Edmund White: City Boy

Vad nu då? Efter alla självbiografiska romaner kom 2006 slutligen Edmund Whites “riktiga” självbiografi My Lives, som jag läste samma år. Och nu kommer en till? City Boy har undertiteln My Life in New York During the 1960s and ’70s och är en utvikning av de årtiondena, som väl får betraktas som de mest spännande både i författarens liv och i staden New Yorks historia. Tja, varför inte. Det är bitvis rätt fängslande läsning faktiskt.

För er som inte känner till White skulle jag beskriva honom som själva definitionen av en kulturpugga: Lärd, passionerad, alkoholiserad, samt kroniskt fattig. (Inte helt olik Michael Davidson alltså.) Dessutom är han hivpositiv och har skrivit en av de bästa skildringarna av aidsdöden i The Farewell Symphony (1997).

Största behållningen med City Boy är alla de underbara karaktärer som passerar förbi. White skildrar dem alla med fingertoppskänsla. Jag skulle kunna saxa hur mycket som helst, men nöjer mig med ett par citat, först ett om Peggy Guggenheim, som Edmund White och hans vän David besöker i Venedig:

Conversation was tough sledding, though David was up to any demand and was always lavishing on Peggy his best gossip. She would look wide-eyed at him and say in foghorn tones, “How very amusing.” Or she’d say, “That’s outrageous, I love it.” Of course, Peggy never actually sounded either amused or outraged about anything whatsoever. She’d merely been saying these same words for half a century.

Visst ser man henne framför sig? Och det är ju så snyggt beskrivet av White. Här en kul passage om pjäsförfattaren Lillian Hellman:

The New York State Theater had no central aisle, and to get to the best seats one had to slide past a line of seated people. One night, with David accompanying her, Hellman had deliberately aimed her high heel and stabbed the foot of a seated woman, a complete stranger, then cursed her out for howling in pain.

Jag gillade också alla beskrivningar av det nedgångna och farliga New York, en stad jag aldrig varit i. Tänk att hyrorna för fabriksloft var lägre än för vanliga lägenheter eftersom ingen ville bo där. Hur är det möjligt att de inte kunde ana hur coolt det skulle bli att ha ett fabriksloft i NYC bara några år senare? Många brukar jämföra dagens Berlin med New York på den tiden, men som boende i Berlin måste jag säga att jag tycker det är en ytlig jämförelse.

Som i alla sina böcker är Edmund White väldigt personlig. Han är öppen med såväl sina sexuella preferenser som sina kulturkarriäristiska ambitioner. Det senare får väl nästan ses som mer kontroversiellt att erkänna i dag. Men intressant är det. Denna drivkraft lägger sig som ett mindre smickrande skimmer över hans möten med kända namn. Det blir liksom lite mindre glamoröst när man förstår att han bara var … kändiskåt:

I was obsessed with being famous – not rich, which held no interest for me, but famous among the top echelons of the cultural elite.

Men även detta kan förstås ses som en intressant aspekt av Edmund White. Vad i hans person gör det så viktigt för honom att klättra socialt? Han kommer själv in på det när han skriver om det självhat som präglade hans liv under lång tid, och som det väl är svårt att bli kvitt. Det är tragisk läsning. Jag kommer på mig själv med att titta länge på författarfotot på omslagskappan och bli riktigt ledsen. Det är något speciellt med Edmund Whites ögon. De är liksom öppna för var och en.

Boken är billig. Jag tänker att det gula på omslagskappan borde varit guld, men det hade man visst inte råd med. Likaså saknas ett personindex – detta i en bok där minst ett hundratal kändisar förekommer. Tjänstefel. Dessa detaljer förstärker känslan av att boken är snabbt skriven och utgiven. White producerar mycket ord, och han har, som en vän uttryckte det, “a way with words”. Men det ursäktar inte dålig redigering. Det förekommer mycket upprepningar som skulle upptäckts vid en genomläsning. Ett exempel:

The novel was favorably reviewed on the front page of the New York Times Book Review, which then had the power to make or break a book. (s 221)

A single review in the Sunday New York Times could make or break a reputation. (s 256)

Även stilen är lätt “lat”. I stället för att gå tillbaka och ändra skriver White meningar som: “But I’m getting ahead of my story.” Vilket är helt okej eftersom han har ett så trevligt sätt att berätta ändå. Men också väldigt olikt mitt eget, vilket väl är varför jag reagerar.

White umgicks en del med Foucault. De hade olika åsikter, och White hävdar i City Boy att han aldrig riktigt förstod Foucault. Det förvånar mig inte alls, då Foucault var en utpräglad teoretiker medan White är en pragmatiker. När White redogör för sina teorier om homosexualitet genom historien (s 148) blir det nästan pinsamt: Liksom så många andra har han gått på myten om de gamla grekernas så kallade homosexualitet.

Jag skulle vilja avsluta med ett intressant stycke där Edmund White formulerar viss gaykritik (s 184):

Before [gay people] were “liberated” and given an “identity,” they were everywhere and nowhere. As long as the word homosexual was never pronounced, many boys and men slipped across the border of convention and had homosexual flings and then hurried guiltily back into heterosexuality under cover of obscurity and anonymity. The past saw many more casual experiments in same-sex love than later, when the category was finally clearly labeled and surrounded with the barbed wire of notoriety. It became easier in certain milieus to come out, but at the same time the stakes were higher (especially after the advent of AIDS in the early 1980s). In places like contemporary Greece fewer and fewer men and boys were willing to have sex with another male. Only the highly motivated made it across that barbed-wire fence. I sometimes regret the invention of the category “gay.”

Nästa stycke börjar så här:

Yet I’m grateful for gay liberation and for gay literature.

Tja, man kan inte äta kakan och ha den kvar.

304 sidor
Bloomsbury USA, 2009
ISBN: 9781596914025

Betyg: 3

Från min nedlagda bokblogg 10 mars 2010.

No comments yet.

Leave a Reply