Saisonstart!

We’ve had around 10 straight days with storm, rain and even thunder in Berlin. I’ve hardly left my apartment. But today it was sunny and 13 degrees. So I got out on my bike for the first time since the beginning of November.

I was almost too warm under my new long-sleeved pullover, but since I took it very, very easy, not wanting to shock my body or cause injury, it was a good winter setup, along with full gloves and a thin cap under the helmet.

I went to Havelchaussee, where I used to bike a lot before because it’s beautiful, a bit hilly, and relatively car-free. Topped at 48,8 km/h in the biggest downslope and was overtaken by two cars right then – despite the speed limit is 30, so I guess they probably drove fast enough to lose their licenses without thinking twice about it.

strava_saisonstart_0

I’ve bought a little smartphone for a number of reasons, so here are some photos that I took with it:

20150113_142924

20150113_143657

20150113_144031

20150113_144035

20150113_154654

20150113_160025

When I came home and uploaded to Strava, I saw that Simon too had started the season today. Not very surprising, since it’s hard to keep a cyclist inside on a day like this!

strava saisonstart

Panache

It’s ironic that Vincenzo Nibali, the rider credited with bringing panache back to the Tour de France in 2014, is managed by a specialist in faking it. That’s because Alexandre Vinokourov, the Sicilian’s team boss, as a rider specialised in ‘faux’ panache – that’s the kind you buy from an Italian doctor.

– Jeremy Whittle in the essay “In search of panache”, published in The Cycling Anthology, volume five (2014)

Dackelschneider

Dackel (m) = dachshund.

Was ist denn ein Dackelschneider? Leo hat das Wort nicht. Aber Wikipedia aufklärt:

Als Dackelschneider werden unter Rennradfahrern scherzhaft besonders schmale Reifen bezeichnet. Der Begriff geht möglicherweise auf eine Glosse von Jörg Spaniol in der Radzeitschrift Tour zurück, in der er berichtet, er habe einen übergewichtigen Dackel mit solchen Reifen angefahren und ihn dabei schwer verletzt.

Beispiel von Radreise-wiki, wo ich über das Wort gestolpert bin:

Radweit bietet da zwei Alternativen an, und da ich mit den Dackelschneidern unterwegs war, bin ich diejenige gefahren, die gepflasterte Straßen vermeidet.

De har sin gräns, vi har vår

Satiren är det som utmanar och testar yttrandefriheten och självcensuren hos oss alla. Satir kan vara grov, vriden, elak, oförskämd, vulgär, kränkande. Men den är lackmustestet för yttrandefriheten.

– Annika Borg i Tankar för dagen 8 januari 2015

Så sant. Det glädjer mig att så många röster nu försvarar yttrandefriheten. Nu kanske vi äntligen kan få ett brett stöd för att avkriminalisera spridande av barnporr.

Apropå yttrandefrihet dårå.

Och låt oss hålla oss till tecknad barnporr för att undvika diskussioner som inte har med yttrandefriheten att göra.

Eller är det i själva verket så att vi benhårt hävdar rätten att få publicera karikatyrteckningar, samtidigt som vi har vår egen heliga gräns för vilka slags teckningar vi tillåts publicera?

Apropå lackmustest dårå.

Varför knarkar Petter?

Gott nytt år!

Gott nytt år!

Randi Mossige-Norheim är ett namn som fastnat. Kanske delvis pga själva namnet (randig? mossig?) men främst för ett antal väldigt intressanta och genuint nyfikna (på ett seriöst och respektfullt sätt) radioreportage.

För några dagar sedan hörde jag reportaget om Petter ur serien Narkotikalandet. En 21-årig norrlänning som filmade sig själv när han lät en tjejkompis ge honom “jungfrusilen” och som dog tre dagar senare av en överdos av Tramadol. Randi växlar utdrag ur filmen med intervjuer med Petters mamma.

Jag tror inte jag hört ett reportage tidigare som var så svårt att lyssna på. Man får nästan tårar i ögonen när Petter och tjejen fumlar med nålen. Man får anstränga sig för att inte stänga av radion. Sluta! vill man skrika. För det är ju så uppenbart ingen “knarkare” som pratar på filmen, utan tvärtom en ganska vanlig och tråkig medelklasskille som bara vill ha lite kittlande äventyr. “Jag vill knarka!” Som Elin i Fucking Åmål så briljant sammanfattade småstadstristessen. Kanske blev jag så berörd för att jag kände igen mig.

