Archive | Swedish

Sorry Aftonbladet, jag kan inte försvara er längre

Jag brukar alltid försvara kvällstidningarna när folk klagar på att de bara publicerar skit. För det är ju denna skit folk vill läsa. Klaga på folket i stället, brukar jag säga. Kvällstidningarna är bara en spegel av folket, ger folket den skit de vill ha. Skjut inte budbäraren, typ.

Men Aftonbladets senaste kampanj mot Flashback är oetisk på så många sätt att jag måste fråga mig vad som hänt på min gamla arbetsplats (jag jobbade deltid på “Bladet” 2001-2003).

Det börjar med att Jan Helin, publisher, ställer en fråga:

Är det viktigt för yttrandefriheten att få sprida rasism, hat och hot anonymt på nätet?

Och redan där är skadan skedd, enligt mig. Det är en ful retorisk fråga där vi förväntas svara ett rungande “nej!”. Det är naturligtivs inte “viktigt för yttrandefriheten”. Eller vi kanske tycker att “rasism” – hur detta nu definieras för stunden! – är okej, liksom “hat” – ännu svårare att definiera – men naturligtvis inte hot. (Detta regleras f ö redan i svensk lag.) Eller menar vi att det just därför är “viktigt för yttrandefriheten” att få uttrycka rasism, eller varför inte klasshat och manshat – för att det är svårare att svälja än det som smeker oss medhårs? Tja, det kan man ju diskutera. Och ska man läsa Jan Helin välvilligt så var det just det han ville, han “hoppas kunna starta en diskussion om gränser”.

Nej, skamligt är vad det är.

Aftonbladet, som en gång var yttrandefrihetens högborg. Som vid grundandet gäckade staten genom att byta namn till “Aftonbladet 2”, “Aftonbladet 3” osv för att kunna trycka de obekväma åsikter som staten uppenbarligen inte tyckte att det var “viktigt för yttrandefriheten” att sprida.

En diskussion om yttrandefrihet pågår förvisso ständigt. Och yttrandefriheten, uttrycksfriheten, krymper ständigt. Men tidningsutgivare är normalt på den sida som försöker stoppa den utvecklingen. Här ser vi i stället Aftonbladets publisher ta den roll som antingen staten eller folket (pöbeln) traditionellt har: Den som vill förbjuda fler och fler uttryck. Vad blir nästa steg? Jan Helin ringer Ring P1 och kräver att yttrandefriheten inte ska omfatta dem som menar att elallergi är en bluff. Ärligt talat, är det inte ett slags “hat”? Eller kanske snarare: Skulle det inte kunna betecknas som ett slags “hat”? Och så vidare! Har man börjat rucka på gränserna kan man snart stoppa in vilket trendord som helst i den där frågan om huruvida det är “viktigt för yttrandefriheten” att ditten och datten ska få sägas. Vi behöver inte ens hårdra resonemanget för att förstå att Charlie Hebdo inte kan stå särskilt högt i kurs på Bladet.

Så långt den skamliga ansatsen. Snyftartiklarna i kampanjen har jag inte läst, för de är det minst intressanta i den här soppan. Tjejer gråter ut i Aftonbladet med namn och bild (och exponeras därmed för mångdubbelt fler läsare än vad saken nu ursprungligen gällde), krönikörer skriver snyfthistorier om hur illa berörda de blivit av mejl från läsare (well, är man krönikör på en kvällstidning så kanske man ska ha lite skinn på näsan … och vad jag hört kommer merparten av hoten på Bladet till Jan Helin, men han är kanske inte typen som gråter ut om det i en krönika). Det är en numera klassisk genre (Trolljägarna, Uppdrag Granskning) och syftet är såklart att få läsare/tittare och tjäna pengar. Inget nytt där.

Däremot har jag läst artiklarna om Flashbacks grundare Jan Axelsson. Och man häpnar inför hur Aftonbladet blir alltmer likt Daily Mail (som för övrigt tillsammans med Flashback måste anses vara en av Aftonbladets viktigaste nyhetskällor). Det handlar om två saker: Moralism och lögner.

