Jag Är God, del femtioelva

"Sexköp av barn"

En vän här i Berlin brukar kalla det för “dagens hjärnblödning” när svenska medier toppar med något FULLSTÄNDIGT OACCEPTABELT som att hotell erbjuder sexleksaker. Själv brukar jag kalla det för “dagens Jag Är God”, eftersom det är strävan efter att framstå som god som verkar driva ett stort antal svenska reportrar.

Som till exempel i går, då Verkligheten i P3 hade lagt ut en fejkad kontaktannons där en 14-årig tjej sökte sex mot betalning och fick 100 svar. Man säger sig “granska barnsexhandeln i Sverige” men det enda “barnet” som förekommer i knäcket är alltså det som reportrarna själva har uppfunnit. Tjena.

De här artiklarna återkommer ofta i svenska media. Det har väl bara gått några veckor sedan Metro lekte kåt tjej och rapporterade på löpsedeln: “300 svar på kontaktannons.” Var det mot pengar eller inte? Minns inte, men det känns inte heller viktigt. Var ligger nyhetsvärdet i att en tjej får en massa svar när hon annonserar efter sex? Det vet väl alla att det är så.

Förutom axelryckningen är min främsta reaktion att den här typen av “journalistik” är så lat. Kan ni inte twista det litegrann i alla fall? Till exempel genom att sätta ut annonser från tjejer mellan fem och tjugofem år och se var svaren toppade. Vi vet alla att svenska män är sjuka, men exakt hur sjuka är de? Hur djupt går deras perversion? Verkligheten försökte ju spä på chockfaktorn genom att upprepa ordet BARN genom hela knäcket, och tja, jo, 14-årig tjej … Förvisso. Och samtidigt. Ja, svårt för att få sex verkar de ju inte ha i alla fall, de där finniga högstadiebrudarna.

Det är min egen pubertala reaktion. Men hur reagerar “vanligt folk” på sådana där pseudonyheter? Det finns i Sverige sedan något decennium en enorm klyfta mellan folket och eliten (i media och politiken) som bara växer. Det var därför SD tog sig in i Riksdagen. Som jag brukar säga: Kan inte åtminstone KD vara lite homofoba? Men nej. Den svenska konsensusen är total. Bögar: JA! Prostitution: NEJ! Samtliga riksdagspartier tycker exakt samma sak i moralfrågorna och det finns inga som helst gråskalor. Det ska älskas eller hatas, men exakt vad man älskar och hatar är mindre viktigt. Det enda viktiga är att göra det med full kraft och se till att man är på rätt sida. Att man tycker som alla andra. Ja, så funkar det i media och politiken alltså. Vanligt folk skakar på huvudet.

Drivkraften hos reportarna som tillverkar knäck enligt det här receptet är att framstå som God. De är helt enkelt karriärister som vill bli omtyckta. Inget fel i det. Felet ligger väl snarare i att det är så lätt att göra karriär den här vägen trots att knepet egentligen är väldigt lätt att genomskåda. Det är ett under att ingen i denna elit vågar säga att kejsaren är naken. Vågar säga: “Äh, skärp dig nu.” Förmodligen beror det på att de själva gör karriär på samma sätt. Man klättrar på varandras Godhet och belönas med priser och spaltmetrar och nya priser och toppar det med ett sommarprogram. En mediekarriär i Sverige 2013 är så förutsägbar att jag skulle kunna skriva en handbok till den i sömnen.

Ett exempel: Jag läste för en tid sedan en lång artikel om utvecklingen i ett annat land. En svensk reporter åkte dit och konstaterade med ett allvar gränsande till patetik hur “sexismen” dragit in över landet och förpestade luften. Jag minns inte om han använde uttrycket “sexualiseringen av det offentliga rummet”, men det är väl troligt. (Min vana trogen låter jag bli att länka eller gå in på detaljer.) När reportern ojat sig ordentligt över hur antifeministiskt och sexistiskt och gud vete fan det där landet hade blivit tänkte jag: Det här luktar karriärbygge. Men det luktade också något mer, som om de Goda fraserna hade något annat ursprung. Jag nämnde detta för en vän och han svarade: “Men vet du inte att han är dömd för misshandel? Han slog ut tänderna på sin förra flickvän.” Där ser man. Ett klassiskt fall av överkompensering alltså. Alla de där fina feministklyschorna blev plötsligt helt logiska. Jag undrar vad andra reportrar med godhetskomplex har i bagaget. Kanske vill de bara ha fitta. (Nu förstår ni varför jag från tid till annan uttrycker mig lite misogynt här på bloggen. Det beror helt enkelt på att jag inte har misshandlat någon kvinna och att jag inte vill ha sex med någon kvinna. De behöver ingen särbehandling från mig.)

Men tillbaka till Verkligheten i P3. Jag halvsov när jag hörde Ekot rapportera om Verklighetens scoop. En ung reporter byter några ord i telefon med en kille i samma ålder som nappat på 14-åringens annons. “Men hon är ju bara ett barn!” (Hörde ni också utlösningen?) Killen i telefonen svarar ungefär: “Nja, jag tycker inte att en 14-åring är ett barn. Jag tror de flesta …” Ja, man hör mer och mer sånt när folk ska förklara sig inför rättrådiga reportrar i Sverige i dag. “Jag tror de flesta …” Så är det med det mesta numera. “Jag tror de flesta håller med mig om att en skäggig tvåbarnsfar inte är något flykting-BARN.” Och så vidare. Och det gör man ju! Håller med alltså. Det blir ju så när påbuden uppifrån är så absurda. Det folkliga motståndet blir instinktivt. Alla vet att det är skillnad på ett barn och någon som är under 18. Eller skillnad på ett prepubertalt barn och en 14-årig brud. Det som händer när man förvränger ord på det här sättet är att de förlorar sin innebörd. Risken med det är uppenbar. Rätt som det är kommer det ett riktigt barn som behöver speciell hjälp som flykting, eller som kanske bör hänga på andra sajter än knullkontakt. Det enda som ordinflationen för med sig är att dessa fall blir svårare att hitta. Som jag brukar säga: Grattis Ecpat! Grattis Rädda barnen! Man undrar hur många riktiga barn som fallit offer för dessa talibanfascisters envetna kamp för att urholka barnbegreppet.

Apropå talibaner, märker man inte av ett visst hederstänkande i det där inslaget? Unga tjejer ska inte ha sex. De måste skyddas av familjens far (och de äldre bröderna) tills de gifts bort. Nej, exakt så går det inte till i Sverige. Men instinkten finns där, ett slags hederskultur light som tar sig i uttryck i fraser som: “Du ska ge fan i min dotter!” Är det inte såna känslor man vädjar till hos lyssnarna? Annars hade man ju satt in en annons från en fiktiv 14-årig kille, eftersom alla svenska undersökningar visar att det är vanligare att unga killar säljer sex än att unga tjejer gör det. Hederstänkandet finns över hela världen, det är bara tydligare formulerat och mer öppet accepterat i “hederskulturerna”. Hur ska ni ha det, svenskar?

Allah Akbar!

One Response to Jag Är God, del femtioelva

  1. Anon September 1, 2013 at 21:20 #

    Vet inte om du kanske såg det, men du skulle sett Insider: “Jakten på svenska pedofiler” för en herrans massa år sedan. Det måste vara bland det absolut sämsta som gjorts i pedofilväg.

Leave a Reply