Droger brukade vara glamoröst. Något man förknippade med storstad och klubbar. Studio 54. Eller Berlin för den delen. Men Petter är tvärtom del av något slags landsortsknarkande som verkar ha blivit vanligt. Tidigare var landsorten bara alkohol, på sin höjd hembränt. Det är det Sverige jag känner. Sen kom GHB. Och sen kom internet, för att uttrycka det drastiskt, som gjorde att töntarna på landet kunde bli lika sorted som storstadsborna, oavsett om det gällde podcasts eller droger. Som mamman i reportaget berättar: De är lika insatta som apotekare, diskuterar koncentrationer och molekylformler.

Taffligheten. Det är den som är det mest slående i landsortsknarkandet. Och det mest tragiska. I filmens bakgrund hör man Cypress Hill. En drogromantisk nittiotalsgrupp, sedan länge bortglömd utanför Norrland. “Jag vill knarka!”

I Brideshead Revisited diskuterar Sebastians mamma sonens myckna supande med hans vän, tillika bokens berättare, Charles. Hon säger ungefär så här när Charles påpekar att han också dricker mycket:

“Ni dricker på olika sätt. Du dricker för att förhöja din livsglädje. Då kan man dricka ganska mycket innan det blir ett problem. Men Sebastian har ingen livsglädje. Han dricker för att glömma, förtrycka och försvinna.”

(Den som vill kan gärna leta upp det exakta citatet.)

När man bor i en storstad som Berlin och umgås i intressanta kretsar är det normalt att en majoritet av ens vänner tar droger. Och själv bangar jag inte en joint en varm sommarkväll i Görlitzer Park eller en bong på julafton. Det förhöjer livsglädjen och är dessutom lagligt i Tyskland. Personligen är jag inte intresserad av något starkare, men de flesta av mina vänner som tar speed, e, g, k och allt vad det heter (jag är närmast patologiskt ointresserad) gör det också just för att förhöja, inte för att förtrycka.

Men den svenska landsbygden verkar knarka på samma sätt som Sebastian drack: För att försvinna. Vilket man lätt kan förstå, det måste vara hemskt att bo på landet. Arbetslöshet, kulturlöshet, hopplöshet. Enda evenemangen en hundmässa och “monster trucks”. (Okej, jag har alltid velat se just monster trucks, men ni förstår poängen.)

På det sättet tror jag Randis reportage sätter fingret på en mer allmän letargi som blivit det nya defaultläget för svensk landsbygd och som dess knarkande är ett symptom på.

2014 – the year in books

I didn’t read much in 2014, partly due to my excessive biking, but here is the annual summary.

P1120709

Fiction

Alberto Moravia: Agostino (1942)

The Number One of the last years! The ultimate novella (only 150 pages) about not being a child anymore while still not having become a man – in other words: about being a boy. A 13-year-old boy. Moravia hereby receives a place in my All Time Top Ten Pantheon, along with novelists such as Gombrowicz, Mann, Mishima. I recommend it to you, Niclas.

Thomas Engström: Väster om friheten (2013)

Brilliant and well written thriller set in Berlin, in fact, right in my kiez. Cold war relics meet current events such as a barely camouflaged leaks organization, “Hydraleaks”, and its barely camouflaged front man “Lucien”. Every Swede who wants some quality crime should read. This is the first part of a trilogy. It is apparently being translated to other languages right now.

Haruki Murakami: The Elephant Vanishes (1993)

A collection of short stories. Entertaining, sort of. Not much more.

A.M. Homes: The End of Alice (1996)

A classic biographical fiction about a murderer who is in prison since 23 years, and starts corresponding with a girl who reminds him of his victim (and himself) and thus makes him remember things. Took five years for the author to write, I think she met the narrator. A very dark book, at times convincing and fascinating, but it failed to convince me all the way.

Ronald Firbank: Concerning the Eccentricities of Cardinal Pirelli (1926)

Terrible from beginning to end. How come you liked it, Erik? Of course, reading the synopsis afterwards, I realize I didn’t get either the beginning or the end.

Non-fiction

Petter Wallenberg: Historien om Leila K (2013)

My friend Petter’s biography about Swedish 1990s pop star Leila K. Extremely fascinating and very touching. I’ve been a part of Petter’s work with this book since 2007, so it’s great to finally see it in print. Who should read? Every Swedish person born in the 1970s.

