I bajslandet

Det finns en historia från min skoltid som jag alltid blir på gott humör när jag tänker på. Jag gick i fyran och vi hade fått skriva berättelser som vi skulle läsa upp för ettorna.

Jag och klassens bråkstake Johan B var första paret, eftersom vi stod först på klasslistan. Vi gick över till ettornas barack och läste upp varsin berättelse ur vår berättelsebok. Johan B stakade sig och hans berättelse var kort. Jag däremot läste upp en fint komponerad berättelse som säkert avslutades med någon förnumstig sensmoral. Ettornas fröken såg mycket nöjd ut.

Då sa Johan B inför klassen: “Men ska du inte läsa den där andra berättelsen, den där som alla i vår klass har läst och skrattat så mycket åt?”

Jag tyckte det var mycket pinsamt. “Nej nej”, sa jag. “Sluta.”

“Vad är det för berättelse?” frågade fröken. “Du kan väl läsa den också?”

“Nej, den passar sig verkligen inte, den är ju skriven på skämt …”

“Den är jätterolig”, sa Johan B. “Den handlar om bajs.”

Därmed var det avgjort för nu började alla barnen skrika att de ville höra bajsberättelsen. Fröken bad mig börja läsa.

Eleverna skrek av lycka när jag läste den korta berättelsen från bajslandet, om ett barn som spolats ner i toaletten och kom ut i ett land där allt var gjort av bajs. Han badade i bajs, åt bajs, och åkte i en bil som var gjord av bajs. Jag minns inte hur den slutade, eller vad sensmoralen var.

Men jag minns att barnen älskade berättelsen, och jag minns också att fröken inte gjorde det.

“Jaha, då tackar vi för den berättelsen”, sa hon kallt. Och så gick vi tillbaka till vår klass.

Plastfabriken – en musikal

Scen 1:

– Ett öga, ett till öga, en mun, en kind … hm … hår … hals … adamsäpple. Bröst…korg … mage …

– Gilbert?

– Va?

– Vad gör du?

– Ingenting.

– Vi behöver dig.

– Jag vet. Jag kommer.

– Du vet att ingen skär plast lika perfekt som du.

– Jag vet.

– Du har ökat produktionen för den här avdelningen med 183 procent, och detta utan att kompromissa med kvaliteten. Som din närmaste chef är jag mycket nöjd och det vet du. Jag vet inte vad jag skulle göra utan dig.

– Tack.

– Plaststyckena vi tillverkar här och skickar vidare till Assembly är av högsta kvalitet. Jag har inget att skämmas för. Tvärtom, tack vare dig, Gilbert, kan jag vara stolt över avdelningens arbete. Vi är fabrikens stolthet. Va? Är vi inte?

– Jo.

– Elektronikavdelningen är dock inte lika kompetenta. Trots att de har ett annat ansvarsområde brister de i själva kvalitetsbedömningen. Oavsett om det är plast som ska skäras eller komponenter som ska hamna på rätt plats finns ett objektivt mått på kvalitet: Man kan göra det rätt och man kan göra det fel. Vet du vad, Gilbert?

– Nej.

– De andra avdelningarna gör det fel.

– Fel?

– Ibland. De gör det oftast rätt, men ibland gör de det fel. Och vet du varför?

– Nej.

– Det är för att de inte är lika kompetenta som vi. Det gäller inte bara Elektronik. På Förpackning händer det också. Det händer att de begår misstag. Likaså på Distribution. Men här, på Tillverkning? Aldrig. Och du vet vad det beror på, Gilbert?

– (tyst)

– Det beror på dig. Utan dig hade jag inte kunnat vara stolt. Det är bara du som kan skära plast så perfekt. Jag ska vara helt ärlig och säga att ditt arbete ligger till grund för den löneförhöjning jag erhöll efter det senaste styrelsemötet. Jag kan erkänna det, eftersom jag i min egenskap av chef över dig sett till att även du fått högre lön. Jag är väl medveten om att det är du som är anledningen till de extra slantarna – då vore det väl tokigt om inte du skulle få del av dem, va?

– Ja, jag antar det.

– Du tycker väl inte att jag ger dig för lite?

– (tyst)

– Du vet att du har 140 procent av normallönen i fabriken?

– Nej jag tycker inte att jag får för lite.

– Jag tänkte väl det. Men oss emellan, Gilbert. Jag tycker du har för lite. Du ersatte två personer när du fick det här jobbet eftersom du skär dubbelt så snabbt som de gjorde. Således borde du alltså ha 200 procent av den lön som de hade. Detta alldeles oaktat kvalitetshöjningen, som borde resultera i ytterligare påslag. Men som du vet fungerar det inte så.

– Nej.

– Mina händer är bakbundna i det avseendet. Jag har bara möjlighet att fördela den pott jag blir tilldelad av styrelsen.

– Jag förstår.

– Du gör det va? Du vet, plaststyckena du skär till kommer ju någonstans ifrån. Det är Maja som packar upp dem från plastfabriken och lägger dem på löpande bandet. Så när de kommer fram till dig är det redan händer som rört vid dem.

– Jag vet.

– Och om du fick 200 procent av normallönen, vilket jag alltså personligen tycker att du är värd, ja jag tycker du är värd mer än så, det kan jag villigt erkänna, men om du skulle få säg 200 procent, då skulle Maja få noll procent av normallönen. Och det blir ju som du säkert förstår inte mycket.

– Jag förstår.

– Jag är så glad att du förstår, Gilbert. Och jag är så glad att jag har dig här. Är … är du glad att vara här? Är du det, Gilbert?

– Well, there’s no business like show business!

