Helt sjukt!

Och man hör hur det liksom går en lång suck genom Sverige: “Nej, vi orkar inte mer!”

Helt sjukt 1

Jag tänker förstås på nyheten som orsakade följande kommentarer:

“Det är fruktansvärt.”

“Detta är helt sjukt och obegripligt i mina ögon.”

“Helt sanslöst!! … HUR sover ni om natten”

“Så okänsligt att överhuvudtaget komma på tanken … i modern upplyst tid. Otroligt ledsamt!”

ISIS halshuggningsvideor? Nej, en gardin med Pippi Långstrump-motiv som säljs på Astrid Lindgrens värld. Eller såldes rättare sagt, eftersom de snabbt plockade bort den efter tillbörlig krishantering.

Den rättrådiga besökaren Emelie som kontaktade Astrid Lindgrens värld skriver:

“Som mamma till ett afrosvenskt barn undrar jag hur ni tänker när ni säljer gardiner där bruna barn agerar slavar åt Pippi? Varför vill ni upprätta denna rasistiska bild genom att sälja gardiner som denna?”

Hon säger till P3 Nyheter:

“Jag brukar stryka över vissa ord med Tipp-ex i barnböckerna. Det borde jag ändå inte behöva göra 2014. Helt sjukt!”

Ja, Emelie. Helt sjukt.

Här är förresten bilden:

pippi_negerslavar

Helt sjukt 2

I andra svenska världsnyheter kan vi notera att den SVT-journalist som för något halvår sedan krävde att män skulle förbjudas som dagispersonal nu gjort ett nytt utspel där han i jämställdhetens namn fått Coop att plocka bort ett par barnskor “med hög klack”:

“För det är faktiskt helt sjukt att ett företag som Coop, till treåriga flickor, säljer skor som möjligtvis skulle passa på en catwalk, men absolut inte på en lekplats.”

Det är mycket som är “helt sjukt” i Sverige 2014. Och här är skorna:

kiddy_high_heels_wtf

Jo, där går ju tankarna direkt till Donatella Versaces senaste kollektion.

Helt sjukt 3

Slutligen konstaterar jag att Expressen (samme rättrådige reporter som “avslöjade djursexnätverket” år 2008) verkar gett sig den på att ge SD fler sympatisörer genom att offentliggöra ännu en “skandal”: Ordföranden för SD Stockholm ska tydligen ha skrivit invandrarfientliga kommentarer under anonymt namn.

Jaha? Jag undrar om inte den här typen av skandaler i själva verket är skickligt gillrade fällor, som gör att SD lyckas få ut åsikter som de vet går hem, men utan att behöva stå för dem. Ungefär som när det där strukna avsnittet om homosexualitet råkade “läcka” ur Jimmie Åkessons bok. Läcka vart? Till Expressen såklart. Som alltmer framstår som SD:s partiorgan. Vad ska man säga? Bra jobbat?

Uppdatering 14 september 2014

This just in (tack C):

sibyllan

Jag tycker KG Gunnar Wettermark förklarar pedagogiskt och klarsynt varför den här typen av “hitta rasismen”-lekar är farliga:

“Det finns anledning blir misstänksam när personer ser rasism runt omkring sig på det mest befängda sätt. Det förtar det viktiga att bekämpa verklig rasism. Det går säkert om man är tillräckligt paranoid att se rasism i den lille parveln som springer på solstickan. De går också att åstadkomma argument för att indianansiktet på motorcykeln är smygrasim. Nej var glad att vi kan tillåta oss all denna mångfald. Det är det som ger färg på tillvaron. Vad har du åstadkommit om du istället låter figuren på kaffesäcken ha ett annat ansikte? Om du ger figuren en kvinnas ansikte blir det könsdiskriminering, en äldre mans anletsdrag åldersdiskriminering osv? Rasism är allvarligt nog för att förlöjligas på det sätt du gör.”

