Archive | Politics

Knausgård vs Gardell

Jag läste till slut den berömda cyklopartikeln – Knausgårds angrepp på Sverige. Själva angreppet är briljant. Han fångar exakt den svenska samhällsdebatten. Oförmågan att se bortom gott och ont, viljan att vara på den rätta sidan. Sådant jag ofta kommenterat här på bloggen.

Där borde det ha slutat. Men halvvägs in i artikeln övergår han till att försvara sig. Försvara sin litteratur. Jag förstår hur han tänker. Han har alla poänger på sin sida. Men bara det faktum att cykloperna (alltså svenskarna) måste få litteratur förklarat för sig … man blir nästan tårögd. Att en författare måste försvara sin rätt att skriva en roman, måste förklara hur han tänkte när han skrev den. Det är så deprimerande. Och ett bottenbetyg åt den svenska kulturdebatten. Jag skäms. Men har i alla fall inte bott i landet de senaste åtta åren.

Och så har vi Gardell, cyklopernas främste ambassadör, som byggde hela sin karriär på att vara riksbög och sedan grät ut för att han blev kallad “riksbög”. Gediget skolad i mobbningens ädla konst (“En komikers uppväxt” är nog den bästa skildringen av mobbning jag läst) inleder han med att förlöjliga, förminska och förkvinnliga Knausgård (“kommer från de halvslaka snorklarnas land”, “Ånej, inte ännu en sårad vit heterosexuell man”, “Men älskade lilla gubben”). Gardells poäng är att Knausgård tar plats på klassiskt manligt heterosexuellt (är f ö hans ev sexuella läggning officiell eller förutsätter bara Gardell något här, så som gayvärlden ofta kritiserar mainstreamsamhället för att göra?) vis:

Problemet med de heterosexuella vita männen är att de aldrig fått lära sig att ta smällar. Att ta skit.

Därför tjuter de högt när de blir slagna.

Och kräver utrymme.

Massor av utrymme.

Spaltmeter med utrymme för sin kränkthet och sin sorg.

Kvinnor och bögar och transpersoner har inte tid att tycka synd om oss själva.

Vi har en kamp att föra.

Till skillnad från andra som mest har en kamp att sälja.

Stackars, stackars Gardell! Detta offer! Okej, han är visserligen en av Sveriges mest kända och mest framgångsrika författare, komiker, estradörer. Och han kan göra ordvitsar. Men i grunden är han ett offer. Som inte syns! Som inte får ta plats! Inga spaltmetrar för Gardell, inte. Inga statsfinansierade teveserier på bästa sändningstid, inga utsålda konserthus, inga utmärkelser, inga … eller vänta lite. Gardell, din tönt, skärp dig.

Vem skriver en uppdaterad “För herr Bachmanns broschyr”?

Trying to explain the concept of bike paths to an alien

Sometimes it’s enlightening to pretend you’re explaining a phenomenon to an alien.

Let’s say you have an alien by your side who doesn’t know what a car or a bike is. You would say:

These are two means of transportation for humans. One of them is powered by fuel, the other one is powered by human energy. Get it? (You have to be pedagogical with these aliens.) In the first case, no human energy at all is needed. It doesn’t matter if the road goes up or down, you basically just push a button and lean back. Whereas in the second case, only your own energy is what moves you forward. So everything that slows you down – upslopes, curves, road bumps – will demand more energy of you.

The alien now has a clear image of the two means of human transportation. Then you ask it:

Let’s say you want to separate these two means of transportation. You want to build two different types of roads for them. Now, let’s say you build one road that is straight and smooth, and another road that is curvy and full of road bumps from tree roots. Which one would you give to the fuel powered type of transportation, and which would you give to the human powered one?

That’s too easy! the alien would reply. Even I get that it would be better to give the straight and smooth road to the human powered method, because it would demand less energy from you, and the only energy you got is your own. Whereas the fuel powered method can make do with a less smooth road, since you just push a button to move forward anyway.

Then you explain to the alien that it is the opposite way around: The road for human powered things goes in crooks and circles around the straight road for fuel powered things, often crossing it every few hundred meters, causing extreme loss of human energy. In addition, these winding “roads” are so cheaply built that they quickly deteriorate, with tree roots penetrating the surface in a way that doesn’t happen in the more expensive road made for fuel powered things.