Hans Blüher: Die deutsche Wandervogelbewegung als erotisches Phänomen (1912)

In the beginning of the 20th century, the new German boy scout movement (“Wandervögel”) was criticized of inhabiting homosexuals (or pederasts), who could prey on the boys. In his classic pamphlet from 1912 (I read the sixth edition from 1922), Blüher shows that it was homosexuals (or pederasts) who founded the scout movement and that they are the best scout leaders. He also shows that those scout leaders who condemned the homosexuals among them the most, and harder than the public did, were themselves homosexual. Touché! The book is relevant for our current society and is a must read for people who want to understand the mechanisms of overcompensation.

Charles Duhigg: The Power of Habit: Why We Do What We Do in Life and Business (2012)

Very needed selfhelp, part 1. Extremely interesting about how our brains work and can be easily fooled by that thing called habit. I lost my annotations when my reading device was stolen – a good reason to reread it.

Jocelyn K. Gley (ed.): Manage Your Day-to-Day: Build Your Routine, Find Your Focus, and Sharpen Your Creative Mind (2013)

Very needed selfhelp, part 2. Short texts, almost all of them relevant. Freelancers struggling with self-discipline should read.

Michael Holzwarth: Logik und Ideologie des Smartphones (2014)

A wonderfully fresh and academic look at our “Übertritt in den digitalen Funkraum”. Self-published social criticism at its best!

James J. O’Meara: The Homo and the Negro. Masculinist Meditations on Politics and Popular Culture (2012)

The result of a book swap between authors. Unfortunately I didn’t like it at all.

P1130225

Manga

Akira Yomoyama: 自転車男子に恋をした③ (2014)

The fourth installment of my favorite road bike doujinshi (self-published manga).

Akira Yomoyama: 自転車男子に恋をした④ (2014)

And the fifth, always a pleasure to read when I get them delivered from Japan!

Katsuhiro Otomo: Akira, Volume 1 (1982)

The most classic of all manga. I read it in English.

Maki Usami: ココロボタン (2009)

A mainstream romance manga for girls. Quite entertaining.

Shigenobu Matsumoto: デュエルマスターズ・FIGHTING EDGE, vol 5 (2006)

A mainstream action manga for boys. Quite entertaining.

Makoto Yoshimoto: ウソツキゴクオー 1 (2011)

Another mainstream manga for elementary school boys, where the main character Gokuoh-kun solves petty crimes that his classmates commit. Also quite entertaining.

Web design

David Sawyer McFarland: CSS3 – The Missing Manual, 3rd edition (2013)

So I finally decided to learn CSS3 from the ground. Wonderfully pedagogical. Love this book.

Matthew MacDonald: HTML5 – The Missing Manual, 2nd edition (2014)

This one started with a good overview of HTML5, but quickly diverged into murky Javascript territory.

I’ve listed all books I’ve read since 1997 on this page – it does not include study books such as the programming titles above though.

Några ord om en flicksexskandal

pixiv_47847105

Illustration av ぐりえるも, från just nu pågående mangamässan Comiket 87.

Eller ja, sex och sex. Men for the record då:

Två män har fått flickor att visa upp sig framför datorn. Fyrtiotalet flickor. Sjuhundra brott. Varje flicka har alltså visat upp sig i snitt 17,5 gånger.

För detta dömdes männen för fem år respektive två år och nio månaders fängelse.

Det låter högt. I Sverige. Och det är därför jag skriver om detta, för att notera en förändring i samhället medan den sker. Som i den här pojksexskandalen. Men där förekom ju åtminstone fysiskt sex.

Tjejerna har alltså visat upp sig regelbundet. Varför? Männen har kanske hotat dem? Fått dem att ställa upp en gång och sedan sagt att om de inte gör det igen ska de sprida bilderna från första tillfället? Kanske gått ännu längre och hotat med att döda dem eller deras familj? Det kan man ju förstå att skulle vara fruktansvärt. En riktig mardröm.

Men nej:

Männen har utgett sig för att vara jämnåriga pojkar och använt flera olika identiteter. De har smickrat och uppvaktat flickorna och på så sätt fått dem att klä av sig, posera och även utföra sexuella handlingar inför männen.

