Stipendierapport

Praktik på Idea Magazine i Tokyo, oktober 2013

Först och främst vill jag rikta ett stort tack till Publicistklubben och Hiertanämnden, som tilldelade mig ett stipendium på 20 000 kronor för att göra praktik på en japansk tidning.

I min stipendieansökan skrev jag bland annat:

“Syftet är inte bara att få inblick i en annan kultur i allmänhet, utan främst att se hur man jobbar på en japansk tidning. Jag hoppas få möjlighet att studera flera olika roller på arbetsplatsen. Jag vill följa tidningen från artikelidéer till tryck.”

Och det har jag verkligen fått göra. Här följer min rapport.

Förlaget

Förlaget Seibundo Shinkosha, med säte i Ochanomizu i centrala Tokyo, har ungefär 60 anställda och ger ut ett tiotal facktidningar. Liksom alla tidningsförlag kämpar man mot vikande upplagor pga internet. Flera tidningar har lagts ner. För att möta denna trend har Seibundo Shinkosha börjat med bokutgivning, där man ännu inte ser samma flykt till internet som bland tidningarna. Förlagets tidningar trycks i upplagor mellan 10 000 (Idea) och 50 000 (Kodomo no kagaku; ”Vetenskap för barn”) exemplar. Böckerna trycks vanligtvis i 3 000 ex.

De flesta av förlagets tidningar har specialinriktning: Astronomi, jordbruk, floristik, ljudteknik, hundar, design. Med undantag för hundtidningen riktar de sig till proffs. Flera sidor i ljudtekniktidningen ägnas åt kretskortslayout och jordbrukstidningen innehåller diagram över prisutvecklingen på olika grödor.

Tidningen

Designtidningen Idea är inget undantag; varje nummer är ett temanummer där man går på djupet i ett visst ämne. Även när temat är relativt lättillgängligt som spelgrafik (Idea 352, maj 2012) ägnas 28 sidor enbart åt att presentera samtliga tecken i 111 speltypsnitt ner på minsta pixelnivå. I det andra av tre temanummer om formgivningen av anime, manga och lättromaner (light novels) (Idea 336, september 2009) publiceras samtliga 60 omslag till LO (en lolicontidning som troligtvis skulle vara olaglig att inneha i Sverige). Vissa utgåvor har en person som tema, de är ett slags festskrifter som fokuserar helt på denne designers verk, till exempel Jan Tschichold (Idea 321, mars 2007).

P1100745

Tidningen grundades 1953 och har högt renommé internationellt. I vissa nummer förekommer artiklar med engelsk text vid sidan av den japanska texten. Så sker framförallt ifall en intervju gjorts på engelska. Nick Currie (även känd som Momus) beskrev Idea så här i en hyllningsartikel i 032c:

”IDEA magazine exists as a sort of prestige product, somewhere on the aspirational margins of the design world; a sort of overflow, a safety valve, a utopian vision, a catalogue of exceptions (those few lucky designers with enlightened clients), a secret gentlemen’s club where enlightened values can prevail, a commonplace book of styles, an aspiration, an encouragement.”

(032c nr 14, 2007, s. 140-145, hela artikeln går att läsa här)

Idea är alltid tjock, mellan 160 och 240 sidor, och rätt dyr. Den kostar ungefär 3 000 yen ≈ 200 kronor (yenen är väldigt svag just nu), men mer i utlandet (i Berlin köpte jag ett nummer för 38,50 euro ≈ 338 kronor). Tidningen innehåller ofta trycktekniska effekter. Förutom dekorfärger, partiella lackeringar och hologrameffekter förekommer en mängd olika papperskvaliteter, enstaka plastsidor och stora utvik. Det man viker ut är till exempel 427 logotyper med mera av Osamu Tezuka (Idea 336, september 2009).

P1100717

Dubbelutvik med 427 Osamu Tezuka-loggor.

Jag tycker inte det är någon överdrift att kalla Idea för världens coolaste designtidning. Det förvånar kanske att den ges ut av ett förlag vars övriga utgivning inte sticker ut på samma sätt. Förklaringen jag fått är att förlaget tidigare gav ut flera designtidningar vid sidan om Idea, men att dessa nu lagts ner.