The alien is of course shocked! Then it realises:

Oh, I must be missing something. Maybe the fuel powered method is very sensitive to bumps? Maybe every tree root in the road makes the fuel powered thing really uncomfortable to drive? And the people on the human powered things don’t mind these roots?

And you reply that no, it’s actually the opposite way around in this case too; the fuel powered things – and by now you can reveal to the alien that they are called cars – actually weigh a thousand kilos and have thick tires and heavy suspension, whereas the human powered things – ok, they are called bikes – are extremely sensitive to tree roots and other hindrances in the street.

But then I don’t understand at all, the alien says. On my planet we’re fostered with a very logical way of thinking, but this isn’t logical at all to me. If what you’re saying is true, then why are the roads for what you call “bikes” often made of uneven stones, while the road for “cars” next to it is smoothly paved? And why is the “bike road” constantly interrupted by cobblestones, when the “car road” is not? The alien shows you a photo:

11 February 2015: Street vs bike path on Adlergestell east of Grünau, just before Schmöckwitz.

Why? The logical alien doesn’t get it. And frankly, neither do I.

Genrekunskap

Så var det dags igen. I morse återgav en kändis de negativa ord som en okänd man uttalat om henne på nätet. Det finns så många exempel på detta att jag tycker det är dags att börja se det som en genre.

Och jag har svårt att förstå poängen. Poängen med att sprida dessa bittra tirader till så många fler lyssnare. Är det meningen att vi ska chockas och oja oss? Vilja göra något åt det? Jag vet inte.

När jag var tonåring berättade Lena Philipsson i en intervju att det alltid var några bröliga killar som skrek otrevliga saker under hennes konserter. Intervjuaren (var det Jacob Dahlin?) pressade henne: Vad var det de skrek? Men Lena stod på sig på sitt envisa sätt. Hon sa ungefär: “Nej, jag vill inte säga det. För det är att ge röst åt en väldigt liten grupp idioter.”

Dagens kändisar verkar ha motsatt strategi. Alla dessa program där kändisar eller skribenter tittar allvarligt in i kameran och läser högt ur hatbreven. Alla dessa bombastiska kungörelser om att nu, nu har jag fått nog, nu slutar jag blogga, eller vad det nu är de gör. Och sedan börjar de igen.

Jag anar nästan … ett slags stolthet. Över vad? Kanske att man är tillräckligt viktig för att locka till sig hat? Eller för att situationen är viktig överlag, man är föremål för ett allvarligt samhällsproblem? Man är i centrum? Ja, något sådant anar jag. Narcissism. Mode. Näthat som accessoar. En exklusiv sådan som bara de hetaste kändisarna lyckas frammana, och som därför måste exponeras.

Kalla mig cynisk.

Nioåringen

Jag har nominerat Jens Mikkelsen, Federico Moreno och Hussein El-Alawi på Sydsvenskan till Stora Journalistpriset i kategorin Årets Berättare, med följande snabbt hopknåpade motivering:

Nyheten om vakten som dunkade en nioårings huvud i golvet på Malmö central var en given klickfest – videon fick snabbt tre miljoner visningar. Men Sydsvenskan grävde djupare. De sökte upp Sami, historiens huvudperson, och hittade en värld av marockanska pojkar som reser runt i Europa och lever på gatan. Hela Sverige greps av Samis öde. Vi lyssnade när Sydsvenskan berättade. Men historien gav också upphov till näthat. Historien speglar Sverige av i dag.

De två längre reportagen kan läsas här:

Uppdatering 26 oktober 2015: Minsann, de kom med, i kategorin “årets avslöjande”:

Pojkarna på Malmö Central, nominering till Stora Journalistpriset

Noterat om yttrandefriheten

Lite gammalt, men det måste sägas. Att svensk kultur- och politisk debatt nu delas på ett extremt tydligt sätt efter attentaten i Paris och Köpenhamn.