『自転車男子に恋をした④』をGET!

Last weekend, it was Comitia 109 in Tokyo. It’s a doujinshi event for original works only (no parodies). I visited Comitia 106 last autumn and met my favorite bicycle mangaka Akira Yomoyama there. He usually releases his new works in time for Comitia, and I’ve come to like them very much. So I ordered the fourth part of his “自転車男子に恋をした” from the kind folks at Alice Books – carefully packaged as you can see. They shipped it on 22 August and it arrived 2 September after being cleared by German customs (that’s the green sticker). Always a happy day when a parcel from Japan arrives!

P1130534

  • 印刷物(いんさつぶつ)printed matter

P1130535

P1130536

P1130537

The series is very down to earth and focuses on the everyday life of a male bicyclist, Soma-kun.

Each volume contains three chapters of about 10 pages each. It takes me about one hour to read one chapter. That’s when I do this close-reading and write down all the words I don’t recognize, and also many words that I know, but whose kanji I didn’t recognize (like 怪我 and 奇麗), or which I need to repeat (like 人間 and 秒).

There is no furigana, but nowadays it’s so easy to draw kanji in for example Kanji Recognizer or Google Translate. In fact, since my kanji studies started at the same time as this kanji recognition revolution, I’ve never used a kanji dictionary. I use my Wacom board since drawing with the mouse is tedious. Here is the last part of 怪我:

Google translate Japanese kanji recognizer

Chapter 1

In the first chapter, Soma-kun’s chain breaks.

  • メンテ=メンテナンス maintenance
  • 切れそう about to expire
  • 兆候(ちょうこう)sign, indication
    • 「チェーンが切れそうな兆候なんて無かったけどなあ」The chain didn’t show any signs of being about to expire
  • 地面 the ground
  • 水面 the water (surface)
  • 怪我 injury
  • 人間 a human
  • 反射(はんしゃ)する to reflect (compare 反映する)
  • 奇麗(な)beautiful

Some frames were perfectly readable without look-up help, like this one, where a bicyclist with a badly adjusted light comes closer:

P1130538

“Bright is good, but … turn it down a bit towards the ground please … or else I won’t be able to open my eyes …”

Chapter 2

In the second story, Soma-kun goes to Akihabara and realizes that the road is closed for traffic since it’s Sunday (I learned this too). Note Comic ZIN, a famous doujinshi shop:

P1130542

He meets another bicyclist with a TT frame but drop bars – an unusual combination.

  • 艦(かん)ship(戦艦・せんかん battleship)
  • 新刊(しんかん)new title/issue (compare 週刊)
  • 秒(びょう)a second
  • 嫁(よめ)daughter-in-law
  • 盗難(とうなん)theft (盗む+難しい!)
  • 現る=現れる(あらわれる)to appear
  • 珍しい rare
  • 知名度(ちめいど)name recognition, awareness

Soma-kun compliments him on his radical choice:

  • 常識 common sense
  • 定説 dogma, established theory
    • 常識や定説を疑ってみる To try to question common sense and established theories

My tandem partner taught me how to use the new word 拘わり(こだわり)properly:

  • 「僕は自転車に拘りがある」Bicycles are precious to me/I’m a connoisseur in bicycles
  • 「このフォントは拘りだから、変更しないでください」I like this font/This font is precious to me, so please don’t change it

Soma-kun ultimately gets to try the other’s bike. He is excited when describing its qualities afterwards:

  • 真剣(しんけん)(な)earnest, serious
  • 加速(かそく)acceleration
  • 減速(げんそく)deceleration, slowdown
  • 巡航速度(じゅんこう そくど)cruising speed
    • 「巡航速度はイメージ以上」The cruising speed exceeded my expectations
  • 素直(すなお)straightforward, obedient
  • 安心感(あんしんかん)sense of security
  • モデル名(モデルめい)model name

As for the realism of this manga, here’s the TT bike in the story’s Akihabara:

P1130543

And here is what I shot in Akihabara in December 2011, maybe Soma-kun in winter gear:

P1040719

Even the three bars of the fence are the same! And the girl is in the same position. I guess that’s the standard position to make her fit in the wheel, but still. (I think I want a TT bike. My Tempelhof friend Robert S has one and says that it increases his “top average” speed for a lap with about 2 km/h.)

