Michael Davidson: The World, the Flesh and Myself

Jag känner ett instinktivt motstånd mot självbiografier, men jag försöker ändå peta in några stycken varje år eftersom jag ser det lite som en investering: Genom att läsa om en person man beundrar kan man i bästa fall få en liten vitamininjektion i sitt eget liv: Man blir inspirerad, ser likheter och höjer i bästa fall sina ambitioner. Det är uteslutande på det viset jag läser självbiografier, kalla det gärna patologiskt.

Michael Davidson var en extraordinär person. Den karriär han till slut skaffade sig var som brittisk utrikeskorrespondent, men än mer var han levnadskonstnär. Han är knappast känd utanför Storbritannien, om ens där nuförtiden. Jag hittade fram till honom genom den långt mer kontroversiella boken Some Boys som han skrev efter självbiografin.

Davidson föddes 1897 och den här självbiografin är från 1962 – snart femtio år sedan. Ändå ser jag 1962 som modern tid. Det är häftigt att en person som är samtida med mig (jag tror han dog på 1990-talet) i sin tur var samtida med Kafka, diskuterade Wilde-rättegången med Lord Alfred Douglas storebror, bläddrade i böcker på Hirschfelds legendariska Institut der Sexualwissenschaft i Berlin, som förstördes av nazisterna strax efter maktövertagandet, och var den person som först publicerade W H Auden, efter en lång brevväxling.

Likheterna med Quentin Crisp är slående, även om Davidson kom från överklassen. Boken inleds så här:

This is the life-history of a lover of boys. It’s a first-hand report, therefore, on that heresy which, in England especially, is reprobated above all others.

Skrev han alltså 1962 – i dag hade han knappast kunnat skriva det alls. För samtidigt som attityderna till homosexuella har blivit bättre, precis som författaren förutspådde, har attityderna till hans form av homosexualitet – den som riktar sig mot tonårspojkar – gått åt rakt motsatt håll. Om Davidson hade levt i dag skulle han förmodligen kallats något annat än homosexuell. Dagens homosexualitet är ett snävt begrepp som kanske bäst exemplifieras av de här två 45-åriga herrarna som gifter sig med varandra i kyrkan.

Ironiskt nog var man mer vidsynt på 1920-talet. Davidson hängde med Bloomsbury-gänget och andra avvikare i London. De var olika och ändå lika:

These amusing people were fin de siècle; and their emotional shape was as different from mine as mine from a womanizing stockbroker’s. They were feminine, aesthetical, fussily elegant; my only womanish traits, I suppose, were the invisible femininity implicit in phallic worship and a pronounced talent for maternalism.

När han flyttade till det ofattbart öppensinnade Berlin hängde han med avvikare av alla slag. På ett badhus träffade han Werner, som förtjänar ett långt citat, inte minst eftersom Davidson har en fantastisk förmåga att beskriva skönhet:

And there one day, naked beneath the showers, I found the most startlingly beautiful person I’d ever seen: a living, and lively, Beardsley decoration for ‘Salome’ – he might have been the original Beardsley prototype, except that he was an improvement on the artist’s invention. He had all the Beardsley sin, but none of the corruption; all the grace and uniqueness, but without the epicene languour. His was the face Beardsley would have drawn, had he not been dying of consumption. Ivory-white skin, parchment-pale, with a fervent scarlet mouth and huge sable eyes, full of black fire; a mass of romping black hair, thick and lively as a bear’s, and the figure of a Gemito fisherboy. To Beardsley he added something of the della Robbia choristers in Florence and a great deal of the famous ‘Tripod’ satyrs in the Naples Museum. It didn’t surprise me to find that this face had been chosen from all over Germany to go on the cover of the magazine published by the Socialist Labour Youth – whose blue blouse and red scarf he wore.

But I quickly found, it wasn’t only his face that was intoxicating; it was a glittering personality and the incomparable friendship that he gave – in his magic company differences of age, culture, language, vanished: he made me his equal and partner. Was ist mein ist Dein, he pronounced early on; and that remained his rule for the next few years – what was his was mine: he would share, when I was broke, his last cigarettes; and gave to the last drop his love and loyalty. I had found at last the ‘divine friend much desired’; if one of us was faithless it was I – never he.

Before I knew what was happening, that first day, I’d been swept on to the back of his bicycle and was whirling down the Friedrichstrasse – to a schwules Lokal, one of those ‘queer’ bars whose discreetly blacked-out facades and sobrely curtained doorways proclaimed out loud their nature, where we drank cognac. He was not quite 15. Then, from the homosexual bar, he bicycled me back to his home in the Zimmerstrasse and introduced me to his mother.

We must have been an astonishing sight, Werner and I: roistering round Berlin with our arms round each other’s necks; both with long bare legs and open necks; singing Wanderlieder or socialist songs, drinking a great deal, embracing and spooning in public places and generally behaving outrageously – I skinnily ugly and 30 years old; he dazzling in looks, with that astonishing head and face in which the angelic and the demonic were tantalisingly blended.

Vilken otrolig historia! De skulle bli ett par under de fem år som Davidson tillbringade i Berlin, 1928-1933. Det var Hitlers maktövertagande som tvingade honom att fly. Han hade engagerat sig politiskt som kommunist, mest för att det var det mest självklara sättet att kämpa mot nazismen. Att han greps av stormtrupperna i januari 1933 berodde dock på att han befann sig på en gaybar när de kom in. De drog med Davidson ut på gatan:

We’d marched perhaps a hundred yards when the brave little Wirt of the pub came running up behind us. ‘Excuse me’, he puffed politely to the Nazis, using the full charm of his smile, ‘perhaps you ought to know – this Herr is employed by Scherl, by Minister Hugenberg -’. Many of the young Nazis, in those early weeks, were still apprentices in the exertion of official ‘terror’ and, apparently, afraid of offending their bosses, whose co-operation at the ministerial top was still precarious. Anyhow, for some reason and to my surprise, the little landlord’s words and manner did the trick. They let me go; and I badly needed another drink.

