Sándor Márai: Glöd

Generalen och Konrád blev bästa vänner när de var 10 år. När de var 34 hände något, och Konrád försvann. 41 år och 43 dagar senare kommer han tillbaka. Det är nu år 1940 (dvs nutid, eftersom boken gavs ut 1942). Den här boken handlar om deras möte och om vad som egentligen hände 1899, när Konrád försvann. Eftersom det nästan bara är generalen som talar liknar boken i mångt och mycket en lång monolog, en 75-årig mans långsamma och detaljrika berättelse om gamla minnen. Och det är så bra!

Det som mest griper tag i mig är Konráds utanförskap. Det beskrivs på flera olika sätt; författaren använder symboler för att få oss att förstå. När det upprepas att Konrád, till skillnad från generalen, aldrig kommer att bli en riktig soldat tänker jag riktig man/människa. Att han i stället är besatt av musik ser jag som en symbol för att han har ett kvinnligt känsloliv. Och när han flyr till tropikerna ser jag det som en symbol för att sluta kämpa för att bli en riktig man/soldat och i stället odla sitt utanförskap. Konrád har gett upp i den här världen. Han flyr till träsken, faller nedåt … till en plats där han passar bättre; “Tropikerna är en sjukdom.” (s 61)

Jag ska ta bladet från munnen: Konrád är en homosexuell man som tagit sin tillflykt till gayghettot – det är min tolkning. Hans beskrivning av västerlänningarna som bor i tropikerna går nästan ordagrant att applicera på män som anammat en homosexuell identitet (s 62):

“(…) Det hjälper inte att de har prenumererat på europeiska tidskrifter, att de mitt ute bland träsken har läst om varenda idé som har skrivits ner och tänkts under de senaste åren eller århundradena. Det hjälper inte att de har bevarat det där egendomliga, ansträngt varsamma beteende som den vite mannen i tropikerna aktar lika noga på när han umgås med sina gelikar som som en alkoholist ger akt på sig själv i sällskapslivet: hans sätt är alltför stelt för att man inte ska märka lidelsen hos honom, han är fullständigt belevad, korrekt och väluppfostrad … men inuti finns något annat.”

“Det skulle ändå vara intressant att veta”, sa generalen och lyfte sitt vitvinsglas mot ljuset. “Berätta vad som finns inuti.”

Och när den andre teg:

“Jag föreställer mig att du kom hit i kväll för att berätta det.”

Åh, jag darrar av upphetsning när jag skriver ner det här stycket, för det är så välskrivet! Och precis så är hela boken: Tight bunden tematik där slutet på varje replik fångas upp av nästa, och en fantastisk känsla för suspense.

Men tillbaka till temat: Det handlar naturligtvis om den eviga kampen mellan natur och kultur, mellan det vilda och det civiliserade. Konrád är symbolen för det vilda – han är den som bryter med samhällets regler för hur en man ska vara. För mig ligger tolkningen att han är homosexuell nära till hands, men det är oviktigt. Man kan lika gärna kalla honom en konstnärssjäl, eller valfritt uttryck som ligger närmare läsaren. Generalen i sitt angrepp på Konrád när de var ute och jagade (s 90):

Du jagade, men bara som någon som finner sig i en social ritual. Du jagade med ett föraktfullt uttryck i ansiktet. Och du bar geväret nonchalant, som en spatserkäpp. Du visste ingenting om denna sällsamma passion, denna manslivets hemligaste passion, som bakom alla roller, kläder, all bildning döljer sig i varje mans kropp, lika djupt som den eviga elden i jordens innandöme. Denna passion är lusten att döda. Vi är människor, livets befallning är att döda. Så måste det vara … Man dödar för att försvara något, man dödar för att skaffa sig något, man dödar för att hämnas något. Ler du? … Ler du föraktfullt? Du var konstnär, hade dessa lågtstående, brutala instinkter förfinats i din själ?

Återigen måste jag sucka djupt och slita mig från tangentbordet för att inte citera resten av citatet. Jag älskar när författare ser det stora i det lilla och kan härleda varje liten obetydlig handling till en djup instinkt.

Det andra stora temat är vänskap, den form av djupa vänskap som bara kan existera mellan två män (s 102):

För mellan en kvinna och en man har allting sina villkor, som när man köpslår på marknaden. Men den djupare innebörden i en vänskap mellan män är just att den är osjälvisk, att vi varken kräver uppoffringar eller ömhet av den andre, att vi inte vill ha någonting, bara behålla det tysta samförståndet i ett förbund.

Överlag gör författaren stor skillnad på kvinnor och män och deras respektive roller. Jag tycker det är vackert. Bokens fabbaste mening i det här avseendet är denna:

Konrád var, som varje riktig man, allvarlig och tillbakadragen redan som tioåring.

Det finns en kvinna med i boken också, och en kärlekshistoria som fungerar som ramhandling och något att längta efter under all suspense, men för mig var det all klokhet som kom fram på vägen till upplösningen som var den stora behållningen med boken.

Lägg till detta ett språk som är lika ”ornamentalt” som Waughs i Brideshead Revisited:

Det var anblicken av pusztan som gjorde henne yr, anblicken av de öde vidderna, bedövade under tyngden av höstens svävande kvalmiga luft, där man redan hade skördat, där vagnen i timmar rullade fram på vägar som inte var vägar, där bara tranorna drog över himlen och där majsfälten låg lika skövlade längs vägen som efter ett krig, när det sargade landskapet dör allteftersom hären drar bort.

Här excelleras också i titlar och kläder från en annan tid; Gardesofficerer, kalfaktorer och en major domo passerar förbi i persongalleriet. Läkarna bär bonjour och generalen knyter sin pikékravatt. Inte minst är boken en bra beskrivning av det gamla Habsburgska riket:

Det var en stor familj detta, Wien, Riket, ungrarna, tyskarna, märerna, tjeckerna, serberna, kroaterna och italienarna, och i hemlighet kände alla i denna stora familj att mitt ibland dessa äventyrliga begär, böjelser och känslostormar var det bara kejsaren som kunde hålla ordning …

För att sammanfatta: Glöd är en vis bok. Jag har strukit under och antecknat i marginalen på nästan varje sida – det här är en bok att återkomma till. Jag avslutar med följande fantastiska citat. Återigen är det generalen som talar till Konrád (s 99):

Men i djupet av din själ fanns en krampaktig känsla – längtan efter att vara annorlunda än du var. Det är det värsta öde som kan drabba en människa. Längtan efter att vara annorlunda och en annan än den man är: en smärtsammare längtan kan inte brinna i ett människohjärta. För livet går att uthärda bara i medvetande om att man accepterar allt det som man betyder för sig själv och världen.

Betyg: 5

Från min nedlagda bokblogg 4 september 2009.

No comments yet.

Leave a Reply