Knausgård vs Gardell

Jag läste till slut den berömda cyklopartikeln – Knausgårds angrepp på Sverige. Själva angreppet är briljant. Han fångar exakt den svenska samhällsdebatten. Oförmågan att se bortom gott och ont, viljan att vara på den rätta sidan. Sådant jag ofta kommenterat här på bloggen.

Där borde det ha slutat. Men halvvägs in i artikeln övergår han till att försvara sig. Försvara sin litteratur. Jag förstår hur han tänker. Han har alla poänger på sin sida. Men bara det faktum att cykloperna (alltså svenskarna) måste få litteratur förklarat för sig … man blir nästan tårögd. Att en författare måste försvara sin rätt att skriva en roman, måste förklara hur han tänkte när han skrev den. Det är så deprimerande. Och ett bottenbetyg åt den svenska kulturdebatten. Jag skäms. Men har i alla fall inte bott i landet de senaste åtta åren.

Och så har vi Gardell, cyklopernas främste ambassadör, som byggde hela sin karriär på att vara riksbög och sedan grät ut för att han blev kallad “riksbög”. Gediget skolad i mobbningens ädla konst (“En komikers uppväxt” är nog den bästa skildringen av mobbning jag läst) inleder han med att förlöjliga, förminska och förkvinnliga Knausgård (“kommer från de halvslaka snorklarnas land”, “Ånej, inte ännu en sårad vit heterosexuell man”, “Men älskade lilla gubben”). Gardells poäng är att Knausgård tar plats på klassiskt manligt heterosexuellt (är f ö hans ev sexuella läggning officiell eller förutsätter bara Gardell något här, så som gayvärlden ofta kritiserar mainstreamsamhället för att göra?) vis:

Problemet med de heterosexuella vita männen är att de aldrig fått lära sig att ta smällar. Att ta skit.

Därför tjuter de högt när de blir slagna.

Och kräver utrymme.

Massor av utrymme.

Spaltmeter med utrymme för sin kränkthet och sin sorg.

Kvinnor och bögar och transpersoner har inte tid att tycka synd om oss själva.

Vi har en kamp att föra.

Till skillnad från andra som mest har en kamp att sälja.

Stackars, stackars Gardell! Detta offer! Okej, han är visserligen en av Sveriges mest kända och mest framgångsrika författare, komiker, estradörer. Och han kan göra ordvitsar. Men i grunden är han ett offer. Som inte syns! Som inte får ta plats! Inga spaltmetrar för Gardell, inte. Inga statsfinansierade teveserier på bästa sändningstid, inga utsålda konserthus, inga utmärkelser, inga … eller vänta lite. Gardell, din tönt, skärp dig.

Vem skriver en uppdaterad “För herr Bachmanns broschyr”?

Genrekunskap

Så var det dags igen. I morse återgav en kändis de negativa ord som en okänd man uttalat om henne på nätet. Det finns så många exempel på detta att jag tycker det är dags att börja se det som en genre.

Och jag har svårt att förstå poängen. Poängen med att sprida dessa bittra tirader till så många fler lyssnare. Är det meningen att vi ska chockas och oja oss? Vilja göra något åt det? Jag vet inte.

När jag var tonåring berättade Lena Philipsson i en intervju att det alltid var några bröliga killar som skrek otrevliga saker under hennes konserter. Intervjuaren (var det Jacob Dahlin?) pressade henne: Vad var det de skrek? Men Lena stod på sig på sitt envisa sätt. Hon sa ungefär: “Nej, jag vill inte säga det. För det är att ge röst åt en väldigt liten grupp idioter.”

Dagens kändisar verkar ha motsatt strategi. Alla dessa program där kändisar eller skribenter tittar allvarligt in i kameran och läser högt ur hatbreven. Alla dessa bombastiska kungörelser om att nu, nu har jag fått nog, nu slutar jag blogga, eller vad det nu är de gör. Och sedan börjar de igen.

Jag anar nästan … ett slags stolthet. Över vad? Kanske att man är tillräckligt viktig för att locka till sig hat? Eller för att situationen är viktig överlag, man är föremål för ett allvarligt samhällsproblem? Man är i centrum? Ja, något sådant anar jag. Narcissism. Mode. Näthat som accessoar. En exklusiv sådan som bara de hetaste kändisarna lyckas frammana, och som därför måste exponeras.

Kalla mig cynisk.

Quote

Nioåringen

Jag har nominerat Jens Mikkelsen, Federico Moreno och Hussein El-Alawi på Sydsvenskan till Stora Journalistpriset i kategorin Årets Berättare, med följande snabbt hopknåpade motivering:

Nyheten om vakten som dunkade en nioårings huvud i golvet på Malmö central var en given klickfest – videon fick snabbt tre miljoner visningar. Men Sydsvenskan grävde djupare. De sökte upp Sami, historiens huvudperson, och hittade en värld av marockanska pojkar som reser runt i Europa och lever på gatan. Hela Sverige greps av Samis öde. Vi lyssnade när Sydsvenskan berättade. Men historien gav också upphov till näthat. Historien speglar Sverige av i dag.

De två längre reportagen kan läsas här:

Uppdatering 26 oktober 2015: Minsann, de kom med, i kategorin “årets avslöjande”:

Pojkarna på Malmö Central, nominering till Stora Journalistpriset

Noterat om yttrandefriheten

Lite gammalt, men det måste sägas. Att svensk kultur- och politisk debatt nu delas på ett extremt tydligt sätt efter attentaten i Paris och Köpenhamn.