Chapter 3

In the only slightly romantic story in this volume, Soma-kun meets his friend/date Hoshino-san, who has bought a cute jersey, white with red dots. Soma-kun explains that that is the jersey awarded to the King of the Mountain in Tour de France.

  • 衝動買い(しょうどうがい)impulse shopping(衝動買いをする)
  • 衝動的にXをする to do something on impulse
  • テンション feeling
  • 山岳王(さんがくおう)”king of the mountains”

How to check the credit on your Suica card when outside Japan

People who frequently travel to Japan often end up with piles of Suica cards, the convenient payment card that is mainly used for local transport, but can also be used at convenience stores, vending machines and other places. I’ve often bought it as part of a bundle for the NEX train from Narita Airport, so I have 4 or 5 of them and I never remember how much credit they have when I leave Japan.

Now there’s an easy way to check your Suica credit even if you’re not in Japan. At least if you own a Japanese Wii U console. Who doesn’t. :)

Pay with Suica card on your Nintendo Wii U

1. Choose 電子マネー (“electronic money” – can be Pasmo or similar cards too) as payment option.

Pay with Suica card on your Nintendo Wii U

2. Choose the amount you want to charge your Nintendo account with, and hold the card against the gamepad’s RFID reader.

Pay with Suica card on your Nintendo Wii U

3. As for me, it turned out that one of the two cards I found was empty, and the other one only contained 100 yen. Since the minimum charging amount for my Nintendo account was 500 yen, I couldn’t charge it. But at least I know the credits now.

Några ord om en pojksexskandal

pojksex

Häromdagen rapporterades att en 22-årig man dömts till fem och ett halvt års fängelse för “våldtäkt mot barn” och “utnyttjande av barn för sexuell posering” (även “grovt” sådant samt “försök” därtill). Alla inblandade, dvs både gärningsmannen och offren, är födda på 90-talet.

“Våldtäkt mot barn” heter det som bekant numera om ena parten i en sexuell relation är under 15. Det som är lagligt i flera europeiska länder (t ex Tyskland, Österrike och Ungern) där åldersgränsen för sex är 14 år innebär alltså per automatik “våldtäkt mot barn” i Sverige. Skaraborgs tingsrätt förklarar:

Utgångspunkten för lagstiftningen när det gäller barn måste enligt lagstiftningsmotiven vara att de aldrig kan samtycka till sexuella handlingar. Denna utgångspunkt ligger bakom brottet våldtäkt mot barn (6 kap. 4 §).

Ja, jag blev förstås nyfiken och beställde domen. Handlade det om frivilliga relationer? Alltså det som enligt svensk lag inte kan existera mellan en 14-åring och en 21-åring?

Nja, inte riktigt.

Den dömde, låt oss kalla honom Tony, var fotbollstränare i en småstad. Han tränade pojklag och verkar ha känt alla unga killar på orten. Bodde hos vissa av dem i perioder när han hade bostadsproblem, blev accepterad som en i familjen. Verkar ha varit rätt populär.

Men sedan kontaktade han killarna på nätet och låtsades att han var en tjej. Han kallade sig för Rebecca, Fanny, Lisa och så vidare. Han försökte få killarna att visa upp sig nakna på Skype och Kik, vilket de också gjorde. Själv sa han att hans kamera inte funkade.

