Millenniumfilmerna

Jag har nu sett de tre filmerna i Millenniumtrilogin, baserad på Stieg Larssons romaner:

  • Män som hatar kvinnor
  • Flickan som lekte med elden
  • Luftslottet som sprängdes

Den första slank igenom utan större åbäken. Men redan i den andra började jag störa mig på regin/skådespeleriet – de är ju två sidor av samma mynt. I tredje filmen var detta problem så graverande att jag bara med nöd och näppe lyckades se klart den.

Det är så synd! För det första är böckerna riktigt bra, men att något förloras när bok blir film är ju inte någon nyhet direkt. Det här handlar om något annat: Filmerna är dyra (nåja) produktioner. Allt är perfekt. Ljuset, stämningen, miljöerna – jag gillar allt. Men så när skådespelarna börjar prata vill jag bara sjunka under jorden. Hur kan man misslyckas så fatalt med den viktigaste aspekten i en film? Detta som dessutom är ett av de större filmprojekten i Sverige, baserat på en trilogi som väl närmast får betraktas som nationalskatt, samt finansierat med skattemedel (förmodar jag). Hur kan det tillåtas bli så dåligt?

För att illustrera vad jag tycker är dåligt i Millenniumfilmerna har jag saxat några klipp ur dem, så kan ni avgöra själva vad ni tycker. Vi börjar med två klipp ur Flickan som lekte med elden. Journalisten som pratar om trafficking behöver väl knappast någon kommentar alls. Det är bara pinsamt dåligt. Tack och lov blir han mördad ganska tidigt i filmen. Mannen som promenerar med Micke Nyqvist verkar med nöd och näppe komma ihåg sina repliker och levererar dem helt utan trovärdighet. Samme skådespelare var fullständigt lysande i rollen som pappan i Fucking Åmål – det visar hur mycket regin betyder.

Gemensamt för båda skådespelarna är att de gör små märkliga pauser mitt i meningarna. Detta återkommer också i klippen nedan från Luftslottet som sprängdes. Jag antar att det beror på att de har fullt sjå att memorera sina repliker, och det ger intrycket av en billig produktion, ungefär som en såpa där skådespelarna bara läst replikerna ett par gånger före tagning. De lever inte sin roll, de läser den. Ja, låt oss titta på exemplen ur Luftslottet som sprängdes så ska jag fortsätta kommentera efteråt:

Visst, Nyqvist och Endre är professionella, de klarar sig utan regi. De andra gör inte det. Det där bråket på redaktionen är inte övertygande. Och återigen de där pauserna. Lisbeths läkare gör en minimal paus framför “vitala delar”. Svårt ord det där. Fast det ska inte vara svårt för en läkare. Återigen: Så här talar en person som läser rollen snarare än lever den.

Och så denna Noomi Rapace som har prisats till skyarna. Jag tycker inte direkt att hon är dålig, men inte heller särskilt bra. Jag ser inte Lisbeths ilska i henne. Hon är bara tyst och platt. Det kan förvisso bero på att Lisbeth inte visade sin ilska utåt. Men det spelar ingen roll. Rapace har inte den rätta känslan, inte den rätta närvaron. Det är det ingen som har i de här filmerna.

Ta till exempel när läkaren förklarar för Lisbeth att Peter Teleborian sökt henne (inte med bland mina klipp). Här borde en blandning av skräck, förvåning och ilska fylla Lisbeth. I stället ser hon bara upp på läkaren med sina rådjursögon, varpå en tung ljudmatta gör sig yttersta för att övertyga oss om att de är fyllda med skräck, förvåning och ilska. Överlag är det musiken som räddar scenerna.

Varför blev det så här? Varför har den största svenska kommersiella boksuccén genom tiderna, med undantag för Astrid Lindgren (väl?), blivit en sådan kalkon? Med mina mått mätt alltså – att filmerna hyllas av (svenska) recensenter är en annan femma.

Jag tror det beror på att filmerna de facto är billiga. De är inspelade vid samma tillfälle som om det vore en enda film, och sedan utdragna till att bli tre filmer. Att scenerna verkar vara tagna ur en såpa beror på att filmerna producerats på samma sätt som en såpa. Det är handling och spänning som står i fokus, inte regi och skådespelarinsatser. Jag antar att den produktionsmässiga förebilden varit Beckfilmerna. Men dessa genomsyras av just den känsla som Millenniumfilmerna saknar, och det beror mycket på Rolf och Cilla Börjlind, som skriver manus till Beckfilmerna och gör det med fingertoppskänsla. För om regi och skådespeleri är Millenniumfilmernas första två problem, så är manus det tredje. Det måste vara svårt att spela övertygande när manus verkar vara skrivet av en gymnasist. Dialogerna är enkla och lekmannamässiga.

Det verkar alltså som att Alfredson och kompani försökt komma undan med ett hafsverk. Man har inte brytt sig om att försöka få tagningar att “sitta” eller att se till att deltagarna i en scen har den rätta känslan. För man har inte behövt – med alla andra ingredienser som ljus, ljud, scenografi med mera lyckas man ändå förmedla intrycket av en svensk kvalitetsfilm som både kritiker och publik älskar. Jag tycker det är tragiskt.

Uppdatering, några recensioner:

Från min nedlagda bokblogg 18 mars 2010.

No comments yet.

Leave a Reply