I cut plastic, I do!
I make it perfect too!
I measure, with pleasure
I cut with the knife
– plastic is my life!

Religion as mankind’s smartest invention

There was a time when religion made me see red. This “opium of the people” that made them lethargic and mad – how nice wouldn’t our world be if it wasn’t for religion!

But that time was when I was 20 years old.

Then followed a period when I respected religion, since something practiced by so many people must have a point. I respected people’s need for ceremonies, but I still saw it as a need.

It wasn’t until recently that I started to admire religion as man’s greatest invention. I now look upon religions as philosophies rather than churches. What is a religion if not a distilled society – a way for humans to describe themselves and their experiences with the lowest common denominator in order to understand themselves.

This is most evident in the polytheistic religions. There were many gods, and each of them represented a typical story in the lives of humans. The stories functioned as a guidebook as for how to live. We make a mistake if we think that these people were “stupid” enough to “believe in” various gods. Instead, they were smart enough to make their abstract lives concrete enough to fathom. Just like we do today when we say that someone is a careerist and someone is a bohemian. Or a John Doe for that matter. We simplify and idealise.

In a way, religion is what makes us human, since animals don’t practice it. Everyone who, like myself, is hopelessly in love with humanity should hail our amazing capacity for abstract thought. Yes, I’m a religious man!

Not to be continued – I respect my own attention span.

Avföljningsregler på Twitter

Tre saker som får mig att avfölja twittrare (här gäller det Sverige):

1. Folk som bashar Pär Ström. Anledning: Det sker inte av politiska skäl, utan av sociala. Att klämma åt Pär Ström med någon fyndig formulering som i bästa fall kommer retweetas är ett sätt att säga det som alla andra säger, att följa mobben. Genom att upprepa det som det coola gänget på skolgården säger vinner man respekt. Dock inte hos mig. Oavsett vad man tycker i politiska sakfrågor bör man kunna mötas som vuxna människor, anser jag.

2. Folk som frågar vad engelska ord heter på svenska. Ja, vi förstår att din engelska är helt fantastisk! Så bra att det rentav ofta sker att du får upp ett engelskt ord i huvudet i stället för ett svenskt. Och vid dessa tillfällen måste twittra om detta i stället för att slå upp ordet. Du är så cool! Och om någon nu betvivlar syftet med dessa tweetar, vänd på saken och fråga dig hur många gånger en twittrare frågar vad ett svenskt ord heter på engelska. Som Majbritt sa: Just det!

3. Folk som twittrar om sina baaaaaaaaaaaaaaaarn.

Safari drives me mad

I just want it to work. It doesn’t.

Safari eats memory and gets slower and slower the longer you use it and the more windows you have open. Sometimes I spend minutes (at least half minutes) waiting for a new window to appear when I toggle through windows. The only thing I see is the rainbow-coloured ball, the most consistent feature of Mac OS X.

My Imac is from 2007. I guess that’s pretty old. But still. I have maximum ram. And it’s fast enough for the graphic design I do. But to surf the web in Safari is apparently much more demanding. And yes, I have installed Click to Flash.

I’m just a human being. I just want to surf the web.

Why is this happening? Why is Safari slowing down not only my computer but *myself*, since I have to stare on the screen every time I wait, since just maybe, the wait won’t be half a minute this time. (But it always is.)

I think it’s happening for a reason. It’s telling us that we can’t rely on technology, that old values like being moral and Lutheran in your desktop hygiene wasn’t such bad ideas after all.

We must impose window hygiene. Close a window after you’ve opened it. Don’t let it linger in the background cause you want to “read it later”. Not only does it slow down Safari, it also adds to my bad consciousness over not getting things done. So I must be moral and get it done immediately instead. Read that article. Act upon that window that is open only as a kind of reminder of something you need to do.

Then I must impose the shutting down rule. Remember when computers were shut down at the end of the day? Maybe that wasn’t such a bad idea. It’s the digital equivalent of cleaning your desk when you leave work. Maybe that’s what Safari is telling me I should go back to.

I tried Chrome. It wasn’t as slow as Safari, but had other problems, the main one being a total anarchy when toggling through windows. It was usually impossible to get to the window you wanted through toggling; you had to use the mouse – I hate the mouse! – to go to the MENUUUUUUUU and choose the window you wanted.

And Chrome also slowed down after a while, when you had many windows open, despite Google’s fancy cartoon (I read all of it) said each window would sort of run on its own motor. What happened when Chrome slowed down was … nothing! You entered the address and pressed enter and Chrome wouldn’t register it. You had to be SLOW with Chrome. I learned to type the address, then wait 2-3 seconds, and then press enter. What’s the point with a browser that renders the pages fast if you have to wait for several seconds before the page starts rendering? The whole thing reminded me of the old times with Quark Xpress, where you couldn’t work too fast, since you knew the program would crash then. (Why don’t Adobe make a web browser btw? I’m usually no fan of monopolism, but when the alternatives are Safari and Chrome – be my guest!)

Another problem with Chrome was the URL auto-fill function. It became increasingly slow, and it was often faster just to type the URL by hand instead of typing f, waiting 5, 10, 15 seconds, and then seeing Facebook come up as the suggestion.

Or aren’t you supposed to have 50 windows open at the same time? You should see my desk – my real one I mean. I have my own kind of order. Apple and Google obviously don’t approve. They say: Clean up your desk!

So now I’ll try to start living by those standards. I will close down windows that I don’t need (despite I use them every day), and I will quit the browsers at the end of the day. In short, I will be moral. And I hate it.

Footnote: This post was written quickly and in anger! I have not edited my lousy English and I have not even read it through. Why should I? I don’t have any ambitions with this blog anyway. That’s the spirit!