I bajslandet

Det finns en historia från min skoltid som jag alltid blir på gott humör när jag tänker på. Jag gick i fyran och vi hade fått skriva berättelser som vi skulle läsa upp för ettorna.

Jag och klassens bråkstake Johan B var första paret, eftersom vi stod först på klasslistan. Vi gick över till ettornas barack och läste upp varsin berättelse ur vår berättelsebok. Johan B stakade sig och hans berättelse var kort. Jag däremot läste upp en fint komponerad berättelse som säkert avslutades med någon förnumstig sensmoral. Ettornas fröken såg mycket nöjd ut.

Då sa Johan B inför klassen: “Men ska du inte läsa den där andra berättelsen, den där som alla i vår klass har läst och skrattat så mycket åt?”

Jag tyckte det var mycket pinsamt. “Nej nej”, sa jag. “Sluta.”

“Vad är det för berättelse?” frågade fröken. “Du kan väl läsa den också?”

“Nej, den passar sig verkligen inte, den är ju skriven på skämt …”

“Den är jätterolig”, sa Johan B. “Den handlar om bajs.”

Därmed var det avgjort för nu började alla barnen skrika att de ville höra bajsberättelsen. Fröken bad mig börja läsa.

Eleverna skrek av lycka när jag läste den korta berättelsen från bajslandet, om ett barn som spolats ner i toaletten och kom ut i ett land där allt var gjort av bajs. Han badade i bajs, åt bajs, och åkte i en bil som var gjord av bajs. Jag minns inte hur den slutade, eller vad sensmoralen var.

Men jag minns att barnen älskade berättelsen, och jag minns också att fröken inte gjorde det.

“Jaha, då tackar vi för den berättelsen”, sa hon kallt. Och så gick vi tillbaka till vår klass.

No comments yet.

Leave a Reply