Genrekunskap

Så var det dags igen. I morse återgav en kändis de negativa ord som en okänd man uttalat om henne på nätet. Det finns så många exempel på detta att jag tycker det är dags att börja se det som en genre.

Och jag har svårt att förstå poängen. Poängen med att sprida dessa bittra tirader till så många fler lyssnare. Är det meningen att vi ska chockas och oja oss? Vilja göra något åt det? Jag vet inte.

När jag var tonåring berättade Lena Philipsson i en intervju att det alltid var några bröliga killar som skrek otrevliga saker under hennes konserter. Intervjuaren (var det Jacob Dahlin?) pressade henne: Vad var det de skrek? Men Lena stod på sig på sitt envisa sätt. Hon sa ungefär: “Nej, jag vill inte säga det. För det är att ge röst åt en väldigt liten grupp idioter.”

Dagens kändisar verkar ha motsatt strategi. Alla dessa program där kändisar eller skribenter tittar allvarligt in i kameran och läser högt ur hatbreven. Alla dessa bombastiska kungörelser om att nu, nu har jag fått nog, nu slutar jag blogga, eller vad det nu är de gör. Och sedan börjar de igen.

Jag anar nästan … ett slags stolthet. Över vad? Kanske att man är tillräckligt viktig för att locka till sig hat? Eller för att situationen är viktig överlag, man är föremål för ett allvarligt samhällsproblem? Man är i centrum? Ja, något sådant anar jag. Narcissism. Mode. Näthat som accessoar. En exklusiv sådan som bara de hetaste kändisarna lyckas frammana, och som därför måste exponeras.

Kalla mig cynisk.

No comments yet.

Leave a Reply