Det är alltså detta som är “utnyttjande av barn för sexuell posering”. De flesta killarna verkar ha varit 14 år, vissa 13. (Det är 18 killar i domen och lång läsning – för var och en av dem måste man hoppa mellan målsägandenas anonymiserade bokstav, åtalspunkten det gäller, och slutligen deras historier, där man får en hint om ungefär när de är födda, eftersom detta av anonymitetsskäl inte kan skrivas ut exakt. Det framgår alltså inte helt tydligt, men den vanligaste ålderskombinationen jag lyckades räkna ut var 14 för målsäganden och 21 för Tony.)

Det är manipulationen snarare än handlingen i sig som är problematisk enligt mig. Om killarna visade upp sig för Tony frivilligt (ordet som inte finns i Sverige) hade det varit en annan sak. Nu blev de i stället lurade av honom. Mer än så: Tony var väldigt drivande. Kontaktade killarna på flera olika medier, ibland i eget namn, då han sa att han kände “Rebecca” och rådde killarna att visa upp sig för henne. Ibland blev han rentav hotfull; som “Rebecca” kunde han säga att hans (hennes) farsa var polis och att det var olagligt för killarna att ta emot de bilder han (hon) skickat på sig själv, men att han (hon) inte skulle skvallra om de skickade bilder på sig själva också. I andra fall hänvisade han (hon) till biffiga polare som kunde “fixa folk”. Målsägande O:

Det gick fort från en trevlig konversation till en ganska hotfull. Han mådde dåligt på kvällarna under den tiden, då han hade press på sig från henne hela tiden och hon kontaktade honom vid opassande tillfällen. Han var även orolig att han gjort något brottsligt.

Tony hade också sex med vissa av killarna. Hur då, undrar ni kanske. Klädde han upp sig till transa och sa att han hette Rebecca? Nej, det behövdes inte. Det räckte med lite enkel list och övertalning. Vid några tillfällen – med olika killar – ville “Rebecca” att de skulle träffas alla tre: Tony, Rebecca och den unga killen. När killen kom hem till Tony var förstås bara Tony där, men han sa att Rebecca skulle komma senare. Ibland bjöd han på alkohol medan de väntade, och ibland fick killen sms från Rebecca om att hon ville att Tony och han skulle “göra något” tillsammans, att hon inte skulle komma annars. (Tony skickade dessa sms i smyg.) Vilket ledde till att de började kramas och kyssas, och till slut sög Tony av killen han tagit hem.

Med en av killarna skedde detta fyra gånger. Dvs trots att Rebecca aldrig dykt upp den första gången så kom han även de följande gångerna till Tony och gjorde samma saker med denne i väntan på Rebecca, som inte heller dessa gånger dök upp. Tingsrätten dömde för våldtäkt mot barn i första fallet, men frikände i de övriga tre. Inte för att det inte skulle röra sig om våldtäkt mot barn eftersom killen verkade ha varit med på noterna, utan för att det inte var helt bevisat att händelserna ägt rum. Hovrätten ändrade till att döma för våldtäkt mot barn i samtliga dessa fyra fall. Två av dessa möten ägde rum i början av 2012, de andra två i februari och mars 2013. Killen var 13 år vid det första tillfället, Tony 20.

Fallet har tydliga likheter med “Alexandramannen”. Precis som denne har Tony kontaktat en mängd ungdomar på nätet och lockat dem till sig genom att utge sig för att vara någon annan. Och precis som Alexandramannen har han varit extremt driven och intrikat, han verkar nästan ha levt genom sina olika användare på diverse olika tjänster och mobiler. Det blir så mycket att han schabblar till det ibland, råkar skriva från fel konto, killarna upptäcker att de chattar med samma användarnamn, men med en av dem kallar hon sig “Fanny” och med en annan “Rebecca”. Han saknar dessutom finess, flera av killarna berättar i förhören att de fattat att bilderna tjejen skickade kom “från Google”.