Så här ser Aftonbladets etta ut den 13 februari 2015:

aftonbladet_flashback

Under vinjetten “Aftonbladet granskar” avslöjar man alltså att Jan Axelssons “nya inkomstkälla” är “porr och telefonsex”. Att han sysslar med porr, denna nya folksport, är alltså nyheten här, det som antas vara komprometterande och få honom att framstå som en dålig människa. (Notera också den andra artikeln, som jag inte behandlar i denna bloggpost, där Aftonbladet gör en poäng av att Axelsson åtnjutit personskydd pga hot från mc-gäng. Och poängen är att han inte har rätt till detta skydd pga att han grundat Flashback, eller vad?)

Ingressen lyder:

Jan Axelsson som ligger bakom omstridda Flashback tjänar i dag också en hel del pengar på porr och telefonsex.

Hans sexsajt vill erbjuda det mesta även om det står att de är “försiktiga med att publicera verk som innehåller våldtäkter, djur och minderåriga”.

What? frågar sig nu kloka läsare. Har Axelsson en “sexsajt” som innehåller “våldtäkter, djur och minderåriga”? Alla tre grejer är ju olagliga, en av dem dessutom olaglig att dokumentera. Och sajten skriver bara att användarna ska vara “försiktiga” med att publicera saker som gäller detta. Men det är ju hemskt! Och olagligt! Vill Aftonbladet att vi ska tänka. Men så läser man artikeln och inser att den “porr” som denna “sexsajt” sysslar med är erotiska noveller:

Sexsajten drivs av Flashback Media Group och är enligt redaktionen “Sveriges största webbplats för erotisk litteratur”.

Okeeej, det kanske gör liiite skillnad, tänker vanligt folk nu som förstår att det är skillnad på videor med riktiga människor och sexnoveller som bara bygger på fantasi. Men Aftonbladet verkar inte göra denna skillnad. Man citerar från sajten:

“Vi försöker verka för att alla smaker ska tillgodoses. Därför tar vi inte ställning för eller emot olika sexuella preferenser”, står det sajten.

Flera berättelser handlar om sex med barn och redaktionen skriver:

“Vi ser en klar skillnad på fiktion och verklighet, och tillåter därför ibland litterära inslag som i verkliga livet skulle uppfattas som direkt olagliga”.

De flesta skulle nog tycka att detta är både vettigt och rimligt. Det var detta som kultursverige diskuterade under mangarättegången 2010-2012. Fast med en viktig skillnad: Diskussionen då gällde huruvida fantasier i form av teckningar skulle vara olagliga. Ingen ifrågasatte att texter fortsatt skulle vara fria. Men det är exakt det som Aftonbladet gör med de där citaten, som finns där för att göra läsaren upprörd.

Så här ser förresten “sexsajten” ut:

sexnovell

Oj oj oj, vilket porrimperium, Aftonbladet! Och nu förstår vi varför Aftonbladet bara skrev att Axelsson tjänar “en hel del pengar” på denna business utan att specifiera någon summa, för ärligt talat – ser det ut som en kassako? Sajten har ju inte ens annonser! Den ser tvärtom ut som en ganska schysst sajt där vanliga svenskar laddar upp sina sexfantasier i novellform. Och faktum är att Aftonbladet själva beskrev den ungefär så i en artikel från 2010, där de tipsade om “11 sajter som ger sexlivet ett lyft”. Första tipset: Sexnovell.se. Man tar sig för pannan:

aftonbladet_sexnovell

Aftonbladet har alltså själva tipsat (en “favorit” i motsats till allt “skräp” man kan hitta) om den sajt som man några år senare skriver en upprörd artikel om. Den enda skillnaden är att man i den senare artikeln inte nämner vilken sajt det gäller. Man vill att läsaren ska bli mer upprörd än vad som skulle vara fallet om han eller hon faktiskt hade sett den oskyldiga, ja t o m Aftonbladet-märkta, novellsajten. Det finns ett ord för det: Lögn. Ja, jag går gärna så långt. Aftonbladet har medvetet fört läsarna bakom ljuset.

Men porren är inte det enda som Aftonbladet tycker är så hemskt med Axelssons business:

Utöver sexannonser tjänar Flashback också pengar på allehanda sexhistorier som folk skickar in till redaktionen utan att få ersättning.

Det kostar 8,65 kronor per minut att lyssna på historierna.

Min första tanke: Finns det verkligen någon som tjänar några grova slantar, eller “en hel del pengar”, på telefonsexlinjer längre? Alltså där man får lyssna på när erotiska noveller läses upp. Ni vet, den där typen av annonser som en viss kvällstidning var full av på nittiotalet. Jag tvivlar. Men även om så är fallet så ser jag inte problemet.

