Witold Gombrowicz: Yvonne, Vigseln, Operett

Den här samlingen med tre Gombrowiczpjäser är en vacker gammal Panacheutgåva från 1968, vars sidor jag fick sprätta själv. Något jag gjorde med nöje eftersom Gombrowicz är min absoluta favoritförfattare, vilket tagit sig en del rörande uttryck.

Alla tre pjäserna hör till kategorin urflippade, om än i olika hög grad. De påminner så att säga mer om ”Ferdydurke” än om de åtminstone på ytan mer lättillgängliga romanerna ”Kosmos”, ”Pornografi” och ”De besatta”. Men liksom alla Gombrowicz böcker, oavsett deras stil, innehåller pjäserna det underliga fokus på betydelsebärande detaljer som Gombrowicz är så besatt av, och som jag själv är så förtjust i.

Jag tyckte mest om ”Yvonne” (1935), eftersom det är den av pjäserna som bäst lämpar sig för läsning i sängen, vilket de andra två verkligen inte gör.

Gombrowicz skriver i inledningen till ”Vigseln” (1947) att de olika aktörerna ska samverka som en orkester, och mycket riktigt: Att läsa pjäsen är som att läsa ett partitur – man bara anar skönheten, men förstår att stycket inte kommer till sin rätt när man bara läser det rakt upp och ner.

När det kommer till ”Operett” (1966), som översättarna rentav ”erkänner” är skissartat översatt enligt resonemanget hellre en halvbra översättning än ingen alls, känns det nästan som hädelse att läsa i stället för att sitta i en teatersalong och se den parodiskt storvulna operetten, som jag föreställer mig lite som sångnumren i filmen ”Moulin Rouge”.

Något som slog mig under läsandet var att Gombrowicz skriver samma roman eller pjäs om och om igen. Det är samma fascination över vad man brukar kalla Formen som kommer till uttryck i alla hans verk. Karaktärerna har som enda uppgift att förmedla denna fascination på diverse olika sätt. Formen är alltså att se som den starka motor som brummar under hela Gombrowicz författarskap.

Betyg: 4

Från min nedlagda bokblogg 31 december 2008.

No comments yet.

Leave a Reply