Så nej, Tony var ingen hyvens kille. Min inledande teori om att det var helt normala relationer som dolde sig bakom lagens absurda formulering “våldtäkt mot barn” stämde inte. Målsägande N sammanfattar:

N kände sig utnyttjad för han trodde att han kunde lita på Tony men det kunde han inte.

Men jag är ändå förvånad över att man dömer en 22-åring till fem och ett halvt års fängelse. Hovrätten bekräftade denna strafflängd.

Han har varit fräck, ja. Men det han främst gjort är att få 13- och 14-åringar att runka framför kameran på Skype. Eller som brottet beskrivs i förhöret med målsägande J:

Personen ville att J skulle visa sig på camen och gav honom komplimanger.

Sedan har han övertalat några att få runka av dem eller suga av dem. Något som åtminstone en kille, “målsägande P”, inte ens menar var sex:

P hade inte sex med Tony. Han skulle aldrig ha sex med en kille. Han visste inte om det han gjorde med Tony klassades som sex.

Nej, att känna lite på varandras kukar är ju inte sex. Det är våldtäkt.

Förhöret med P fortsätter:

Han ville egentligen inte att någon ska veta det eller att det ska komma till rätten eller att hans mamma ska få veta. P och Tony rörde vid varandra. Om det kom ut skulle P ta självmord. Han skulle inte kunna leva. De rörde varandra en gång men det var inte så att han klassade det som samlag. Tony tog P på kuken. P gjorde samma sak på Tony, men det stannade där. Det var Tony som ville men det var inte våldtäkt. P ville testa också och se om han var som han var. De slutade när P sa till. P och Tony låg och pratade om att P:s kompis syrra var snygg och så.

Ironin i att både P:s mamma och syrra vittnar i rätten, efter att P sagt till poliserna att detta absolut inte får komma ut …

Det är också här vi måste konstatera att likheten med Alexandramannen haltar. Fallen påminner om varandra, men själva sexakterna var betydligt oskyldigare och jämlikare i fallet Tony. Faktum är att många av killarna verkar ganska obekymrade, men att de dragits med av rättsprocessen och mediarapporteringarna. Vilket är vanligt i sådana här fall. Målsägande N efter att ha haft sex med Tony för andra gången:

I början kände han sig nedstämd över att han lät sig bli lurad. Sedan har han förträngt det.

Det verkar förresten som att sexet mellan N och Tony inte var föremål för rättslig prövning, jag hittar bara N under åtalspunkter för posering nämligen.

Även målsägande K verkar ha tagit lätt på händelsen, i hans fall att ha runkat framför kameran på Skype när han var 14 år:

Han mådde lite dåligt direkt efteråt men mådde bra sedan.

Målsägande Q:s fall är talande för hur viktig kontexten är för hur man betraktar en händelse. Det verkar som att Q och Tony hade ett förhållande, som dessutom var sanktionerat av pojkens familj. I förhöret med Q framkommer:

Relationen med Tony var ömsesidig. Det tog slut i november 2011. De var ett par och hade frivilligt sex flera gånger. Det tog slut när Q:s förtroende för Tony sjönk.

I inledande polisförhör sade Q att de inte haft sex före hans 15-årsdag. I rätten ändrade han sig och sade att de hade haft det. Tingsrätten ansåg inte att detta kunde bevisas, eftersom pojken ändrat sin berättelse och därmed inte var trovärdig. Tony friades därför på denna punkt. Men det intressanta är hur mycket det betyder när det blir polissak:

Det blev som ett slag i bakhuvudet att veta att Tony var häktad. Allt kom på en gång och Q fick inte in allt. Han blev ännu mer besviken på Tony, eftersom han och hans familj tagit hand om Tony och gjort honom till en i familjen och så har han gjort så här.

Så långt domen. Det som förvånar mig är som sagt straffet. Mig förefaller det högt, i synnerhet för en tidigare ostraffad (antar jag) ung människa. Det känns som att Sverige går åt amerikanskt håll här, där straffskalan är högre överlag och sexbrott straffas hårdare än våldsbrott.