Det verkar dessutom som att tjejerna har skinn på näsan och inte velat samarbeta med rättsväsendet. Åklagare Charlotta Tanner:

Men flickorna berättar inte så mycket. De vill nog inte riktigt kännas vid vad som hänt, och de vill nog inte att föräldrar och vänner ska veta vad de skickat till männen.

Säger det inte något om vårt eget samhälles version av hederstänkande att flickorna förutsätts ha utsatts för hemska brott när det enda de gjort är att ha smekt sig själva framför datorn? Dvs de har varit aktiva – något vi ofta förknippar med och förväntar oss av pojkar – och experimenterat med sex, och rent symboliskt är det detta som straffas genom att göras till något oerhört allvarligt. Det är talande att tjejerna själva inte vill prata om det. Men oavsett vad de själva tycker är de offer, för deras heder har skadats.

Nå, jag avslutar här. Jag har inte läst domen och jag kan inte säga att jag har något till övers för männen. Men är det verkligen rimligt att de suttit häktade sedan november 2013 (!) och dömts till så långa fängelsestraff? I Sverige?

(Och som en liten komisk parentes – för svensk lagstiftning är ju komisk: Om männen dömts för barnporrbrott, borde inte i logikens namn tjejerna också dömas för det? Det är ju de som producerat den, enligt så som svensk lagstiftning är utformad. Jag vet, jag vet, som om logik skulle vara relevant!)

2014 – the year in anime

Series

Ashita no Joe 2, episode 24

Ashita no Joe 2, episode 24

Ashita no Joe 2 (1980-1981, 47 episodes)

So my favorite anime of all times, about the young boxer Joe, came to an end. I watched it for over 2 years, patiently waiting a month or two for each new subbed episode. Yes, it’s my favorite anime, but it’s also my favorite expression of art of any genre that I’ve experienced in the last years. People who dismiss anime for whatever childish reason don’t know what they’re missing.

Hunter x Hunter (2011-2014, 148 episodes)

The ultimate adventure anime, which I started watching after having bought the figure. It’s the longest series I’ve ever watched, and I must say it was brilliant from beginning to end, with some dips of course. Again, the deepness that emerges in seemingly superficial entertainment is amazing.

Yowamushi Pedal (2013-2014, 38 episodes)

The road bike manga, which I incidentally found in an Ueno bookshop in January 2013, turned into an anime in October 2013 – when I lived in Japan. But since I didn’t have a TV, I didn’t start watch it until I came home. It’s a very entertaining anime and the bike races are wonderfully rendered.

Ginga e Kickoff!! (2012-2013, 39 episodes)

During the Fifa World Cup I watched this upbeat anime about a gang of 11 and 12 year olds playing football (soccer) together. Very fun and uplifting.

Shinjuku station plastered with Free! billboards in December 2013.

Shinjuku station plastered with Free! billboards in December 2013.

Free! (2013, 12 episodes)

It’s one thing that sports anime featuring male actors become popular among girls who fantasize about what they do together – that’s the case with both Yowamushi Pedal and Kuroko no Basket. But swimming anime Free! made that funny bonus the main idea. I didn’t like, though the concept of women objectifying the hunks in the anime and putting words in their mouths that no guy would say is quite fun. Like the straight women’s version of the straight guys’ “lesbian porn”.

Watashi ga Motenai no wa Dou Kangaetemo Omaera ga Warui! (2013, 12 episodes)

It’s supposed to be a comedy about a girl who constantly fails at being popular in school, but I found the whole thing pretty depressing.

Also began watching Kuroko 2, Yowamushi Pedal 2 (which is still ongoing), Welcome to the NHK (very good so far, look forward to the other half of it), and Saint Seiya. Continued watching some Sailor Moon R and Ranma ½, rewatched Puni Puni Poemii. Dropped Code:Breaker and some others.

Movies

Tokyo Godfathers (2003)

A very sweet movie about three homeless people who find an infant in a pile of trash on the street, and set out to find its parents. A bit like Karl-Bertil Jonsson in style, but much better than that moral lecture of course.

Perfect Blue (1998)

By the same director as Tokyo Godfathers: Satoshi Kon. This one about an singing idol girl who switches career to acting and things go wrong. Very dreamlike, strange and at times extremely violent – one scene still sticks in my mind (unfortunately). Mr Kon apparently died in cancer in 2010, only aged 46.

Garden of Words (2013)

A slow-tuned love story, extremely beautifully made.

Akira (1988)

I watched this classic movie after having read the first volume of the manga. Impressive.