Poppy Z Brite: Utsökta lik

Jag fann ”Utsökta lik” mycket obehaglig, men så har jag alltid varit blödig, och har svårt att läsa en text utan att ta in den till fullo. Således vände det sig i mig av sådana här beskrivningar (s 179):

Kniven plöjde genom hud och muskler och for över bröstbenet. När den nådde fördjupningen under revbenen sjönk den djupt ner i kroppen. Det fanns inget motstånd, inga tecken på plågor; Birdy låg orörlig och fastbunden och lät mig öppna honom som man öppnar en julklapp. När min hand sköt hans erigerade kuk åt sidan kände jag hur knivbladet skrapade mot hans blygdben. Hans bål förblev intakt en lång stund, delad i två delar från hals till skrev av en tunn röd linje. Sedan slog såret ut i blom, och hans innanmäte vällde ut i ett överflöd av sällsynta vätskor och stinkande scharlakansröda skatter …

Boken handlar om hur den legendariske seriemördaren Andrew lyckas fly från fängelset genom att spela död (underbar utbrytarkonst!) och senare träffar en annan seriemördare vid namn Jay. De blir djupt förälskade och ägnar dagarna åt att döda pojkar tillsammans och prata om sitt gemensamma intresse. Jay har gått steget längre: Han äter sina offer. Genom att fylla sin egen kropp med sina offers kött och blod blir han dem, och lindrar på så sätt den ensamhet som vi förstår ligger till grund för hans seriemördartillvaro. Det är inte alls ologiskt utan tvärtom fyndigt.

Men mer än logik finns här passion. Ett slags otäck passion som jag inte kan förstå. Det måste väl vara ett väldigt gott betyg att jag förutsätter att författaren är nekrofil, för hur kan man annars beskriva mord med en sådan njutning? Jag har faktiskt aldrig läst något liknande, låt vara att detta inte är min genre. Här går Jay loss på ett av sina lik som han sparat sedan länge (s 138):

Sedan föll han på knä och begravde ansiktet i magen på den hängande mannen. Han slet tänderna i köttet som antagit konsistensen av fast pudding. Han rev och slet i sårkanterna, drog av hudremsor och kött, svalde dem hela och smetade ner sitt ansikte med sin egen saliv och med den lilla mängden kroppsvätska som återstod i likets kalla vävnad. Han drog fingrarna uppåt längs ryggraden, mellan skinkorna, stack in ett finger i rövhålet och såg det röra sig djupt inne i den urgröpta kroppen. Vid någon tidpunkt fick han utlösning, och sperman rann nästan omärkbart nerför hans lår: en liten offergåva till denna storslagna helgedom.

Passion var ordet. Jag har själv varit inne på lemlästade kroppar i mitt eget skrivande, men efter läsandet av Utsökta lik måste jag konstatera två saker: För det första att jag ligger i lä och lika gärna kan ge upp. För det andra att lemlästandet har olika grund. Hos mina romanfigurer har dödandet varit ett tafatt försök att förstå skönhet, att så att säga kunna greppa den, rent fysiskt. Hos Poppy Z Brite är det i stället döden som fenomen som står i centrum. Där mina romanfigurers besatthet är apollonisk är Brites dionysisk. Passionen är kall, skoningslös och … jag skulle nästan vilja säga kvinnlig. Jag kände faktiskt en nekrofil en gång och det dyrkande av döden som boken fullkomligt osar av påminner mycket om hur hon tänkte.

Det blir politiskt också. Författaren låter sina huvudpersoner kritisera de vanliga människor som kallar dem brutala seriemördare samtidigt som de själva söker sig till olyckor (s 153):

Skräck är mänsklighetens kännemärke, som bärs stolt, självrättfärdigt och ofta falskt. Hur många av er har dröjt er kvar vid en skildring av mina eskapader, eller andra som liknar dem, och kärleksfullt frossat i detaljerna bakom en tunn slöja av moralisk avsky? Hur många av er har kastat en blick på en stackars själ som håller på att förblöda vid vägkanten? Hur många har saktat ner för att kunna se bättre?

Det är en twistad men bra analys, och jag gillar verkligen hur draget till sin spets allting är i boken och i seriemördarnas liv. Vad är de annat än extrema representationer av en idé?

Samtliga personer är trovärdiga och har ett djup som saknas i de svenska deckare jag läst på sistone. Jag föll mest för hivsmittade “risfjollan” Luke, och gillar hans tankar om säkert sex:

Säkert sex var enligt honom som att vara levande död. Hur kunde man åtrå en man utan att vilja smaka på hans vätskor? Hur kunde man älska någon utan att vilja söka upp hans innersta hinnor och finna njutning där?

Jag gillar också beskrivningen av hans besatthet av asiater:

Han hade smakat på dem alla, en dim-sum-fest av söta kukar, släta rumpor, taniga kroppar och vackra, finmejslade ansikten. Vid någon tidpunkt hade han börjat färglägga en världskarta i huvudet som speglade hans sexuella historia: Kina, Japan, Korea, Indien, Thailand, Laos, Bali …

Han förvånades över denna specialisering i smak och kunde inte förklara den ens för sig själv. Han åtrådde dem helt enkelt, deras perfekta, mandelformade ögonlock, det sträva, blanka håret, deras sandelträdoftande hud, deras slanka elfenbenslemmar.

Spoilervarning

Allra mest politiskt är slutet. (Här följer alltså något av en spoiler.) För när man sträckläst sig fram till bokens klimax och allt är upplagt för en räddning enligt superhjältemodell väljer författaren att ta död på fel person! Neeeej!!! vill jag skrika. Pojken måste överleva! Men hjälten hinner inte fram i tid och pojken dör. Trots att jag hatar Poppy för detta kan jag inte blunda för att det är ett briljant brott mot traditionell dramaturgi och det som fick boken att stanna kvar i mitt huvud.

Och då är ändå den uppfuckade dramaturgin bara en effektfull bonus. Författarens verkliga syfte har varit att skriva en kärlekshistoria, och i hennes värld utspelar sig denna mellan mördare och offer. När de till slut ligger och ruttnar tillsammans konstaterar hon: De fick varann.

Utsökta lik är skriven 1996, med allt vad det innebär av 90-talsreferenser: Rejvpartyn, smart drinks, lsd, Details, hiv före bromsmedicinerna (dvs aids och kaposis sarkom).

Slutligen vill jag nämna att boken har en väldigt klassisk struktur: Först byggs karaktärerna upp var för sig, och när vi väl lärt känna dem genom deras handlingar börjar de interagera. Boken skulle passa utmärkt på en skrivkurs.

Bokförlaget H:ström 2009.
Översättning: Felice Maurer.
233 sidor.
Originaltitel: Exquisite Corpse.
ISBN: 9789173270588

Betyg: 4

Från min nedlagda bokblogg 14 maj 2009.

No comments yet.

Leave a Reply