Nu några reflektioner och teorier.

1. Stärkta hbt-rättigheter ger stärkt skydd av “barnen”

Tidigare var händelser som de som beskrivs i domen inte föremål för rättslig prövning. De sågs som ungdomars experimenterande, som på sin höjd kunde beskrivas som pinsamt. Om man i stundens hetta gjort lite mer än man hade tänkt sig kände man sig dum efteråt. Sen glömde man det och gick vidare. Ett tankesätt som för övrigt flera av killarna verkar ha haft inledningsvis. I värsta fall – om föräldrarna blev inblandade – tog man sig ett snack med den som gjort något dumt, i det här fallet Tony. “Lägg av med de här dumheterna”, kunde man säga. Tony skulle bett om ursäkt och försvunnit med svansen mellan benen. Taggat ner.

Utvecklingen från “pinsamt” till “fängelse” är en logisk följd av så kallade hbt-rättigheter. Juridisk och social acceptans för homosexualitet är något nytt för oss, och det här är priset vi får betala för den. Det finns många exempel från olika länder på hur skyddet för de unga, eller barnen, stärkts som en ganska direkt följd av stärkta rättigheter och ökad synlighet för homosexuella. Gisela Bleibtreu Ehrenberg beskriver denna utveckling mycket väl i sin bok “Tabu Homosexualität” från 1978. Enkelt uttryckt: Vi släpper bögarna lösa samtidigt som vi låser in barnen.

Moderna människor skakar förstås på huvudet nu och menar att hbt inte har något med barn att göra. Förutom i bemärkelsen att skaffa barn och bli en fin regnbågsfamilj förstås. Men innerst inne verkar det finnas ett slags samhällelig misstänksamhet mot bögarna. Man tror att de ska förföra ungdomen – denna gamla klyscha – vilket blir ett hot mot samhället, på så vis att de unga männen riskerar välja att ha sex med män i stället för att befrukta kvinnor, bilda familj och bli ordentliga, samhällsbyggande medborgare. Det är denna rädsla, och denna instinktiva förståelse för hur samhället fungerar, som Bleibtreu Ehrenberg beskriver i sitt kända verk.

Det slags homosexualitet som “släppts lös” de senaste decennierna är en ofarlig form av homosexualitet som riktas mot jämnåriga. Skäggig man gifter sig med skäggig man, typ. Historiskt är detta dock en mycket ovanlig form av homosexualitet. Samkönade relationer har nästan uteslutande skett mellan äldre och yngre män. Eller mellan man och pojke. Detta är också homosexualitet. Men i dag kallar vi det senare för något annat, som gör att vi kan fördöma det lika hårt som vi hyllar den rätta typen av bögar. Det är därför en 21-åring och en 14-åring som har sex inte längre kallas homosexualitet, vilket det de facto är även om brott har begåtts, utan pedofili, som här på Sveriges Radios hemsida:

skovdepedofilen

Och pedofiler måste förstås straffas hårt. Samtidigt som vi kramar ihjäl bögarna. Men någonstans måste gränsen gå mellan dessa två extremer. På ena sidan av den gränsen kastar vi dem i finkan och ropar på dödsstraff och kastrering. På andra sidan älskar vi dem och sätter dem i Allsång på Skansen.

Det är så man ska förstå den ökade användningen och utvidgandet av begreppet pedofili.

2. Pojkar har blivit mer som flickor

Eller har fåtts att bli mer som flickor. Som jag konstaterar ovan verkade flera av killarna inledningsvis ha varit rätt obekymrade, även om de gjort saker med Tony som de egentligen inte hade velat. Men när rättsprocessen dras igång är de plötsligt lika mycket offer som tjejerna i fallet Alexandramannen. Jag skrev i min recension av den boken:

Det är trots allt ingen slump att detta fall handlar om femtio tonårstjejer och inte tonårskillar. Flera undersökningar i Sverige visar att tonårskillar säljer sex i större utsträckning än tonårstjejer. Men eftersom de inte får höra att de är offer så blir de heller inga offer.

