Undertitel: Ett reportage om manlighet. Låt oss börja med kärnan i den här boken, författarens slutsats så som den uttrycks i bokens slut:
Den dominerande manligheten är en våldsideologi, en livsfarlig logik och en kollektiv sinnessjukdom.
Om en enskild person lidit av de tankar den är konstruerad av – att ständigt bevisa sin styrka, aldrig bli nöjd, trycka ner sina känslor och projicera alla sina mardrömmar på det andra könet – hade han blivit inspärrad. Nu utgör de tankarna ett ideal för halva världens befolkning.
Den dominerande manligheten är en våldsideologi, en livsfarlig logik, en kollektiv sinnessjukdom och en evig tävlan där kvinnor bara är statister.
Den förstör livet för samtliga sina deltagare.
Frasen om manligheten som “en våldsideologi, en livsfarlig logik och en kollektiv sinnessjukdom” är en rätt bra sammanfattning av reportaget, där författaren dyker ner i de senaste årens litteratur om manlighet – allt från Susan Faludis Ställd till Mankells Wallanderdeckare och Katarina Wennstams böcker om våldtäktsmän – och dessutom gör ett par fältstudier för att ringa in manligheten.
Just inringandet av manligheten är bra, men jag önskar att författaren varit tydlig med sin slutsats, så som den formuleras ovan, redan från början. Nu ligger den i stället och trycker mellan raderna mest hela tiden, och det stör faktiskt den beskrivning av manlighet som borde vara fri från pekpinnar och förutsatta upprörda suckar och huvudskakningar.
Att det stör mig beror naturligtvis på att jag inte håller med författaren. Beskrivningen av manlighet är som sagt bra, men den förstörs enligt mig av bristande analys. Jag tycker den är för enkel. Följande stycke, ur det sista kapitlet med slutsatsen, kan jag inte tolka som annat än att världsfred hägrar om vi bara lyckas tweaka manligheten:
Alla hoppfulla försök att skapa en ny, god mansroll utan att på allvar ifrågasätta grunden för den rådande – idén om två kön som är varandras motsatser – kommer att vara lika fruktsamma som det vore att försöka skapa en god nazism utan att göra någonting åt dess syn på raser.
Värre ändå förresten.
Nazismen har förintelsen och andra världskriget på sitt samvete. Den dominerande manligheten har haft ett finger, nej, två hela händer, med i varje vansinnesdåd från våldtäkter till terrorbomber till folkmord. Den dominerande manligheten är en våldsam ideologi som utgör huvudingrediensen i alla andra våldsideologier och är även förklaringen till varför ideologier, som i grunden motsätter sig våld så lätt spårar ur. Nazismens grymheter, kommunismens grymheter, kapitalismens grymheter, religionens grymheter är alla den dominerande manlighetens grymheter.
Valerie Solanas, eat your heart out, säger jag bara. Missförstå mig rätt: Jag håller med författaren om att utan män/dominerande manlighet, ingen förintelse. Men jag skulle vilja lägga till: Utan män/dominerande manlighet, inga städer/broar/skyskrapor. Eller som författaren uttrycker det: “På samma sätt som alla män ses som potentiella genier, ses de som potentiella dårar.” Just det: Manlighetens båda extremer – den goda och den onda – är två sidor av samma mynt, och att inte vilja se det, eller ta in innebörden av det, tycker jag är naivt.
Författaren blundar också för den glädje med vilken både kvinnor och män anammar och odlar sina respektive könsroller. Nja, han blundar kanske inte för den, men han respekterar den inte, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att inte ens de själva gör det. De människor som trivs med könsrollerna har lärt sig att skämmas över det:
“Jaja”, säger Agneta. “Jag är ju medveten om allt, men ändå längst inne i mig, som kvinna vill man ju ha en man som är praktisk, som kan fixa när nåt är sönder, göra upp eld. Det är väl reptilhjärnan.”
“Han måste ju kunna bära tunga grejer”, säger en yngre kvinna bredvid henne och skrattar.