Men det gör Aftonbladet. Historierna som läses upp är ju nämligen de “som folk skickar in till redaktionen utan att få ersättning”. Man antyder alltså att detta är oetiskt. Detta återkommer i beskrivningen av Axelssons andra projekt, en resesajt:

Axelsson driver också en resesajt där med reseskildringar från olika håll i världen. Också här är det läsarna som utan att få ersättning står för en stor del av materialet.

Och detta skulle alltså på nåt nämnvärt vis skilja sig från hur vi bidrar “utan att få ersättning” till andra sajter på nätet, typ friluftssajten Utsidan, Bonniersajten Boktipset, eller, tja, Facebook? Eller för att ta ett i sammanhanget mer relevant exempel: Aftonbladet. Så här kan det låta när Aftonbladet vill att läsarna ska skicka in sina bästa sommarbilder:

Aftonbladets tjänst Tipsa! växer för varje dag. Tusentals läsare har laddat ner vår app till mobiltelefonen. Nu vill vi engagera ännu fler.

Har du sett något roligt, vackert, överraskande eller spännande? Skicka in dina bilder till Aftonbladet med Tipsa! och låt fler ta del av upplevelsen!

Redaktionen går igenom allt inskickat material och publicerar det bästa i ett bildspel varje dag.

Fint va? Tills man kommer till den absolut sista raden i artikeln:

Observera att ingen ersättning utgår för sommarbilderna.

Det är ingen nyhet att kvällstidningar skriver upprört om sex samtidigt som man säljer på sex. Men den här gången var dubbelmoralen så övertydlig att den måste uppmärksammas. Dessutom försöker man smutskasta en människa utan att ha någon som helst substans bakom påståendena. Det är fräckt, oseriöst och skamligt.

Näthat

Vet ni hur det är att bli näthatad? Jo, det ska jag berätta. Det är som att bli nedtryckt med en stövel i dyn. Som att bli spettad på en högaffel till allmän beskådan. Bespottad, belackad, be… beknullad. Ja, så känns det. Som att ens allra innersta slits ur ens mage och upp på silverfatet för dissekering. Att det mest privata blir rullat i smutsen av en osynlig massa, att bli mentalt våldtagen flera gånger om dagen och inte våga gå till jobbet för att det gör så ont i magen, så ont. Kan ni förstå hur hårt de där nålsticken, de där hoten om att man ska “dö din jääävel” och att man är så ful tar. Att gråta sig till sömns, att inte våga öppna dörren när det ringer på, det är som att bli nermejad av en kulspruta av invektiv och undermåliga metaforer, skrivna bakom skärmens anonyma skydd. Det är näthat, det. Och det är så 2013.

Gulligull

Hörde en intervju på P1 med en arrangör av “Tjejmarathon”, eller “ett lite bättre marathon” som de skriver på sin hemsida. En av hennes poänger var att tjejlopp alltid var så rosa och gulliga, och de ville visa att tjejer var lika uthålliga som män, hade lika mycket av “tävlingsdjävulen” i sig, som hon uttryckte det.

Under rubriken Vilka är vi skriver Tjejmarathon:

Samtidigt vill vi dra uppmärksamhet till hur enfaldiga tjejlopp är. Korta. Gulliga. Vi ville visa på det som vi ser som en stark egenskap hos kvinnor- uthållighet! Första året var därför Tjejmarathon bara för tjejer- men det var bara för att skapa debatt. Vi välkomnar alla.

Under rubriken Vad vi står för upprepas kritiken mot gullandet:

Samtidigt rörde vi om i den gryta av tjejlopp som omgärdas av lull-lull och gulligull.

Jo, vi förstår. Bort med lullet och gullet. Hur beskriver då Tjejmarathon sitt eget lopp, som ska skilja sig så mycket från de gulliga tjejloppen? Under rubriken Resultatlista 2012 läser vi:

Alla är vinnare. Men alla kom in på olika tider och inte alla hade en Garmin på armen  denna bild till trots. Maria- i rosa ledarlinne från början, klappar faktiskt händerna och slår inte på en GPS eller klocka som vi tror alla andra gör! 🙂. Några kom faktiskt in på samma tider, hand i hand. Och då får man samma placering. För vi gör saker tillsammans- eller hur?