Å ena sidan har vi de som försvarar yttrandefriheten. Som menar att yttrandefriheten inte är en fråga om just det eller det uttrycket – det må vara kränkande teckningar eller kränkande ord – men att vi i väst måste ha rätt att uttrycka även detta, även om någon blir kränkt av det, eftersom vi annars riskerar förbjuda fler och fler uttryck som riskerar kränka någon eller framkalla ett terrorattentat. Vad blir nästa steg om vi låter bli att publicera vissa uttryck? Kan bögkyssar visas i svenska media framledes om de riskerar trampa någon på foten (vilket verkligen inte är långsökt)?

Å andra sidan har vi de som försvarar yttrandefriheten. Men lägger till ett “men”. Och sedan säger: Vad ska det där vara bra för? Man vill fråga Virtanen: Vad ska bögkyssar i teve vara bra för? Vad ska kvinnor som kör bil vara bra för? Är inte alltför explicita artiklar om sex i tidningen “onödigt”? För det är till den dystopin hans logik tar oss. (Vilket för övrigt gör honom till en utmärkt chefredaktör för Bladet inom en inte alltför avlägsen framtid.)

De två viktigaste texterna som skrivits i denna debatt, och som tar upp just denna vattendelare, är dessa:

Faktum är att de uttrycker mina egna åsikter så exakt att jag inte ser någon mening med att fortsätta skriva det här inlägget. Bye bye!

Eller okej då: Tilläggas kan väl att vi knappast ser något stöd i debatten för rätten att publicera tecknad barnporr. Västvärldens version av kränkande karikatyrer, komplett med blasfemilagar och omgärdande tabu. Nej nej, vi är inte aaalls religiösa!

Tillägg: “Nu lever vi visserligen i en tid då friheten att håna andra människor utnämnts till den viktigaste mänskliga rättigheten av alla, men ändå.” Skriver Martin Aagård. Imponerande fingerspitzgefühl i den balansgången. Officiellt försvarar han förstås yttrandefriheten. Men med detta lilla nålstick ifrågasätter han den. Och maximerar på så vis den massa som kan tänkas tycka om honom. (Aagård förekommer även i denna post från 2011.)

Internet – en handbok för journalister

Vi läser om “internet” (sidan 12):

Internet har länge varit populärt bland makthavare och journalister, vilket gjort det till ett strategiskt val för att få spridning på egenproducerat material. Men senaste året har Internet ökat även bland andra grupper och 2011 fördubblades antalet aktiva svenska internetanvändare.

Och vidare om “webben”:

Webben är ett utmärkt verktyg för att släppa in allmänheten på redaktionen, visa vilka ansiktena bakom rösterna är, och för att bygga förtroende och samarbete. Webben är tack vare sin storlek svårslaget när besökarna vill hjälpa till att sprida en story och genomslaget kan bli explosivt.

Ja, så hade det kunnat se ut i Sveriges Radios handbok för sina medarbetare. Men “internet” och “webben” heter naturligtvis “Twitter” och “Facebook” i Sveriges Radios version. Tycker Magdalena Nordin gör helt rätt. Det är ett jävla tjattrande om TWITTTERRRRRR och FEJSSSBUUUKKU när man har P1 påslaget. För att inte tala om SUVÄRIGÄSU RADIO PURÄÄÄÄÄJJ men där är det i alla fall den egna tjänsten man gör reklam för.

Kvällstidningarnas kulturchefer om Vilks

Mycket kan man anklaga kvällstidningarna för, men deras kulturchefer – Åsa Linderborg (Aftonbladet) och Karin Olsson (Expressen) – är i alla fall tydliga i sina åsikter:

kulturchefer_vilks

Obs att Linderborgs krönika är från 2010 (den låg högst upp på mest lästa-listan, jag antar att artikeln länkas runt i “sociala medier”, typ “the Facebook”), men diskussionen och omständigheterna är desamma (Vilks har ju utsatts för attentat tidigare), så åsikten i rubriken står sig nog. Det är åskådliggörande att lägga de två rubrikerna intill varandra.

Måste säga att jag gillar Olsson väldigt mycket, trots att hon en gång skrev en ganska fräck artikel om en bok jag gett ut. Men bortom detta ser jag en linje i hennes kulturchefande sedan flera år. Hon försvarar och kämpar aktivt för konstens och fantasins frihet, och tar gärna upp fall som hon personligen inte tycker om. Under mangarättegången blev hon kölhalad av P1-programmet Medierna (som är mitt favoritprogram men som då och då – dock alltmer sällan – tappar koncepten helt) för att hon enligt dem inte fattat allvaret med tecknad barnporr, typ. Så Mediernas rättrådige reporter Petter Ljunggren tog med Olsson till polisen för att testa henne genom att låta henne se bilderna i fallet. Olsson kommenterade efteråt:

Ljunggren tycker att jag och många med mig framställt fallet för oskyldigt, och ifrågasätter att man kan ta ställning mot att teckningar klassas som barnpornografi utan att tittat på dem. Ja, det kan man. Om man inte tycker att fantasier ska kriminaliseras, och värnar största möjliga frihet för konsten.

Linderborg har förvisso också en linje. Men den är inte min.

Jag vill förresten inte heller dö för Vilks rondellhundar. Inte om valet stod mellan mitt liv och en rondellhund. Men det gör det ju inte. Det handlar om vilket samhälle man strävar efter, vad man anser är den ideala situationen, även om den smutsiga verkligheten ofta inte kan leva upp till den. Och vilken denna ideala situation är har kulturcheferna gjort väldigt tydligt.