Idea trycks i runt 10 000 exemplar. Försäljningen varierar kraftigt beroende på temanummer – de mest populära är de som handlar om popkultur som manga och spel – men man förändrar inte upplagan beroende på tema. Vissa nummer säljer därför slut ganska snabbt. Man har ett tusental prenumeranter, det vill säga de utgör tio procent av försäljningen.

P1100680

Chefredaktör Muroga-san.

Ideas chefredaktör Kiyonori Muroga, född 1975, tog över tidningen 1999 direkt efter att ha tagit sin magisterexamen i konsthistoria och estetik. Förutom arbetet på Idea är han ofta moderator i paneler och deltar i juryer för designtävlingar. En gång i veckan undervisar han i grafisk formgivning på Musashino Art University. Jag fick följa med dit en gång.

Arbetsplatsen

På Idearedaktionen på Seibundo Shinkosha jobbar bara chefredaktören Kiyonori Muroga och redaktören Makie Kubo. På tisdagar och torsdagar kommer en tredje person in, Barbora, som är expert på japansk subkultur och skriver en del längre artiklar för tidningen. I övrigt tas material in från frilansar.

P1100740

Redaktör Kubo-san.

Formgivningen sköts helt och hållet av ett annat företag; sedan 2005 är det Yoshihisa Shirais designstudio som gör formen. Det fungerar likadant på samtliga tidningar på förlaget: En eller två redaktörer, material som levereras av frilansar, och form som görs av fristående designbyråer (inte samma som gör Idea).

Enligt dem jag talat med fungerar det likadant på alla japanska förlag. Detta bekräftades när jag följde med Barbora på ett möte på ett konstbokförlag, där vi diskuterade en framtida bok om porrens design från 1980-talet och fram till nu. Även där jobbade enbart redaktörer, medan allt som hade med formgivning att göra sköttes av andra företag.

Ett nytt nummer blir till

Det första steget i arbetet med ett nytt nummer är att bestämma dess tema. Det varierar hur långt i förväg temat bestäms, och det kan dessutom komma att ändras under arbetets gång. Hela redaktionen inklusive art director Shirai kan komma med förslag. Man har inga möten i egentlig mening, utan diskuterar informellt på luncherna.

När chefredaktör Muroga väl spikat temat lägger han ut jobb på olika frilansar. Idea kommer ut varannan månad. Produktionscykeln ser ut ungefär så här, om vi tar decembernumret 2013 som exempel:

  • 10 oktober: Gamla numret (oktobernumret) kommer ut.
  • ca 20 oktober: Temat för decembernumret spikas. Frilansarna får sina uppdrag.
  • 10 november: Frilansarnas deadline för att leverera sina artiklar.
  • 12 – 26 november: Shirai gör formen.
  • 27 – 30 november: Tidningen trycks.
  • 1 – 2 december: Tidningen binds.
  • 4 december: De första exemplaren anländer till redaktionen.
  • 7 – 10 december: Tidningen distribueras till handeln.

Arbetstiderna på Idea är officiellt 9.30 till 18, måndag till fredag. När jag var där hade ett nytt nummer just kommit från tryck och det var långt till nästa deadline, därför började vi i stället klockan 10.30 (men vi stannade ofta någon timme längre). Under de sista två veckorna före tryck jobbar de fram till midnatt. Ett par, tre gånger per nummer jobbar de dygnet runt, dvs stannar på förlaget över natten.

Designstudion

Sedan 2005 formges Idea av Yoshihisa Shirai och hans två assistenter. Jag fick besöka hans designstudio i Kichijouji, västra Tokyo, för att se hur de arbetar med formen.

P1100615

Art director Shirai-san visar arbetet med ett gammalt nummer.

Första steget är att göra en grov skiss på hela tidningens innehåll. Denna skiss gör han för hand med papper och penna. Han har sina assistenter till hjälp, som också de kommer med idéer eller kan få huvudansvaret för en viss artikel. Därefter diskuterar han skissen med chefredaktör Muroga och de gör vissa ändringar innan designen spikas. Den grova skissen tar tre dagar att göra. Att tänka ut dessa första designidéer är det svåraste i hela produktionsprocessen.

P1100614

Den grova skissen.