Å ena sidan har vi de som försvarar yttrandefriheten. Som menar att yttrandefriheten inte är en fråga om just det eller det uttrycket – det må vara kränkande teckningar eller kränkande ord – men att vi i väst måste ha rätt att uttrycka även detta, även om någon blir kränkt av det, eftersom vi annars riskerar förbjuda fler och fler uttryck som riskerar kränka någon eller framkalla ett terrorattentat. Vad blir nästa steg om vi låter bli att publicera vissa uttryck? Kan bögkyssar visas i svenska media framledes om de riskerar trampa någon på foten (vilket verkligen inte är långsökt)?

Å andra sidan har vi de som försvarar yttrandefriheten. Men lägger till ett “men”. Och sedan säger: Vad ska det där vara bra för? Man vill fråga Virtanen: Vad ska bögkyssar i teve vara bra för? Vad ska kvinnor som kör bil vara bra för? Är inte alltför explicita artiklar om sex i tidningen “onödigt”? För det är till den dystopin hans logik tar oss. (Vilket för övrigt gör honom till en utmärkt chefredaktör för Bladet inom en inte alltför avlägsen framtid.)

De två viktigaste texterna som skrivits i denna debatt, och som tar upp just denna vattendelare, är dessa:

Faktum är att de uttrycker mina egna åsikter så exakt att jag inte ser någon mening med att fortsätta skriva det här inlägget. Bye bye!

Eller okej då: Tilläggas kan väl att vi knappast ser något stöd i debatten för rätten att publicera tecknad barnporr. Västvärldens version av kränkande karikatyrer, komplett med blasfemilagar och omgärdande tabu. Nej nej, vi är inte aaalls religiösa!

Tillägg: “Nu lever vi visserligen i en tid då friheten att håna andra människor utnämnts till den viktigaste mänskliga rättigheten av alla, men ändå.” Skriver Martin Aagård. Imponerande fingerspitzgefühl i den balansgången. Officiellt försvarar han förstås yttrandefriheten. Men med detta lilla nålstick ifrågasätter han den. Och maximerar på så vis den massa som kan tänkas tycka om honom. (Aagård förekommer även i denna post från 2011.)

Internet – en handbok för journalister

Vi läser om “internet” (sidan 12):

Internet har länge varit populärt bland makthavare och journalister, vilket gjort det till ett strategiskt val för att få spridning på egenproducerat material. Men senaste året har Internet ökat även bland andra grupper och 2011 fördubblades antalet aktiva svenska internetanvändare.

Och vidare om “webben”:

Webben är ett utmärkt verktyg för att släppa in allmänheten på redaktionen, visa vilka ansiktena bakom rösterna är, och för att bygga förtroende och samarbete. Webben är tack vare sin storlek svårslaget när besökarna vill hjälpa till att sprida en story och genomslaget kan bli explosivt.

Ja, så hade det kunnat se ut i Sveriges Radios handbok för sina medarbetare. Men “internet” och “webben” heter naturligtvis “Twitter” och “Facebook” i Sveriges Radios version. Tycker Magdalena Nordin gör helt rätt. Det är ett jävla tjattrande om TWITTTERRRRRR och FEJSSSBUUUKKU när man har P1 påslaget. För att inte tala om SUVÄRIGÄSU RADIO PURÄÄÄÄÄJJ men där är det i alla fall den egna tjänsten man gör reklam för.

Kvällstidningarnas kulturchefer om Vilks

Mycket kan man anklaga kvällstidningarna för, men deras kulturchefer – Åsa Linderborg (Aftonbladet) och Karin Olsson (Expressen) – är i alla fall tydliga i sina åsikter:

kulturchefer_vilks

Obs att Linderborgs krönika är från 2010 (den låg högst upp på mest lästa-listan, jag antar att artikeln länkas runt i “sociala medier”, typ “the Facebook”), men diskussionen och omständigheterna är desamma (Vilks har ju utsatts för attentat tidigare), så åsikten i rubriken står sig nog. Det är åskådliggörande att lägga de två rubrikerna intill varandra.

