Umberto Eco: Foucaults pendel

Avslutade just Foucaults pendel. Äntligen! De 650 tätskrivna pocketsidorna har utgjort min enda skönlitterära läsning under de senaste cirka två månaderna, och jag kan inte säga att det varit särskilt angenämt.

Umberto Eco skriver bra i bemärkelsen att han har ett vackert och lättflytande språk. Dessutom lyser klokheten och livserfarenheten igenom och det gillar jag. Och han måste ha läst över hundra böcker om hemliga ordenssällskap med mera inför skrivandet av den här romanen. Det är imponerande. Ja, ansatsen är fanimej fantastisk. Men jag tycker inte att det är bra. Eco lyckas helt enkelt inte fånga mig.

Det kan bero på att boken är väldigt manlig, både till tema och stil; Eco bryr sig liksom inte om att underhålla, han sitter mest där och babblar om sina ordenssällskap och förutsätter att jag som läsare ska sitta och tindra och bara vilja höra mer. Men för att jag ska göra det krävs något mer. Spänning till exempel.

Jo, det glimmar till här och var och det blir möjligtvis lite spännande på slutet (men inte mycket). Dessutom gillar jag idén och slutsatsen. Men på det stora hela var Foucaults pendel ett sömnpiller. Jag borde följt min intuition redan i det osannolikt händelsefattiga inledningskapitlet och slutat läsa. Jag fortsatte i hopp om att bli belönad längre in i boken, men så skedde tyvärr inte.

Brombergs förlag
Översättning: Eva Alexandersson
ISBN: 9789176088777

Betyg: 2

Från min nedlagda bokblogg 18 december 2009.

No comments yet.

Leave a Reply