Det är dagispersonalen som säger detta. Efter ett tag kommer de igång ordentligt. Författaren ger dem en myndig uppläxning i skrift efter deras citat (min kursivering men inte mina korrfel – boken är dåligt korrläst):
“Det är rakare med killar liksom. Tjejer ältar mer. Så här är det ju, säger hon och ritar ett rakt streck på tidningen framför sig. Killar tänker rakt efter en linje. Tjejer har mer olika grenar som går åt alla håll.”
Jag säger inget men tänker för mig själv att av alla biologistiska myter om kvinnor och män tycks det där vara en av de mest seglivade. Jag vet inte hur många gånger jag fått skillnaden mellan mäns och kvinnors kommunikation förklarad för mig på exakt det sättet.
Baaaad girl!!! Så får man inte säga! Men att ändå folk insisterar på att förklara mäns och kvinnors roller på det sättet måste bero på något, och att som författare till ett sådant här reportage inte vara nyfiken på vad är tjänstefel. Mer än så: Det är att inte visa respekt för en stor del av människorna.
Så ser jag på saken – numera. Det fanns en tid då jag började koka av John Gray – mannen bakom Män är från Mars, kvinnor är från Venus. Sedan var jag tvungen att inse hur fästa 99 procent av mänskligheten är vid sina älskade könsroller. Denna besatthet att definiera sig som något, och definiera sig mot något annat, verkar djupt mänsklig. Den genomsyrar allt, och ironiskt nog även de delar av Mendel-Enks reportage som är tänkta att vara exempel på motsatsen. De exempel som föreläsaren Ingemar Gens drar skulle lika gärna kunna vara stå upp-skämt på temat “vi killar, ni tjejer” (återigen inte mina korrfel):
Ingemar Gens drar en anekdot om hur det går till när han och familjen – fru, en tonårsdotter, en tonårsson – åker bil och det kommer en låt på radion som sonen gillar.
“Vad säger min son då”, frågar han publiken.
“Höj”, svarar en av killarna i kockmössa.
“Exakt”, varför säger han inte ’skruva upp’?
Jag börjar fundera, men kommer inte så långt innan någon av killarna knäckt det också.
“För många ord.”
“Just det”, säger Ingemar Gens. “Det är alldeles för många ord. Till småpojkar pratar man i kommandon. Och de kan själva inte prata på något annat sätt. De ger order.”
Vi killar! Ni tjejer! Hihi. Nej men allvarligt talat: Det här är hyckleri. Här sitter ett gäng män och som ska bli goda män och ta itu med sin manlighet med hjälp av en “könsrollskonsult” som “har raka Levis jeans och old school Nike dojor på sig” (inte mina särskrivningar). Men i hemlighet njuter de av igenkänningshumorn i exemplet, som ju faktiskt lika gärna hade kunnat inleda ett Seinfeldavsnitt. De njuter och de skäms. De njuter och förstår inte varför. Återigen: Författaren borde ta reda på varför. Den manlighet han beskriver finns där för att vi alla – alla! – är så fästa vid den och dess motsats kvinnligheten. Att raljera över denna besatthet är att raljera över människan.
Det är synd att boken är så propagandistiskt skriven, för Mendel-Enk har naturligtvis många poänger också. Till exempel den om skillnaden mellan ideal och verklighet, levererad av Andres Lokko:
“När svenska män ska uttala sig om vilken offentlig svensk de beundrar mest blir det inte machomännen”, säger Andres Lokko. “Det blir såna som kungen eller Robert Gustafsson. Det beror till stor del på hur de ser ut. Vanliga svenska män tittar på Robert Gustafsson på samma sätt som de tidigare tittade på Gösta Ekman och säger: det där är våran kille. Men Jan Guillou, Mikael Persbrandt – dom har ingenting där att göra. De är något man kan titta på i hemlighet. Precis som folk tittar på amerikanska bilar, men ändå väljer en sex år gammal Volvo. Sen läser de Expressen och tänker: fan vad den där Persbrandt får knulla.”
