenting viktigt alls, fram till upplösningen, som förvisso är spännande men kommer för sent.

Jag vill inte säga för mycket om innehållet, men som läsare vet man att en viss person kommer mördas. En stor del av historien går ut på att berätta vem som gjorde det – och vem som inte gjorde det. Det är logiskt och övertygande.

En stor behållning av boken är den skoningslösa kritiken mot polisväsendet och den lysande satiren på polismästaren i de sista kapitlen.

Betyg: 3

Från min nedlagda bokblogg 27 november 2008.

No comments yet.

Leave a Reply