Nej, det var ju inte gulligt alls. Loppets slogan är förresten “Alla ska med”. Ärligt talat, är det inte bara en gradskillnad mellan gullet i Maja Gräddnosloppet och gullet i Tjejmaran? Vad hände med den där “tävlingsdjävulen”?

Jag tycker att alla som arrangerar saker ska ha respekt, så jag tycker den här tjejmaran är ett bra initiativ. Det är härligt med folk som fixar saker och roligt när deltagare aktiverar sig, springer i skogen tillsammans i stället för att sitta framför datorn.

Men om man ska racka ner på andra arrangörer i ens eget segment så får man också tåla lite kritik.

Jag känner igen den här typen av motpositionering från gayvärlden. Man gör ner de andra som gör ungefär samma sak som man själv (“vi är ett gäng bögar som *inte* gillar schlager!”) när man egentligen skulle ha allt att vinna på att samarbeta. Eller bara göra sin egen grej utan att nämna hur dåliga de andra arrangörerna är.

Den riktiga tävlingsdjävulen, oavsett kön, hittar man nog i allmänna lopp, som t ex Berlins cykellopp Velothon. Det var faktiskt två kvinnor som var snabbare än mig 2013, och en som hade samma medelhastighet (39,11).

De har sin gräns, vi har vår

Satiren är det som utmanar och testar yttrandefriheten och självcensuren hos oss alla. Satir kan vara grov, vriden, elak, oförskämd, vulgär, kränkande. Men den är lackmustestet för yttrandefriheten.

– Annika Borg i Tankar för dagen 8 januari 2015

Så sant. Det glädjer mig att så många röster nu försvarar yttrandefriheten. Nu kanske vi äntligen kan få ett brett stöd för att avkriminalisera spridande av barnporr.

Apropå yttrandefrihet dårå.

Och låt oss hålla oss till tecknad barnporr för att undvika diskussioner som inte har med yttrandefriheten att göra.

Eller är det i själva verket så att vi benhårt hävdar rätten att få publicera karikatyrteckningar, samtidigt som vi har vår egen heliga gräns för vilka slags teckningar vi tillåts publicera?

Apropå lackmustest dårå.

Varför knarkar Petter?

Gott nytt år!

Gott nytt år!

Randi Mossige-Norheim är ett namn som fastnat. Kanske delvis pga själva namnet (randig? mossig?) men främst för ett antal väldigt intressanta och genuint nyfikna (på ett seriöst och respektfullt sätt) radioreportage.

För några dagar sedan hörde jag reportaget om Petter ur serien Narkotikalandet. En 21-årig norrlänning som filmade sig själv när han lät en tjejkompis ge honom “jungfrusilen” och som dog tre dagar senare av en överdos av Tramadol. Randi växlar utdrag ur filmen med intervjuer med Petters mamma.

Jag tror inte jag hört ett reportage tidigare som var så svårt att lyssna på. Man får nästan tårar i ögonen när Petter och tjejen fumlar med nålen. Man får anstränga sig för att inte stänga av radion. Sluta! vill man skrika. För det är ju så uppenbart ingen “knarkare” som pratar på filmen, utan tvärtom en ganska vanlig och tråkig medelklasskille som bara vill ha lite kittlande äventyr. “Jag vill knarka!” Som Elin i Fucking Åmål så briljant sammanfattade småstadstristessen. Kanske blev jag så berörd för att jag kände igen mig.

Droger brukade vara glamoröst. Något man förknippade med storstad och klubbar. Studio 54. Eller Berlin för den delen. Men Petter är tvärtom del av något slags landsortsknarkande som verkar ha blivit vanligt. Tidigare var landsorten bara alkohol, på sin höjd hembränt. Det är det Sverige jag känner. Sen kom GHB. Och sen kom internet, för att uttrycka det drastiskt, som gjorde att töntarna på landet kunde bli lika sorted som storstadsborna, oavsett om det gällde podcasts eller droger. Som mamman i reportaget berättar: De är lika insatta som apotekare, diskuterar koncentrationer och molekylformler.

Taffligheten. Det är den som är det mest slående i landsortsknarkandet. Och det mest tragiska. I filmens bakgrund hör man Cypress Hill. En drogromantisk nittiotalsgrupp, sedan länge bortglömd utanför Norrland. “Jag vill knarka!”

