Ronald M Schernikau: Kleinstadtnovelle

Jag blev mycket överraskad av denna lilla diamant. Vad jag trodde att skulle vara en samling kommunistiska slagord visade sig vara en söt liten generationsroman skriven ur en 17-årig fjollas perspektiv. Det är för mig svårt att inte direkt falla för en bok som inleds så här:

ich habe angst. bin weiblich, bin männlich, doppelt.

Huvudpersonen kallas ”b”. Vad som börjar som en vardagsskildring från hans skola utmynnar – efter en incident på en klassresa – i ett slags drömlik tribunal där alla de som är närvarande i b:s liv antingen anklagar eller försvarar honom och hans sexualitet. Jag tycker det är briljant alldeles oavsett om det hände på riktigt (i romanen) eller bara var tänkt som symbolik. (Det mesta tenderar för mig att bli lite symboliskt och abstrakt när jag läser på tyska.) Det här är sånt som alla unga bögar tänker på.

Schernikau var 20 år när boken publicerades och han blev direkt något av ett litterärt underbarn som fick åka på uppläsningsturnéer och vara med i radio och teve. Det är svårt att inte komma att tänka på Benjamin Lebert, som skrev ”Crazy” som 15-åring. Jämförelsen är dock orättvis. ”Crazy” är en väldigt platt bok och Leberts framgångar beror till stor del på att hans pappa är en framgångsrik mediemänniska som pushat sin son att skriva. Vilket ironiskt nog också är varför ”Crazy” är en sådan långtråkig bok: Det duktiga medelklassbarnet har helt enkelt inte varit med om så mycket.

Att jag beställde Schernikaus bok beror på att jag håller på att läsa den betydligt tjockare biografin om honom, som jag hoppas få återkomma till. (Dvs, jag hoppas att jag lyckas läsa ut den – det går lite långsammare att läsa på tyska.)

Betyg: 4

Från min nedlagda bokblogg 15 april 2009.

No comments yet.

Leave a Reply