Varför knarkar Petter?

Gott nytt år!

Gott nytt år!

Randi Mossige-Norheim är ett namn som fastnat. Kanske delvis pga själva namnet (randig? mossig?) men främst för ett antal väldigt intressanta och genuint nyfikna (på ett seriöst och respektfullt sätt) radioreportage.

För några dagar sedan hörde jag reportaget om Petter ur serien Narkotikalandet. En 21-årig norrlänning som filmade sig själv när han lät en tjejkompis ge honom “jungfrusilen” och som dog tre dagar senare av en överdos av Tramadol. Randi växlar utdrag ur filmen med intervjuer med Petters mamma.

Jag tror inte jag hört ett reportage tidigare som var så svårt att lyssna på. Man får nästan tårar i ögonen när Petter och tjejen fumlar med nålen. Man får anstränga sig för att inte stänga av radion. Sluta! vill man skrika. För det är ju så uppenbart ingen “knarkare” som pratar på filmen, utan tvärtom en ganska vanlig och tråkig medelklasskille som bara vill ha lite kittlande äventyr. “Jag vill knarka!” Som Elin i Fucking Åmål så briljant sammanfattade småstadstristessen. Kanske blev jag så berörd för att jag kände igen mig.

Droger brukade vara glamoröst. Något man förknippade med storstad och klubbar. Studio 54. Eller Berlin för den delen. Men Petter är tvärtom del av något slags landsortsknarkande som verkar ha blivit vanligt. Tidigare var landsorten bara alkohol, på sin höjd hembränt. Det är det Sverige jag känner. Sen kom GHB. Och sen kom internet, för att uttrycka det drastiskt, som gjorde att töntarna på landet kunde bli lika sorted som storstadsborna, oavsett om det gällde podcasts eller droger. Som mamman i reportaget berättar: De är lika insatta som apotekare, diskuterar koncentrationer och molekylformler.

Taffligheten. Det är den som är det mest slående i landsortsknarkandet. Och det mest tragiska. I filmens bakgrund hör man Cypress Hill. En drogromantisk nittiotalsgrupp, sedan länge bortglömd utanför Norrland. “Jag vill knarka!”

I Brideshead Revisited diskuterar Sebastians mamma sonens myckna supande med hans vän, tillika bokens berättare, Charles. Hon säger ungefär så här när Charles påpekar att han också dricker mycket:

“Ni dricker på olika sätt. Du dricker för att förhöja din livsglädje. Då kan man dricka ganska mycket innan det blir ett problem. Men Sebastian har ingen livsglädje. Han dricker för att glömma, förtrycka och försvinna.”

(Den som vill kan gärna leta upp det exakta citatet.)

När man bor i en storstad som Berlin och umgås i intressanta kretsar är det normalt att en majoritet av ens vänner tar droger. Och själv bangar jag inte en joint en varm sommarkväll i Görlitzer Park eller en bong på julafton. Det förhöjer livsglädjen och är dessutom lagligt i Tyskland. Personligen är jag inte intresserad av något starkare, men de flesta av mina vänner som tar speed, e, g, k och allt vad det heter (jag är närmast patologiskt ointresserad) gör det också just för att förhöja, inte för att förtrycka.

Men den svenska landsbygden verkar knarka på samma sätt som Sebastian drack: För att försvinna. Vilket man lätt kan förstå, det måste vara hemskt att bo på landet. Arbetslöshet, kulturlöshet, hopplöshet. Enda evenemangen en hundmässa och “monster trucks”. (Okej, jag har alltid velat se just monster trucks, men ni förstår poängen.)

På det sättet tror jag Randis reportage sätter fingret på en mer allmän letargi som blivit det nya defaultläget för svensk landsbygd och som dess knarkande är ett symptom på.

No comments yet.

Leave a Reply