Måste säga att jag gillar Olsson väldigt mycket, trots att hon en gång skrev en ganska fräck artikel om en bok jag gett ut. Men bortom detta ser jag en linje i hennes kulturchefande sedan flera år. Hon försvarar och kämpar aktivt för konstens och fantasins frihet, och tar gärna upp fall som hon personligen inte tycker om. Under mangarättegången blev hon kölhalad av P1-programmet Medierna (som är mitt favoritprogram men som då och då – dock alltmer sällan – tappar koncepten helt) för att hon enligt dem inte fattat allvaret med tecknad barnporr, typ. Så Mediernas rättrådige reporter Petter Ljunggren tog med Olsson till polisen för att testa henne genom att låta henne se bilderna i fallet. Olsson kommenterade efteråt:

Ljunggren tycker att jag och många med mig framställt fallet för oskyldigt, och ifrågasätter att man kan ta ställning mot att teckningar klassas som barnpornografi utan att tittat på dem. Ja, det kan man. Om man inte tycker att fantasier ska kriminaliseras, och värnar största möjliga frihet för konsten.

Linderborg har förvisso också en linje. Men den är inte min.

Jag vill förresten inte heller dö för Vilks rondellhundar. Inte om valet stod mellan mitt liv och en rondellhund. Men det gör det ju inte. Det handlar om vilket samhälle man strävar efter, vad man anser är den ideala situationen, även om den smutsiga verkligheten ofta inte kan leva upp till den. Och vilken denna ideala situation är har kulturcheferna gjort väldigt tydligt.

Sorry Aftonbladet, jag kan inte försvara er längre

Jag brukar alltid försvara kvällstidningarna när folk klagar på att de bara publicerar skit. För det är ju denna skit folk vill läsa. Klaga på folket i stället, brukar jag säga. Kvällstidningarna är bara en spegel av folket, ger folket den skit de vill ha. Skjut inte budbäraren, typ.

Men Aftonbladets senaste kampanj mot Flashback är oetisk på så många sätt att jag måste fråga mig vad som hänt på min gamla arbetsplats (jag jobbade deltid på “Bladet” 2001-2003).

Det börjar med att Jan Helin, publisher, ställer en fråga:

Är det viktigt för yttrandefriheten att få sprida rasism, hat och hot anonymt på nätet?

Och redan där är skadan skedd, enligt mig. Det är en ful retorisk fråga där vi förväntas svara ett rungande “nej!”. Det är naturligtivs inte “viktigt för yttrandefriheten”. Eller vi kanske tycker att “rasism” – hur detta nu definieras för stunden! – är okej, liksom “hat” – ännu svårare att definiera – men naturligtvis inte hot. (Detta regleras f ö redan i svensk lag.) Eller menar vi att det just därför är “viktigt för yttrandefriheten” att få uttrycka rasism, eller varför inte klasshat och manshat – för att det är svårare att svälja än det som smeker oss medhårs? Tja, det kan man ju diskutera. Och ska man läsa Jan Helin välvilligt så var det just det han ville, han “hoppas kunna starta en diskussion om gränser”.

Nej, skamligt är vad det är.

Aftonbladet, som en gång var yttrandefrihetens högborg. Som vid grundandet gäckade staten genom att byta namn till “Aftonbladet 2”, “Aftonbladet 3” osv för att kunna trycka de obekväma åsikter som staten uppenbarligen inte tyckte att det var “viktigt för yttrandefriheten” att sprida.

En diskussion om yttrandefrihet pågår förvisso ständigt. Och yttrandefriheten, uttrycksfriheten, krymper ständigt. Men tidningsutgivare är normalt på den sida som försöker stoppa den utvecklingen. Här ser vi i stället Aftonbladets publisher ta den roll som antingen staten eller folket (pöbeln) traditionellt har: Den som vill förbjuda fler och fler uttryck. Vad blir nästa steg? Jan Helin ringer Ring P1 och kräver att yttrandefriheten inte ska omfatta dem som menar att elallergi är en bluff. Ärligt talat, är det inte ett slags “hat”? Eller kanske snarare: Skulle det inte kunna betecknas som ett slags “hat”? Och så vidare! Har man börjat rucka på gränserna kan man snart stoppa in vilket trendord som helst i den där frågan om huruvida det är “viktigt för yttrandefriheten” att ditten och datten ska få sägas. Vi behöver inte ens hårdra resonemanget för att förstå att Charlie Hebdo inte kan stå särskilt högt i kurs på Bladet.

