Det bokstavstrogna Sverige

Den 14 maj 2013 slutade jag läsa DN. Det blev en dålig krönika för mycket. Och det handlade inte ens om något politiskt, utan om något som för mig är ännu värre: Talanglöshet. Fy fan. Jag har inte varit inne på sajten sedan dess (annat än genom vänners länkar som hälften av gångerna går till nåt slags stoppsida). Och nej, jag minns inte vem krönikören var – egal.

Sedan dess har jag läst SvD, som förutom TT-telegram och Guardian-sammanfattningar innehåller en del bra understreckare.

Krönikörer har de också förstås. Jag förstår faktiskt inte varför dagstidningarna håller sig med dessa tyckare som inte på någon väsentlig punkt skiljer sig från valfri bloggare. Borde inte dagstidningarna under dessa svåra tider motivera sin existens genom att sticka ut på något sätt? Genom bra krönikor till exempel?

Nu var det dags igen. Kristin Lundell skriver under rubriken “Hur kan SVT ge en timme till Littorin?”. Krönikan påminde mig om hur bokstavstroget Sverige är. Här är första hälften av krönikan:

Jag måste erkänna att jag blev förvånad när ett mail med ämnet ”En helafton om män som hyllar män” dök upp. Som om det skulle vara något att skicka ut ett pressmeddelande om. Vad var det nu som var så spektakulärt att det skulle behövas ett utskick för?

Var det en live-maratonsändning med manliga podcast-duos som skulle kommenteras bit för bit av Expressens manspanel? Eller var det en repris av avsnittet där Fredrik Skavlan fnissar åt prostitution tillsammans med författaren John Michelets och politikern Alexander Stubb? Nej – det som SVT ville flagga för var lördagens kvällsunderhållning: föreställningen ”Sean-Magnus kommer igen” med komikerna Sean Kelly och Magnus Skogsberg.

I en kabaré dansar Kelly och Skogsberg både bildligt och bokstavligt kring ämnet ”den ömtålige mannen”. ”Det här är helt enkelt män som hyllar män” sammanfattade pressmeddelandet.

Nu ska det för rättvisans skull sägas att Sean-Magnus show är två homosexuella mäns blinkningar till mannen. Annars hade det nog inte kunnat vara lika rättframt. Sean-Magnus får publiken att klappa i takt till ”Penisvisa i A-dur”. Det är sång och dans kring den manliga potensen.

Nu ser jag fram emot motvikten: en helafton om kvinnor som hyllar kvinnor med en publik som applåderar till ”Vaginavisa i D-moll”. När dyker det upp i tablån?

Jag tittar på programmet just nu på SVT Play och tänker att det är både spektakulärt och kul att SVT visar en klassisk fjollig bögkabaret på bästa sändningstid. För det är just vad det är. Två bögar drar sexskämt och spexar. Det är inte helt olikt drag show. Alla kvinnor i publiken skrattar, alla män ser besvärade ut. Showen är exakt sånt som krönikörer som vill ha rätt åsikter brukar hylla. Hallå, HBTQ! Pridevecka! Men för krönikören i SvD spelar det ingen roll. Man har gett showen ett skämtsamt manstema och skrivit en putslustig säljtext:

En potent fortsättningskurs i kabaréform om den ömtålige mannen, kärlekens löften och omöjligheter. Det bjuds sånger om brinnande kärlekseld, rätten till slak sak och svårigheten att komma igen, när man precis har kommit.

Det räcker för att Kristin Lundell ska använda halva sin krönika till att kritisera SVT.

Jag har svårt att förstå detta tunnelseende, detta extrema fokus på en liten aspekt i något som borde vara så mycket större. Det här är exakt samma fenomen som jag observerade hos Liv Strömquist, när hon publicerade tolv citat ur en romansvit av Haruki Murakami, där han (eller hans romanfigurer) beskrev kvinnor på oönskat sätt. Och då blev det plötsligt helt oviktigt att romansviten handlar om två kvinnor som specialiserat sig på att ha ihjäl män som misshandlar kvinnor. Och nu har vi alltså en krönikör som kritiserar ett stycke glittrig bögkabaret för att den handlar om (driver med!) mansrollen.

Jag tänker att kulturen måste bli så futtig när man hela tiden låter en viss aspekt överskugga resten av verket.

I resten av krönikan kritiserar Lundell, som framgår av rubriken, att SVT intervjuar Sven Otto Littorin under en timme i programmet “Min sanning”. Hon skriver:

En politiker som avgår efter anklagelser om sexköp är alltså spännande? Jag vet inte jag.

Just det. Sven Otto Littorin blev anonymt anklagad för sexköp i Aftonbladet. Något åtal väcktes inte. Han är inte dömd för något brott. (Om han nu var dömd vore väl för övrigt intervjun ännu mer “spännande”, men det är en annan sak.)

Sverige är väldigt godtyckligt när det gäller vad som ska hyllas och häcklas för stunden. Tidigare var det inte sexköp, utan homosex – eller en kombination därav – som fick ministrar att avgå. Precis som nu var skuldfrågan ointressant; det var den anonyma anklagelsen i en kvällstidning som var det centrala för skandalen.

Jag misstänker att Kristin Lundell som de flesta svenska journalister har en genusmedveten och hbtq-vänlig självbild, men det hjälper tyvärr inte. Jag känner igen hets när jag ser det. Hets skär genom de ytliga åsikter som är rätt för stunden. Och det är alltid lika obehagligt.

Får se om 6 augusti 2013 också blir ett sånt där datum då det blev alltför många droppar…

2 Responses to Det bokstavstrogna Sverige

  1. Anon August 7, 2013 at 23:03 #

    Vad tycker du om blackface-grejen på Pride som just blivit så omskriven?

    • Karl August 7, 2013 at 23:30 #

      Jag läser ju inte svenska medier längre. 😉

      Nä men allvarligt, om något tyder väl denna grej – och liknande incidenter som Afrosvenskarnas riksförbund polisanmäler med jämna mellanrum – på att vi i Sverige har det rätt bra och är förskonade från verkliga problem.

Leave a Reply