Ja, det blir många citat, men det är ju så otroligt att få läsa en ganska okänd skildring av det sena 20-talets och tidiga 30-talets Berlin: Den totala dekadensen och sedan Hitlers maktövertagande och uppstyrningen av staden. Davidson hängde rentav på Adonis-Diele, den legendariska “horbaren” som förekommer i John Henry Mackays Der Puppenjunge från 1926.

Redan innan han själv blev gripen försökte Davidson varna för Hitler:

It hadn’t cost me much thought to perceive, by now, that Hitler wasn’t just Germany’s venom: that when, as he must now, he secured power the world beyond Germany would have to swallow him too. From the Uedersee I posted to the New Statesman an article describing what National-Socialism, seen close up, looked like. The New Statesman didn’t print it; and I concluded that England, even left-wing England, wasn’t much interested then in what eight years later was nearly to destroy her.

Till slut tvingades han alltså fly själv. När han befann sig hos en vän fick han reda på att polisen hade placerat sig utanför hans port för att gripa honom. Han råkade ha sitt pass och en femtiomarkssedel i fickan – med detta och kläderna han hade på sig satte han sig på ett tåg till Prag. Allt annat, inklusive en portfölj med Audens alla tidiga dikter som han skickat till Davidson i brev, lämnade han i Berlin och såg aldrig igen.

Davidson satt i fängelse tre gånger, första gången i London 1936, varifrån vi får en brutal fängelseskildring. Den gången hade han verkligen haft sex med den “vän” han träffade för tillfället. De andra två gångerna var han oskyldig, men dömdes ändå eftersom han var tidigare straffad, vilket också var anledningen till att polisen gillrade fällor för honom gång på gång. Denna hans historia, hans “previous”, hindrar honom också från att få ett antal jobb, och får honom sparkad från ett par.

Skildringen av de många unga vännerna är en av de största behållningarna av boken. De flesta av hans förhållanden löper över flera år och slutar vanligtvis med att han flyttar från platsen eftersom hans arbetsgivare – oftast Reuter eller The Observer – vill att han ska rapportera från ett annat område. Men han förblir nästan alltid vän med pojkarna och deras familjer, och hälsar på dem många år senare när de är gifta och har barn. Det mest rörande återseendet är det med Mustapha i Marocko. De hade träffats 1937 i Rabat:

From that evening on, Mustapha and I were together for nearly three years; until the fall of France cut brutally our lives apart. Once again I’d found that ‘divine friend’: Werner was reincarnate in Mustapha – without Werner’s peerless verve and glitter, but with the same sweet genuine loyalty and, in place of Werner’s peremptory passion, a soft and wistful gentleness.

Davidsons första försök att söka upp honom är som taget ur en äventyrsfilm: Han lät skägget växa, köpte en djellaba och försökte se ut som en arab för att på så sätt kunna smita över gränsen i de olika territorierna som kontrollerades av Frankrike och Spanien. Kriget hade börjat. Till slut blev han fångad av spanjorerna och var nära att bli skjuten som spion, men skickades i stället hem till England. Först 1947 kom han tillbaka till Marocko:

My first concern was to find Mustapha. I scoured the places where he was likely to be but could find no trace; until one Sunday we came face to face by the main door of the cathedral, and caused surprise among the ladies of Résidence society who were going in for Mass by weeping for happiness upon each other’s necks.

Om dessa berättelser är höjdpunkterna i självbiografin så hör de alltför detaljerade styckena om utrikespolitik till de mer långtråkiga delarna. Det är många viktiga män som passerar från de platser där Davidson varit stationerad, men även när det börjar bli för mycket har Davidson en förmåga att beskriva dem på ett sätt som gör dem större och intressantare än jag själv skulle ha förmågan att se att de var.

Jag är djupt imponerad av Davidsons moraliska patos – på varje plats där han var stationerad kämpade han mot orättvisor genom att rapportera om dem. Davidson var alltid urfattig, men i alla andra valutor än pengar var hans liv rikare än någon annans. Under hela sitt liv fortsatte han att lära känna människor och få vänner: Pojkar, kolleger, statsmän, med flera. Han gjorde ett stort antal resor, översatte sex böcker, försökte skriva några själv utan att lyckas avsluta dem eller få dem utgivna. Och under hela tiden drack han en hel del whisky, inte minst under de perioder då han rapporterade från krig och levde under daglig rädsla att dödas.

Som i alla självbiografier fann jag de inledande kapitlen om föräldrarna och den tidiga barndomen outsägligt ointressanta. Faktum är att jag ägnade ett par år åt att försöka ta mig igenom dem. Hela tiden lade jag ifrån mig denna bok, som är rätt tjock och knappast lockade. Att jag fick den läst nu beror på att jag är på semester. Och det känns bra att ha fått den läst – jag ser Davidsons självbiografi som en del av något slags skolning. Betyget kan inte bli något annat än tre, för även om läsupplevelsen slog i topp här och var kan jag inte säga något mer än “bra” om helheten.

Betyg: 3

Från min nedlagda bokblogg 22 februari 2010.

No comments yet.

Leave a Reply