I Brideshead Revisited diskuterar Sebastians mamma sonens myckna supande med hans vän, tillika bokens berättare, Charles. Hon säger ungefär så här när Charles påpekar att han också dricker mycket:

“Ni dricker på olika sätt. Du dricker för att förhöja din livsglädje. Då kan man dricka ganska mycket innan det blir ett problem. Men Sebastian har ingen livsglädje. Han dricker för att glömma, förtrycka och försvinna.”

(Den som vill kan gärna leta upp det exakta citatet.)

När man bor i en storstad som Berlin och umgås i intressanta kretsar är det normalt att en majoritet av ens vänner tar droger. Och själv bangar jag inte en joint en varm sommarkväll i Görlitzer Park eller en bong på julafton. Det förhöjer livsglädjen och är dessutom lagligt i Tyskland. Personligen är jag inte intresserad av något starkare, men de flesta av mina vänner som tar speed, e, g, k och allt vad det heter (jag är närmast patologiskt ointresserad) gör det också just för att förhöja, inte för att förtrycka.

Men den svenska landsbygden verkar knarka på samma sätt som Sebastian drack: För att försvinna. Vilket man lätt kan förstå, det måste vara hemskt att bo på landet. Arbetslöshet, kulturlöshet, hopplöshet. Enda evenemangen en hundmässa och “monster trucks”. (Okej, jag har alltid velat se just monster trucks, men ni förstår poängen.)

På det sättet tror jag Randis reportage sätter fingret på en mer allmän letargi som blivit det nya defaultläget för svensk landsbygd och som dess knarkande är ett symptom på.

Några ord om en flicksexskandal

pixiv_47847105

Illustration av ぐりえるも, från just nu pågående mangamässan Comiket 87.

Eller ja, sex och sex. Men for the record då:

Två män har fått flickor att visa upp sig framför datorn. Fyrtiotalet flickor. Sjuhundra brott. Varje flicka har alltså visat upp sig i snitt 17,5 gånger.

För detta dömdes männen för fem år respektive två år och nio månaders fängelse.

Det låter högt. I Sverige. Och det är därför jag skriver om detta, för att notera en förändring i samhället medan den sker. Som i den här pojksexskandalen. Men där förekom ju åtminstone fysiskt sex.

Tjejerna har alltså visat upp sig regelbundet. Varför? Männen har kanske hotat dem? Fått dem att ställa upp en gång och sedan sagt att om de inte gör det igen ska de sprida bilderna från första tillfället? Kanske gått ännu längre och hotat med att döda dem eller deras familj? Det kan man ju förstå att skulle vara fruktansvärt. En riktig mardröm.

Men nej:

Männen har utgett sig för att vara jämnåriga pojkar och använt flera olika identiteter. De har smickrat och uppvaktat flickorna och på så sätt fått dem att klä av sig, posera och även utföra sexuella handlingar inför männen.

Det verkar dessutom som att tjejerna har skinn på näsan och inte velat samarbeta med rättsväsendet. Åklagare Charlotta Tanner:

Men flickorna berättar inte så mycket. De vill nog inte riktigt kännas vid vad som hänt, och de vill nog inte att föräldrar och vänner ska veta vad de skickat till männen.

Säger det inte något om vårt eget samhälles version av hederstänkande att flickorna förutsätts ha utsatts för hemska brott när det enda de gjort är att ha smekt sig själva framför datorn? Dvs de har varit aktiva – något vi ofta förknippar med och förväntar oss av pojkar – och experimenterat med sex, och rent symboliskt är det detta som straffas genom att göras till något oerhört allvarligt. Det är talande att tjejerna själva inte vill prata om det. Men oavsett vad de själva tycker är de offer, för deras heder har skadats.

Nå, jag avslutar här. Jag har inte läst domen och jag kan inte säga att jag har något till övers för männen. Men är det verkligen rimligt att de suttit häktade sedan november 2013 (!) och dömts till så långa fängelsestraff? I Sverige?

(Och som en liten komisk parentes – för svensk lagstiftning är ju komisk: Om männen dömts för barnporrbrott, borde inte i logikens namn tjejerna också dömas för det? Det är ju de som producerat den, enligt så som svensk lagstiftning är utformad. Jag vet, jag vet, som om logik skulle vara relevant!)

Så “kapar” du en mejladress

Ekot rapporterar att Carl Bildts mejladress blivit “kapad”.

Suck, Ekot. Suck!

