Axess 1/2009

Det är sällan jag känner att en tidning är som gjord för mig, men när jag under ett Sverigebesök i julas bläddrade i Axess 9/2008 kände jag just så. Jörg Haider, Franz Kafka (att han kallas ”humorist” sätter nivån), Stasi, Haruki Murakami, Baader-Meinhof Komplex, Evelyn Waugh … Idel välskrivna artiklar om ämnen som antingen ligger mig nära hjärtat eller korsat min väg nyligen.

Och då har jag ändå inte kommit till temablocket ”Den nya inskränktheten”. Nicholas Carrs artikel ”Is Google Making Us Stupid?” (av Axess döpt till ”Så omformateras våra hjärnor”) var en ögonöppnare för mig eftersom jag känt att mitt attention span förkortats på sistone. Likaså var Inger Enkvists genomgång av dumhetens kriterier befriande läsning, ämnad att få oss som är förmer att känna oss så.

Men mest fantastiskt av allt var att tidningen innehöll en recension av James Davidsons ”The Greeks and Greek Love”, en tegelsten jag håller på att läsa. Professorn Eva-Carin Gerö mer eller mindre sågade boken på fantastiska och sakliga grunder. Jag tänkte: Just så ska en tidning vara. Den ska skriva om saker som jag tror mig redan veta mycket om, och sedan berätta något mer som i bästa fall helt ställer det jag tidigare trott mig veta på ända.

Således tecknade jag en prenumeration.

För några dagar sedan kom årets första nummer. De har råkat skriva 2008 i stället för 2009 på framsidan, och jag som är svag för symboler tolkade det som ett förfall som hängde samman med de första två artiklar jag började läsa:

Jag började med en kort betraktelse av Mats Wiklund om hur vi svenskar inte lärt oss säga ”förlåt” eller ”ursäkta” när vi stöter till någon på gatan. I stället kommer i bästa fall ett ”oj”. Wiklunds analys går i korthet ut på att vi svenskar just tagit oss upp ur myllan. Jag läste med iver och upphetsning och skrattade gott åt exemplet i texten – flagellering är härligt! Men när jag kommit till analysen och läst klart artikeln infann sig en alltför tydlig känsla av tomhet, som när man ätit en mums-mums. Jag insåg att en stor del av njutningen bestått i att få upprepat för sig en sanning man känt till länge och läst om många gånger, ungefär som när jag tittar på gamla Frasier-avsnitt innan jag går och lägger mig. Insikten övergick tämligen omgående i vrede: Men för bövelen! Vad skiljer den här texten från dem skrivna av otalet bloggare som alla tror att de kommit på något nytt när temat förmodligen togs upp för första gången i ett avsnitt av Spanarna på den tiden programmet sändes i P3?

Den andra texten jag läste var också den en kortis: David Eberhard reflekterar över mäns och kvinnors olika svettlukt och formulerar utifrån det en kritik mot ”jämställdhetshets”. När han redogjort för hur olika mäns och kvinnors svettkörtlar och organ är frågar han sig: ”Så varför fortsätter folk att insistera i sin föreställning om att vi skulle vara lika.” (Som om ens de mest hårdnackade sociala konstruktivisterna skulle förneka att det finns kroppsliga skillnader mellan kvinnor och män.) Han fortsätter: ”Jag tror det beror på att de blandar ihop lika värde med lika sak.”

Jag håller med honom. Och ändå känner jag irritationen bubbla upp inom mig, för om han inte har någon annan vinkel på ämnet än att basha ”fåniga sociala konstruktioner som innebär att små pojkar som bara vill leka med bilar från sitt första levnadsår måste leka med dockor de inte vill ha” så är texten inte mycket mer än den kvasiintellektuella versionen av ”Caveman”. Han slår in öppna dörrar och smeker läsarna medhårs.

Temat i detta nummer är ”den förtalade normaliteten”. Jag har inte läst artiklarna än men gillar ansatsen. Det finns nog inget lättare sätt att göra sig impopulär i dag än att hylla normer. Det får man inte göra. Respekt alltså. Dock är det förstås lättare för Axess att publicera den typen av artiklar eftersom en stor del av läsekretsen troligtvis består av kulturkonservativa som använder Axess som livsstilstidning. Dessa kommer att gilla artiklarna – inte minst den av Eberhard – av ”fel” anledning; för att de ger dem intellektuellt stöd i deras ogenomtänkta åsikter. Själv kommer jag från ett läger som lika oreflekterat kritiserat den konservatism som Axess står för. Därför blir artiklarna intressanta för mig, men det gör också att jag lättare ser när den resonerande tonen riskerar att övergå i väl kamouflerad propaganda.

Som prenumerant kräver jag bara en sak av Axess, och det är att de oavsett ämne vrider skruven ett varv till. Det är så få som gör det.

Från min nedlagda bokblogg 23 februari 2009.

,

No comments yet.

Leave a Reply