Shirai är expert på griddesign och undervisar i detta ämne på Musashino Art University två gånger i veckan. Inför varje nummer av Idea gör han en ny avancerad grid som just det numret ska layoutas efter.

P1100618

Griddesign.

Även typsnitten i tidningen växlar från nummer till nummer. Beroende på numrets innehåll väljer Shirai ett typsnitt som han tycker passar.

Varje nummer av Idea innehåller mängder av bilder, främst av olika tryckta objekt. Dessa objekt levereras från Idearedaktionen till Shirai i stora kartonger och fotograferas av en fotograf som kommer till Shirai, där det finns en liten fotostudio. Inför fotograferingen har Shirai och hans assistenter noggrant valt vilken färg fondpapperet i bakgrunden ska ha; pappersprover i olika färger sitter fasttejpade på den grova skissen.

Själva layoutandet sker i Adobe Indesign. Texterna levereras från redaktionen en efter en i takt med att de blir klara. Assistenterna har ganska fria händer när de tilldelas en artikel, men de ska förstås likna den grova skissen (som de också varit involverade i eller skapat).

Förutom den grova skissen finns också en tryckteknisk sidplan som visar vilka ark som ska tryckas med vilka färger, på vilket papper, osv.

P1100636

Tryckteknisk sidplan.

Allt som allt tar den grafiska produktionen av ett nummer av Idea två veckor. De normala arbetstiderna är från nio på morgonen till midnatt, alla dagar i veckan, men när en deadline närmar sig arbetar de dygnet runt, dvs de övernattar i studion.

Shirai levererar tryckfärdiga pdf:er till Idearedaktionen, som skickar dem vidare till tryckeriet. Trots att tidningen så gott som alltid innehåller en mängd specialeffekter deltar Shirai själv sällan vid tryckningen.

Idea är bara en av flera uppdragsgivare. Tidningen utgör ungefär 50 procent av arbetet i studion.

Tryckeriet

Idea trycks på Okuma Seibido Graphic Arts Co Ltd, ett medelstort tryckeri i Tokyostadsdelen Koishikawa, några tunnelbanestationer från förlaget. Normalt deltar ingen från redaktionen – de kallas bara in om det är något problem, vilket det oftast inte är. Efter godkännande från tryckeriets ledning fick jag tillstånd att vara med under tryckningen av Ideas decembernummer.

Idea trycks på en Komori Lithrone S40 med 2 x 4 färger, dvs det är två rader av CMYK-pressar med en duplexanordning i mitten, så att arken kan tryckas på båda sidor innan de spottas ut av maskinen.

P1110229b

“Kommandobryggan”, med avlång skanner till vänster i bild.

Tryckpressen är tryckeriets största. Den är bara ett år gammal och har således den senaste tekniken; de första tryckta arken färganalyseras av en skanner, och resultatet visas på en jättelik skärm. Tryckaren gör eventuella justeringar, och under resten av tryckningen kontrollerar en kamera varje ark så att färgerna förblir korrekta.

P1110222

Färganalyskameran fotar varje arks “färgrand” genom den smala springan.

Komori är Japans största (och världens fjärde största) tryckpresstillverkare. Något av en “Heidelberg” för Asien alltså.

P1110223

Bläck!

Samtidigt trycks Ideas specialsidor (främst enstaka blad på färgade papper) på en annan Komoripress. Och slutligen kör man allting genom S40:n igen, men denna gång laddad med de dekorfärger som numret ska innehålla, och som man blandat till på tryckeriets övervåning.

P1110230

Specialpapper.

Tidningen binds och skärs av samma företag men i en annan byggnad. Jag deltog inte under detta arbete.

Jag har tidigare deltagit vid trycket av svenska tidningar på tryckerier i Polen, Österrike och Tjeckien, men aldrig sett så avancerad utrustning som här. Till exempel sitter det i hela tryckhallen sprinklers i taket som sprayar ut vattenånga för att papperskvaliteten ska vara den rätta.

P1110231

Vattenånga.

En skillnad på mer jordnära nivå var att jag inte såg en enda plansch med en lättklädd kvinna, som normalt alltid pryder anslagstavlan vid tryckpressen på europeiska tryckerier. Jag såg inte någon verklig kvinna heller för den delen; av de ca 40 anställda jag mötte var samtliga män.

