Matthias Frings: Der letzte Kommunist

Sjukt stolt! Jag måste bara inleda denna recension med att berätta att det är just vad jag är efter att ha läst min första tegelsten, 488 sidor tjock, på tyska. Tidigare har jag bara läst kortare novellromaner, som Der Tod in Venedig och Kleinstadtnovelle.

Men över till boken: Det är en biografi över Ronald M Schernikau (1960–1991), en tysk homosexuell författare som debuterade när han var 17 år och dog i aids när han var 31. Hans mamma tog honom till Västtyskland när han var sex år, och under hela sitt liv hyllade han Östtyskland. I september 1989, när muren just höll på att krackelera, gick äntligen hans dröm i uppfyllelse: Han blev östtysk medborgare och flyttade från Väst- till Östberlin.

Biografin är skriven som en roman; författaren återskapar situationer som Schernikau upplevde. Det funkar bra och är behagligt för läsningen. Jag misstänker att jag hade stört mig på detta formgrepp om jag läst på svenska, men på tyska är jag mindre kritisk och tar tacksamt emot allt som gör texten mer levande. Faktum är att boken ibland påminner om en chicklit till sin stil.

Förutom Schernikau får vi läsa mycket om hans mamma Ellen, som även hon älskade sitt DDR och bara ville tillbaka efter att hon flytt till väst. Anledningen till flytten var att hennes man, Ronalds pappa, hade flytt tidigare och ville att de skulle komma efter. Men när de äntligen lyckats göra det visade det sig att de inte var välkomna längre; han hade en ny fru sedan länge. Ellen har alltså givit upp vänner, ett bra jobb som sjuksköterska, ett bra liv helt enkelt, för – ingenting. Inte konstigt att hon blev besatt av sitt DDR, och att hennes ende son också blev det.

Boken handlar också mycket om författaren själv, som var en nära vän till Ronald. Jag gillar skildringarna av gayscenen på 80-talet, Kreuzberg på 80-talet, och inte minst aids på 80-talet, som är det som till slut ger boken lite spänning, om uttrycket tillåts. Kapitel 66 (s 380) börjar så här:

Philipp war der erste, der starb.

Han blev 24 år. Sedan blev det begravningar en gång i veckan för författaren, som förlorade halva sin bekantskapskrets. Jag ser det förresten inte som någon slump att författaren lever i dag medan Ronald inte gör det; det var de roligaste bögarna, i bemärkelsen de sexuellt utlevande, de som visste hur man njöt av livet genom att bli knullad, som försvann under aidsåren. Medelmåttorna som levde i tvåsamhet eller inte hade lika stor aptit på livet (sexlust alltså) blev kvar. Och när jag läser kapitlen om författaren skakar jag ibland på huvudet åt hur pk-tråkig han verkar vara. Det är inte utan att jag känner lite avundsjuka inför den harmoni som inte minst fått honom att gå i land med den här fantastiska biografin.

Men åter till Schernikau. Redan innan jag läste boken gjorde jag en analys av honom som jag inte hittar i boken, mer än som något slags åthutning åt de tidningar som var inne och nosade på temat. Det är när tidningarna skriver om Schernikau när han utvandrar till DDR i september 1989 (s 410):

Die Artikeln ähneln sich, mal mehr, mal weniger wird er als Naivling oder Exzentriker abgetan. Als Erklärungsmuster reicht das angenommene Außenseitertum – “Homosexueller und Kommunist” –, bei diesen beiden Handicaps muss man ja matschig in der Birne werden. Nicht Schernikau interessiert, nicht seine Beweggründe und erst recht nicht seine Politik.

Här hånar biografen dem som ser andra anledningar till Schernikaus flytt än politiska. Men är det inte en biografs uppgift att gå bortom de anledningar som hans objekt angav, till och med inför sig själv? Det är vad jag ska försöka göra nu. För Schernikaus politiska övertygelse är helt enkelt inte övertygande. Den är del av hans identitet. En accessoar som han slänger sig med lika självklart som han slänger sitt långa hår över axeln. Och här kommer homosexualiteten in i bilden. För mig är mönstret tydligt: Det finns så många bögar som blir besatta av det ena eller andra landet. Ofta litet och obskyrt. Alla runt omkring honom frågar: Varför just det där lilla landet? Varför det språket? Vad ska du ha för nytta av det? Det finns inga svar – inte ens bögen själv vet varför. Min psykologiska tolkning är att det är ett sätt att manifestera sin identitet och visa att man är annorlunda. Jag tror att detta spelade in i Schernikaus besatthet av Östtyskland och kommunism, även om besvikelsen när han och mamman kom till väst när han var sex år var det som angav riktningen.

Det är först mot slutet av boken som jag verkligen blir berörd av Schernikaus liv, men då blir jag det desto mer. Han ville bli begravd på den kyrkogård där Brecht ligger. Det gick inte. Men var blev han begravd? Det är dags att lägga en till ros på en grav (den första var på Gombrowicz i Vence), för Schernikau ingår numera i min egen lilla pantheon av bortgångna förebilder, tvillingsjälar och andra döda som jag känner något slags gemenskap med.

Och just ja, när ni nu ser omslaget på boken så ser ni också att det inte är jag utan Ronald som figurerar i denna bloggs sidhuvud och i min gravatar. Varför? Jo, redan när jag hörde talas om boken första gången kände jag en märklig gemenskap med honom. Jag tog med ett gäng vänner på bokpremiären, då författaren och två skådespelare läste ur boken. Sedan kom mamman upp på scenen och blev intervjuad. Efteråt gick jag ut i foajén och såg att det gick att köpa boken. Den var tjock … men jag slog till. På väg in i salongen igen för att få den signerad blev jag stoppad av en äldre kvinna som grep tag i min arm. Det var inte mamman, men hon var i samma ålder. “Wenn es spielen, dann spielen Sie ihn!” sa hon. Jag förstod inte riktigt vad det betydde, men jag anade. ”Förlåt?” sa jag, men kvinnan bara viftade bort det och fortsatte gå. Men jag måste få veta vad hon sa! Jag frågade henne igen vad hon hade sagt: “Jo jag sa att om det blir en film så ska ni spela Ronald.” Åh vad smickrande! Men vem var hon då? Bara en gammal tant i publiken vilken som helst? Jag vet att jag kan ha en viss svärmorsdrömseffekt på vissa gamla tanter. Jag frågade vem hon var och hon svarade: “Jag tog hand om Ronald under åtta år, från det att han var 12 tills han blev 20. Jag var som en mamma för honom. I boken är jag ‘Sabine i labbet’. Jag har iakttagit er under hela kvällen, och om det blir en film så ska ni spela honom, så är det bara.”

Ja, vad säger man? Det var en magisk kväll.

Aufbau-Verlag 2009
ISBN 9783351026691

Betyg: 3

Från min nedlagda bokblogg 29 maj 2009.

,

No comments yet.

Leave a Reply