Vem som helst kan skriva in vilket namn och vilken mejladress som helst i “från”-fältet i mejlprogrammet. Man kan alltså hur enkelt som helst utge sig för att vara en annan avsändare. Dock får man inga svar på sådana mejl, eftersom man inte har tillgång till den mejladress man skrev in i “från”-fältet. Dvs jag kan låtsas skicka mejl från “jan.helin@aftonbladet.se”, men jag kommer inte få några svar på mina mejl, för de går naturligtvis till den riktige Jan Helin.

Så funkar mejl, Ekot!

Och i fallet Carl Bildt är det ett välkänt spam, här är versionen jag själv fick för någon vecka sedan från någon som utgav sig för att vara min vän och kollega Carl-Michael på Vertigo:

kapad_mejl1

Spammarna (scammarna) har dock varit lite finurliga. Eftersom de inte har tillgång till Carl-Michaels mejl (de har ju bara skrivit in hans mejladress i “från”-fältet) så har de lagt till ett “svara till”-fält och där angett en annan mejladress som de själva har reggat. Denna mejladress, reggad på domänen mail.com i stället för gmail.com, är väldigt lik Carl-Michaels riktiga mejladress:

kapad_mejl2

Lik – inte samma. Ingen har kapat Carl-Michaels mejladress.

Och troligtvis har ingen “kapat” Carl Bildts mejladress, som Ekot påstår.

Däremot kan det vara ett brott att utge sig för att vara en annan människa, men det är faktiskt en helt annan sak.

Uppdatering: Herregud, nyheten är ju på förstasidorna i hela Sverige. Verkar vara en DN-artikel (som kommer fram till ungefär det jag skriver här) som blivit TT-notis och nu toppar SvD och gänget.

Det näst värsta

Jag tror att det bästa för ett barn är att växa upp med en pappa och en mamma. Men jag tror att det är bättre för ett barn att ha två föräldrar av samma kön än att leva som gatubarn på en soptipp i Peru.

Caroline Krook, biskop emerita och invigningstalare på Pride 2004, visar prov på en oerhörd vidsynthet (Aftonbladet 28 juli 2004)

Vad får svenskar göra utomlands?

Hier bewacht Sie ASK

Beatrice Ask 2014 (rättspolitisk talesperson, Moderaterna):

Det vore förfärligt om människor blir straffade för att de har haft ett homosexuellt förhållande i Sverige, eller för att en kvinna gått ”opassande” klädd, eller har genomfört en abort i Sverige.

Beatrice Ask 2010 (då justitieminister):

Ett särskilt ansvar har svenska staten för de egna medborgare som begår brott utomlands. Svenska medborgare kan också dömas i Sverige för sådana brott.

I det första fallet handlar det förstås om den nya regeringens förslag att kriminalisera sexköp utomlands. Ask verkar vara emot detta av principiella skäl, men gör tydligen undantag för vissa brott enligt det andra citatet, som handlar om sexbrott mot barn. Hon förordar alltså i praktiken en skala, där vissa fenomen som är lagliga i utlandet kan straffas i Sverige, medan andra inte kan det. Det är oklart om inköp av en viss typ av serietidningar i Japan eller Tyskland hör till de brott som kan straffas i Sverige.

I SVT-artikeln noterar jag att såväl Folkpartiet som KD är emot förslaget av praktiska skäl (det “är inte att använda resurserna på bästa sätt” respektive lagen blir “tandlös”). Av partierna i artikeln är det förutom M bara SD som är principiellt emot att “blanda sig i andra länders lagstiftning”.

(Att sexköp ska vara olagligt i Sverige tycker alla åtta riksdagspartier, även SD. Flera partier vill skärpa lagen ytterligare, även SD.)

När jag bodde i Prag på 90-talet berättade mina amerikanska klasskamrater att det var olagligt för dem att bo på ett visst hotell i Prag (!) för att hotellet ägdes av ett företag i ett land som USA hade sanktioner mot, i detta fall Libyen. Jag var chockad över hur USA kunde styra sina medborgare utomlands. Som jag förstod det skulle de kunna straffas för att ha rökt eller åtminstone köpt kubanska cigarrer i utlandet, om detta kunde bevisas.

Femton år senare diskuterar vi alltså samma system i Sverige. Vi får visserligen röka kubanska cigarrer i utlandet, men får vi röka gräs?