Detta stämmer alltså inte längre. Jag antar att vi i jämställdhetens namn ska välkomna denna utveckling. Äntligen förstår pojkar att de blivit våldtagna, äntligen kan de må lika dåligt som flickorna.

3. Ungdomsledare har en dold löneförmån

Man undrar ju när det ska gå upp för svenska folket att “pedofilerna” i idrottsrörelsen och andra ungdomsverksamheter inte är något undantag, utan det normala. Vem annan skulle lägga ner sin tid och energi, ja sin själ, i att lära otacksamma slynglar spela boll? Åka på läger med dem, snacka med dem, hjälpa dem med deras problem. Till usel betalning. Självklart blir man ungdomsledare för att man får ut något annat av verksamheten än det monetära. Man får vara med ungdomarna. Man får se på dem. Och det kan vara värt mycket. Därför blir dessa människor också väldigt bra och omtyckta ungdomsledare.

Som han som tog hand om problembarnet Patrik Sjöberg och tränade upp honom till världsmästare. Och sedan fick skit för det (i graven) när det visade sig att han haft en annan agenda också, ett annat intresse. Då hade det plötsligt varit att föredra att Patrik blev knarkare och kriminell, vilket hade varit en trolig framtid för honom om inte tränaren plockat upp honom.

I våras läste jag Hans Blühers kända verk om homosexualiteten i den tyska scoutrörelsen, “Die deutsche Wandervogelbewegung als erotisches Phänomen”, från 1906. Redan då etablerades erotikens roll i ungdomsrörelserna, “die Invertierten” betyder alltså “de inverterade”, dvs de homosexuella:

Die Invertierten spielten also im Wandervogel eine nicht zu übersehende Rolle, und die Bewegung ist ohne sie überhaupt undenkbar, da niemand diese Arbeitsleistung für die Jugend freiwillig und oft ohne Dank übernommen hätte, der nicht den heimlichen Zwang des Anziehungsgesetzes, under dem er stand, und den Erfolg einer glücklich ausgelösten Liebesspannung für sich hätte in Anspruch nehmen können.

I ljuset av detta blir det komiskt när scoutrörelsen ska rensa upp i leden och kasta ut “pedofilerna”, eftersom rörelsen i själva verket utgörs av och byggdes av just dessa människor. (Som så klart inte är “pedofiler” i ordets egentliga betydelse, utan snarare “pederaster”, dvs old school-bögar.)

Detsamma gäller den svenska idrottsrörelsen och alla andra ungdomsrörelser. Om man erkänner detta finns två vägar att gå: Antingen börjar man förfölja dessa människor, vilket i slutändan kommer leda till en totalt sönderfallen ungdomsrörelse, eftersom det inte blir några (bra) ledare kvar. Detta kommer leda till anarki, eftersom det inte längre finns någon som tar hand om ungdomar på glid. Dessa kommer i stället bli tickande bomber, växa upp till terrorister (ingen nämnd, ingen glömd) och våldsverkare. Eller så accepterar vi ungdomsledarnas “dolda löneförmån”, inser att just dessa människor är de bästa att ta hand om våra unga, och ger dem cred för att de gör det. (Detta sagt utan direkt koppling till fallet i domen ovan, där det fanns en annan problematik i form av manipulation och svikta förtroenden.)

Joining “Club 50”

So I finally got an average (!) speed above 50 km/h (!) on the 2 km (!) runway on Tempelhof!

That gave me place 5 of 135 or 10 of 424/436 depending on the segment. Yes, I had tailwind (duh!), but I biked alone. And here are the proofs:

strava_club50_1

strava_club50_2

strava_club50_3