Så långt den skamliga ansatsen. Snyftartiklarna i kampanjen har jag inte läst, för de är det minst intressanta i den här soppan. Tjejer gråter ut i Aftonbladet med namn och bild (och exponeras därmed för mångdubbelt fler läsare än vad saken nu ursprungligen gällde), krönikörer skriver snyfthistorier om hur illa berörda de blivit av mejl från läsare (well, är man krönikör på en kvällstidning så kanske man ska ha lite skinn på näsan … och vad jag hört kommer merparten av hoten på Bladet till Jan Helin, men han är kanske inte typen som gråter ut om det i en krönika). Det är en numera klassisk genre (Trolljägarna, Uppdrag Granskning) och syftet är såklart att få läsare/tittare och tjäna pengar. Inget nytt där.

Däremot har jag läst artiklarna om Flashbacks grundare Jan Axelsson. Och man häpnar inför hur Aftonbladet blir alltmer likt Daily Mail (som för övrigt tillsammans med Flashback måste anses vara en av Aftonbladets viktigaste nyhetskällor). Det handlar om två saker: Moralism och lögner.

Så här ser Aftonbladets etta ut den 13 februari 2015:

aftonbladet_flashback

Under vinjetten “Aftonbladet granskar” avslöjar man alltså att Jan Axelssons “nya inkomstkälla” är “porr och telefonsex”. Att han sysslar med porr, denna nya folksport, är alltså nyheten här, det som antas vara komprometterande och få honom att framstå som en dålig människa. (Notera också den andra artikeln, som jag inte behandlar i denna bloggpost, där Aftonbladet gör en poäng av att Axelsson åtnjutit personskydd pga hot från mc-gäng. Och poängen är att han inte har rätt till detta skydd pga att han grundat Flashback, eller vad?)

Ingressen lyder:

Jan Axelsson som ligger bakom omstridda Flashback tjänar i dag också en hel del pengar på porr och telefonsex.

Hans sexsajt vill erbjuda det mesta även om det står att de är “försiktiga med att publicera verk som innehåller våldtäkter, djur och minderåriga”.

What? frågar sig nu kloka läsare. Har Axelsson en “sexsajt” som innehåller “våldtäkter, djur och minderåriga”? Alla tre grejer är ju olagliga, en av dem dessutom olaglig att dokumentera. Och sajten skriver bara att användarna ska vara “försiktiga” med att publicera saker som gäller detta. Men det är ju hemskt! Och olagligt! Vill Aftonbladet att vi ska tänka. Men så läser man artikeln och inser att den “porr” som denna “sexsajt” sysslar med är erotiska noveller:

Sexsajten drivs av Flashback Media Group och är enligt redaktionen “Sveriges största webbplats för erotisk litteratur”.

Okeeej, det kanske gör liiite skillnad, tänker vanligt folk nu som förstår att det är skillnad på videor med riktiga människor och sexnoveller som bara bygger på fantasi. Men Aftonbladet verkar inte göra denna skillnad. Man citerar från sajten:

“Vi försöker verka för att alla smaker ska tillgodoses. Därför tar vi inte ställning för eller emot olika sexuella preferenser”, står det sajten.

Flera berättelser handlar om sex med barn och redaktionen skriver:

“Vi ser en klar skillnad på fiktion och verklighet, och tillåter därför ibland litterära inslag som i verkliga livet skulle uppfattas som direkt olagliga”.

De flesta skulle nog tycka att detta är både vettigt och rimligt. Det var detta som kultursverige diskuterade under mangarättegången 2010-2012. Fast med en viktig skillnad: Diskussionen då gällde huruvida fantasier i form av teckningar skulle vara olagliga. Ingen ifrågasatte att texter fortsatt skulle vara fria. Men det är exakt det som Aftonbladet gör med de där citaten, som finns där för att göra läsaren upprörd.