Den japanska tidningsbranschen

Idea hade, precis som resten av Japans industri, sina glansdagar på 1980-talet. På den tiden var upplagan 30 000 ex. I samband med den japanska krisen i slutet av 1980-talet försvann många tidningar. Det var då förlaget lade ner sina andra designtitlar.

Före krisen innehöll tidningen mycket reklam. Det var främst företag som sålde pennor, papper och andra klassiska designverktyg som annonserade. När desktop publishing-revolutionen skedde tappade man dessa annonsörer, samtidigt som man missade att plocka upp den nya tidens designföretag, de som sålde datorer och program. Dessa valde i stället att annonsera i den traditionella datorpressen. Därför innehåller Idea numera nästan ingen reklam, utan förlitar sig till nästan 100 procent på intäkter från försäljning.

Nästa kris för tidningarna var som sagt internet. För Ideas del började det gå nedåt i försäljningen kring 2005, ungefär samtidigt som folk började surfa på sina telefoner. Fram till dess hade läsarna sett på internet och papper som skilda saker, enligt chefredaktören, men från 2005 suddades denna mentala gräns ut, till nackdel för Idea.

Att tidningen trots vikande försäljning är tjock och trycktekniskt avancerad beror på att man ser detta som ett sätt att göra den speciell. Varje nummer blir ett slags “showcase”. Chefredaktören betonar dock att man aldrig använder effekter för effekternas egen skull; de måste alltid reflektera innehållet.

Min praktik

Under mina veckor på Idea var jag ett slags assistent till chefredaktören. Första veckan fick jag i uppgift att utforma marknadsföringsmaterial för det nya numret, som just kommit från tryckeriet och skulle distribueras till handeln. Detta gjorde jag i Illustrator på en Macdator. Jag upptäckte snabbt att det inte var några problem alls att programmet och operativsystemet var på japanska, eftersom Adobes program och Mac OS fungerar likadant oavsett språk. Sedan fick jag i uppgift att översätta texterna på hemsidan till engelska och transkribera en engelsk dokumentär om Bauhaus. Förutom detta gjorde jag smågrejer som att numrera papper i en bok som skulle tryckas och skära till omslagsplanscher med skalpell. Dessutom hade jag kontakt med en svensk art director som de vill intervjua till ett kommande nummer.

P1100741

Praktikant Andersson-san.

Men det mest intressanta var inte mina arbetsuppgifter, utan att få observera hur man arbetar på ett japanskt tidningsförlag, vilket också var syftet med praktiken. (Dessutom var det första gången Idea hade en praktikant, så det var inte helt lätt att hitta saker att sysselsätta mig med.) Klädstilen var till exempel förvånansvärt avslappnad. Jag hade tagit med mig fina kontorskläder till Japan, men upptäckte första dagen att alla på tidningsredaktionerna klädde sig i jeans och t-shirt eller skjorta. Enbart säljarna bar kostym. Det fungerar likadant på alla förlag i Japan och är väl inte helt olikt Sverige.
När jag inte hade något att göra lärde jag mig om japansk tidningsdesign ur de många böcker om det som fanns på redaktionen. Jag bloggade en del om japanska tidningar, samtliga poster på det temat går att hitta här.

Avslutningsvis har praktiken varit en mycket värdefull erfarenhet. Att som utlänning få en inblick i den japanska tidningsvärlden känns som något ovanligt, men något som kan ske just genom ett stipendium; med ett sådant i ryggen har man rätt att irra runt och ställa frågor, och förlaget riskerar inget eftersom de inte behöver betala någon lön.

Det jag tar med mig från dessa veckor är inte bara ökad kunskap om tidningsskapande i Japan, utan också förnyad inspiration som publicist inför 2014.

Så användes pengarna

Stipendiet på 20 000 kronor användes till flygbiljett (9 000 kr, kopia bifogas), boende (4 000 kr), mat (3 000 kr), resor med lokaltrafiken (1 000 kr), mobilt internet (500 kr), men också till inköp av lämpliga kläder (som alltså visade sig vara felköp) och ett antal svenska tidningar eftersom Idearedaktionen var intresserad av svensk tidningsformgivning.

Bonus

Jag hann också med ett besök på killtidningsförlaget Hinode. Jag berättar om det i en separat bonusrapport som kan läsas här.