Evelyn Waugh: Brideshead Revisited

Att läsa ”Brideshead Revisited” är som att äta en mastig stek med ett murrigt rödvin. Författaren ursäktar sig rentav i förordet för sitt ”ornamental language”, som han förklarar med att boken skrevs under andra världskriget. Frånvaron av excesser i verkligheten gjorde att han tog i desto mer när han beskrev dem i boken. Det frossas i mat och fester, men också, vilket jag uppskattar, i stil och förmågan att excellera i diverse roller – bohemens, butlerns, godsherrens, den hårda moderns, och så vidare. Alla driver de sin karaktär till sin spets.

Boken är mycket välskriven och ofta en njutning att läsa. Ändå saknas något för att den stora läsupplevelsen ska infinna sig för min del. Det är för jämnt. Första och sista kapitlet är lika bra som de andra. Jag hade kunnat sluta läsa när som helst, och hade jag inte fått syn på den här artikeln i senaste Axess hade jag kanske gjort det också. ”Brideshead Revisited” hade för mig varit omöjlig att plöja under någon annan årstid än hösten och vintern, då livet saktar ner lite.

Jag uppskattade bokens första del mycket, där berättarjaget Charles Ryder träffar Sebastian Flyte. Waugh använder begreppet ”Arkadien” för att beskriva deras problemfria ideala tillvaro. En modern läsare ser förstås ett homosexuellt förhållande, och när Ryder kysser sin första tjej reagerar man med att antingen kalla honom smygis eller tänka att ”jaha, han var alltså straight i alla fall”. Fullt så enkelt är det dock inte. Fram tills för ca 60 år sedan, dvs andra världskriget, tillbringade många unga män en tid i ”Arkadien” innan de började intressera sig för tjejer och så småningom stadgade sig. Det sade inget om deras så kallade sexualitet. En nyckel till boken i det här avseendet är förstås Waughs eget liv. Under sin tid som student i Oxford hade han minst tre manliga älskare. Sedan gifte han sig och fick sex barn.

Förutom att läsa boken från 1945 har jag under hösten även sett teveserien från 1981 (den hette ”En förlorad värld” på svenska) och filmen från i år, 2008. Båda var mycket bra och teveserien följer bokens repliker så exakt att det nästan kändes onödigt att läsa boken efteråt – där fanns inget som inte fanns i teveserien.

Filmen är ett koncentrat av alltsammans, fast med några obligatoriska filmkyssar och sexscener tillagda som inte finns i boken/teveserien samt ett filmspråk anno 2008 – mina tankar gick till när Rea-gänget på Börsen ”Max Martin-fierade” Ulf Lundells ”Öppna landskap”. Ändå blev jag tårögd redan under den första helikoptersvepningen över Brideshead, men så har jag ju också alltid gillat Max Martin. Filmen är alltså inte alls dålig, tvärtom, och den koncentrerade formen hårdrog vissa aspekter av historien och karaktärerna så att de framgick tydligare.

Tidigare har jag läst ”Black Mischief” av Evelyn Waugh, som inte heller den riktigt ryckte tag i mig.

Betyg: 3

Från min nedlagda bokblogg 28 december 2008.

No comments yet.

Leave a Reply