Trumvirvel. Där ligger en nyckel till att förstå hur människor tänker kring könsroller: De är ideal och vi bör förhålla oss till dem som ideal, något som de allra flesta av oss verkar väldigt bra på. Mendel-Enk visar rentav hur den ende som inte kan dra denna gräns är “lätt förståndshandikappad”: En råtta dyker upp i kön till nattbussen. Killarna börjar jaga den under förtjusta utrop från tjejerna. De slutar efter ett tag men den handikappade fortsätter tills han fått fatt på råttan och dödat den. Varpå tjejerna uttrycker chock och ogillande – tanken var ju aldrig att någon av killarna skulle döda råttan på riktigt. Till skillnad från de andra kunde den handikappade inte skilja på ideal och verklighet, just för att han var handikappad. Det funkar i andra riktningen också: Den som inte kan skilja på ideal och verklighet blir handikappad. Och då handikappad inte innebär något annat än oförmågan att fungera som de flesta andra människor visar det hur djupt mänsklig förmågan att skilja mellan ideal och verklighet är. Mendel-Enk nosar på denna problematik, men inte mer.
Ännu ett citat av Ingemar Gens får avsluta min recension:
“Beröring är livsviktigt”, säger han. “Om man inte tar på ett spädbarn så dör det. Det är kanske därför killar jagar tjejer sen. För att få tillgång till något att pilla på. Killar får ingen beröring på något annat sätt. Det närmaste jag kom när jag gick i plugget var att vi killar slog varandra på överarmarna tills de domnade.”
Även om det är lätt att le åt föreläsarens försök att förklara varför killar springer efter tjejer så finns här en poäng: Pojkar i dag saknar beröring.
Bokförlaget Atlas 2004
ISBN: 9789173891745
Betyg: 2
Från min nedlagda bokblogg 28 december 2009.
Undertitel: Ett reportage om manlighet. Låt oss börja med kärnan i den här boken, författarens slutsats så som den uttrycks i bokens slut: Den dominerande manligheten är en våldsideologi, en...
En svensk komma ut-klassiker, som jag inte läst förrän nu. 15-årige Johan Alexander brottas med nya känslor som gör att han inte blir kär i Ann-Sofie och Maria utan i Thomas och Anders. Han hatar det, men utvecklas under romanens gång …
En underbar liten bok. Anspråket är fantastiskt, utförandet habilt. Eller rentav, som något förlag skrev, “stilistiskt fulländat”. Ja, just så är det. Som inledning till denna recension skulle jag vilja klippa in hela baksidestexten från den engelska utgåva som jag läste:
Den här 600-sidiga tegelstenen har jag läst vid sidan om andra böcker under hela 2009 – i dag, på nyårsafton, avslutade jag den äntligen. Vad kan man säga annat än wow. Den bok som tog ett år för mig att läsa tog författaren 19 år att skriva. Och någonstans under mitt läsande, i juli 2009 – jag var väl någonstans i kejsardömet Kina eller möjligtvis i Florence under renässansen – dog han, 84 år gammal.
Robert Aldrich, red: Gay – en världshistoria
En underbar liten historia om Rufus, en strykarkatt som plötsligt kommer in i författarens liv. Lessing skriver enormt gripande – man slukar denna föredömligt korta berättelse, utgiven i serien “entimmesboken”. Hennes analyser av katternas agerande är både insiktsfulla och övertygande.
Abu Nuwas (Abu-Nuwas al-Hasan ben Hani al-Hakami) är förmodligen den störste arabiske poeten genom tiderna (eller persiske, men han skrev på arabiska). Han levde i Bagdad under Abbasidkalifatet på 700-talet, och blev legendarisk inte minst för att han förekommer som en karaktär i Tusen och en natt.
Det är många ord jag inte förstår i Herta Müllers tyska, men jag tror tyvärr inte att det är hela anledningen till att Der Mensch ist ein großer Fasan auf der Welt aldrig riktigt grep tag i mig. Jag kommer aldrig in i livet i den lilla tyskspråkiga byn i Rumänien. Det är svårt att få ett grepp om handlingen (obs: för mig, här spelar nog tyskan in); först när jag fram mot slutet läste baksidestexten började jag förstå vad det hela egentligen handlade om.