Så här ser förresten “sexsajten” ut:

sexnovell

Oj oj oj, vilket porrimperium, Aftonbladet! Och nu förstår vi varför Aftonbladet bara skrev att Axelsson tjänar “en hel del pengar” på denna business utan att specifiera någon summa, för ärligt talat – ser det ut som en kassako? Sajten har ju inte ens annonser! Den ser tvärtom ut som en ganska schysst sajt där vanliga svenskar laddar upp sina sexfantasier i novellform. Och faktum är att Aftonbladet själva beskrev den ungefär så i en artikel från 2010, där de tipsade om “11 sajter som ger sexlivet ett lyft”. Första tipset: Sexnovell.se. Man tar sig för pannan:

aftonbladet_sexnovell

Aftonbladet har alltså själva tipsat (en “favorit” i motsats till allt “skräp” man kan hitta) om den sajt som man några år senare skriver en upprörd artikel om. Den enda skillnaden är att man i den senare artikeln inte nämner vilken sajt det gäller. Man vill att läsaren ska bli mer upprörd än vad som skulle vara fallet om han eller hon faktiskt hade sett den oskyldiga, ja t o m Aftonbladet-märkta, novellsajten. Det finns ett ord för det: Lögn. Ja, jag går gärna så långt. Aftonbladet har medvetet fört läsarna bakom ljuset.

Men porren är inte det enda som Aftonbladet tycker är så hemskt med Axelssons business:

Utöver sexannonser tjänar Flashback också pengar på allehanda sexhistorier som folk skickar in till redaktionen utan att få ersättning.

Det kostar 8,65 kronor per minut att lyssna på historierna.

Min första tanke: Finns det verkligen någon som tjänar några grova slantar, eller “en hel del pengar”, på telefonsexlinjer längre? Alltså där man får lyssna på när erotiska noveller läses upp. Ni vet, den där typen av annonser som en viss kvällstidning var full av på nittiotalet. Jag tvivlar. Men även om så är fallet så ser jag inte problemet.

Men det gör Aftonbladet. Historierna som läses upp är ju nämligen de “som folk skickar in till redaktionen utan att få ersättning”. Man antyder alltså att detta är oetiskt. Detta återkommer i beskrivningen av Axelssons andra projekt, en resesajt:

Axelsson driver också en resesajt där med reseskildringar från olika håll i världen. Också här är det läsarna som utan att få ersättning står för en stor del av materialet.

Och detta skulle alltså på nåt nämnvärt vis skilja sig från hur vi bidrar “utan att få ersättning” till andra sajter på nätet, typ friluftssajten Utsidan, Bonniersajten Boktipset, eller, tja, Facebook? Eller för att ta ett i sammanhanget mer relevant exempel: Aftonbladet. Så här kan det låta när Aftonbladet vill att läsarna ska skicka in sina bästa sommarbilder:

Aftonbladets tjänst Tipsa! växer för varje dag. Tusentals läsare har laddat ner vår app till mobiltelefonen. Nu vill vi engagera ännu fler.

Har du sett något roligt, vackert, överraskande eller spännande? Skicka in dina bilder till Aftonbladet med Tipsa! och låt fler ta del av upplevelsen!

Redaktionen går igenom allt inskickat material och publicerar det bästa i ett bildspel varje dag.

Fint va? Tills man kommer till den absolut sista raden i artikeln:

Observera att ingen ersättning utgår för sommarbilderna.

Det är ingen nyhet att kvällstidningar skriver upprört om sex samtidigt som man säljer på sex. Men den här gången var dubbelmoralen så övertydlig att den måste uppmärksammas. Dessutom försöker man smutskasta en människa utan att ha någon som helst substans bakom påståendena. Det är fräckt, oseriöst och skamligt.

BBC: “Why hasn’t Europe banned caricatures of prophets?”

On the very same day as the terrorist attack against Charlie Hebdo, BBC published an article titled “Why hasn’t Europe banned caricatures of prophets?”. It begins like this:

Europe’s satire magazines are famous around the world. But some are shocking, featuring prophets in sexually explicit scenarios. Why has Europe decided against banning this material?

Shocking, eh? BBC suggesting, in the form of an upset question, that Europe restrict its freedom of expression. Read the whole piece here! And you’ll get my point.