Daniel Kehlmann: Världens mått

Världens mått följer två vetenskapsmäns uppväxt och liv i slutet av 1700-talet och fram till 1828, då de två berättelserna sammanfogas till en när de två männen till slut träffas. Det är Alexander von Humboldt (universitetsgrundaren Wilhelm von Humboldts yngre brorsa) och matematikern Carl Friedrich Gauss. Den förre är upptäcktsresande som aldrig kan resa långt nog i sin strävan att “mäta världen”. Den senare är matematiker som kanske gör en ännu större resa genom att låsa in sig och forska om magnetism.

Anslaget är fantastiskt. Storslaget och imponerande! Inte bara måste Kehlmann ha läst in sig ordentligt på sina båda huvudpersoner. Han har också full koll på världen kring sekelskiftet 1700-1800. Bara en sådan detalj som att fotografiet inte var uppfunnet (även om Daguerre, som också figurerar i boken, var på god väg), vilket gjorde att ingen visste hur den tidens kändisar (kungligheter, vetenskapsmän med mera) såg ut, vilket i sin tur gjorde det möjligt för bedragare att utge sig för att vara dem. En problematik som är så avlägsen att jag aldrig tänkt på den.

Enbart dessa ambitioner hade dock inte varit tillräckligt för mig – så intresserad av vetenskapshistoria är jag ärligt talat inte. Men Kehlmann är expert på att ge sina karaktärer liv. Han gör det genom att följa alla berättelsers grundregel att visa genom handling, inte ord. Som till exempel när Gauss under sin tid som lantmätare kommer sent till ett gods, där han ber att få övernatta:

Tjänaren sade att han inte trodde att det fanns plats i huset.
Gauss tog av sig sammetskappan, torkade svetten i pannan och fingrade på sin krage. Han kände sig genomsvettig och mådde inte bra. Han hade ont i magen. Han sade att det tydligen var fråga om ett missförstånd. Han kom ingalunda som supplikant. Han var chef för den statliga mätningskommissionen, och om han inte blev insläppt skulle han återkomma med eskort. Hade han gjort sig förstådd?
Tjänaren tog ett steg tillbaka.
Hade han gjort sig förstådd?
Ja, sade tjänaren.
Ja, herr professor!
Herr professor, upprepade tjänaren.
Och nu ville han tala med greven.
Tjänaren drog ihop ögonbrynen så kraftigt att hela pannan veckade sig. Han hade tydligen inte uttryckt sig tillräckligt klart. Nådig herrn hade redan dragit sig tillbaka. Han sov!
Bara ett ögonblick, sade Gauss.
Tjänaren skakade på huvudet.
Att någon sov var inte ödesbestämt, tillade Gauss. Den som sov kunde väckas. Ju längre man blev tvungen att stå här, desto senare skulle greven få återvända till sin bädd, och själv skulle han näppeligen bli på bättre humör. Han var dödstrött.
Med hes röst uppmanade tjänaren Gauss att följa honom.

Visst får man direkt en väldigt tydlig bild av professor Gauss? Citatet visar också på ett annorlunda sätt att skriva dialog – Kehlmann blandar direkt och indirekt anföring och använder varken citattecken eller talstreck. Det funkar väldigt bra.

Den som läst annat av Kehlmann märker också att karaktären Gauss är väldigt Kehlmannsk: Författaren drar alltid sina karaktärer till sin spets och gör dem larger than life, vilket är bra, ja förmodligen själva förutsättningen för att man ska gilla dem och därmed boken. Men den Kehlmannska karaktären har också ett problem, och det är att han alltid är likadan. Humboldt och Gauss är precis lika självupptagna och arroganta i sin stil, och de båda brås i sin tur på huvudpersonen i Jag och Kaminski (2003). Jag säger inte att det är dåligt, tvärtom kändes det som ett kärt återseende att återigen få träffa två smått galna Kehlmannkaraktärer. Men det kanske inte är så övertygande när man vet att alla personer blir så där efter att ha passerat Kehlmannfiltret. Obs, detta är ingen direkt invändning. Som sagt är det ju på grund av denna karaktärstyp som det är en njutning att läsa böckerna.

Humorn bidrar också till läsglädjen. Den finns där hela tiden, utan att förta det djup som huvudpersonerna brottas med från och till. Det krävs självförtroende för att våga blanda så friskt.

Det här låter ju som en ren hyllning, och faktum är att jag nästan alltid längtade tillbaka till boken. Men ju närmare slutet jag kom, desto mer tyckte jag att det inte fanns någon avgörande konflikt i boken som kunde öka spänningen. Det kändes mer och mer som att det bara var två linjära berättelser som berättades, och det var bara att de berättades så skickligt som gjorde att jag ville fortsätta läsa. I början frågade jag mig vad som skulle hända men mot slutet frågade jag mig aldrig hur det skulle gå.

Jag läste denna bok på en “negativ rekommendation”. En vän förklarade att han lagt den ifrån sig för att den var så långtråkig. Eftersom jag älskade Jag och Kaminski tänkte jag att jag trots allt kanske skulle gilla Världens mått. Vilket jag alltså gjorde, men jag tror att en delförklaring till det är att jag hela tiden var beredd på att den skulle vara det sömnpiller som min vän tyckte den var. Jag gick så att säga ut hårt och det måste man kanske göra med en bok som har ett sådant fantastiskt anspråk.

Betyget får bli 3 för att skilja den från Jag och Kaminski, som fick en fyra. Trean är dock stark – jag rekommenderar läsning! Plus för att målningen på det vackra omslaget faktiskt föreställer Humboldt och hans reskamrat Bonpland, eller skulle ha gjort det i alla fall om det inte vore för att de är bortretuscherade för formens skull.

Originaltitel: Die Vermessung der Welt (2005)
Översättning: Lars W Freij
Albert Bonniers Förlag 2007
ISBN: 9789100110734

Betyg: 3

Från min nedlagda bokblogg 6 februari 2010.

No comments yet.

Leave a Reply