Tomas Lagermand Lundme: Tu man hand

Boom! Jesus vilken liten vätebomb detta var. En mycket mörk stämning ligger så tät mellan raderna att man nästan får svårt att andas.

”Tu man hand” handlar om en 14-årig pojke som inte vill leva, vilket bland annat manifesterar sig i att han inte vill äta:

Jag har inte ätit något. Jag måste göra mig förtjänt av det. Maten får inte komma utan anledning. Den måste komma som ett straff jag måste avtjäna. Jag måste döda munnen helt innan maten får komma in i den. Innan fett- och gräddklumparna får åka ner i matsäcken och sätta sig som odelbara klumpar av nytt blod och ny hud som kräver sin rättmätiga plats i kroppen.

Det är glasklar analys – vad är mat annat än råvara för blod och hud. Mer mat betyder mer liv, och den som inte vill leva vill därför inte äta.

Boken består av tre delar – tre månader – och stämningen i var och en av dem sätts i början av pojkens sköra vikt. Den blir allt lägre. Som läsare hoppas man så innerligt att vikten ska öka igen. Man behöver det. Feelgood-dramaturgin kräver det. Men det här är ingen feelgood-bok och vikten fortsätter sjunka, åtminstone fram till något slags diffust sanningens ögonblick i slutet av boken, som är så öppet för tolkningar att varje läsare säkert har sin egen. Men oavsett vad som hände så fanns där ett beslut som åtminstone jag valde att tolka som ett hopp – det kommer bli bra, trots allt.

Jag älskar språket i ”Tu man hand”. Det är en 14-årig pojkes språk, men då och då använder han ord, uttryck och resonemang som man förstår att egentligen kommer från vuxna människor i hans omgivning. Det är skickligt utfört och påminner om berättargreppet i ”The Curious Incident of the Dog in the Night-time”.

Det är oklart vad som är anledningen till pojkens misär, men också oviktigt för berättelsen. Författaren hintar här och var om något ”hemskt” som ägt rum, men exakt vad får man aldrig veta. Kanske var det denna händelse som skickade pojkens mamma till psyket.

Till skillnad från vissa andra recensenter ser jag inte relationen med Lasse som central för pojkens tillstånd. Som jag ser det är det Lasse som håller honom vid liv, vilket ingen kommer att tacka honom för när hela sanningen kommer fram.

Utgiven i Sverige 2008 av X Publishing i översättning av Ninni Holmqvist. Originaltitel: ”Tomandshånd”.

(Jag måste också lägga till en not om Åsa Cederholms omslagsillustration, som både till idé och utförande är briljant. Inte minst det mörka gyttret på omslagets insida reflekterar så väl den andnöd man känner vid läsandet.)

Betyg: 4

Från min nedlagda bokblogg 28 april 2009.

No comments yet.

Leave a Reply