Tag Archives: barnporr

Fler skakande nyheter om den utnyttjade roboten

Fallet med den utnyttjade roboten börjar nu klarna.

Detta gäller gårdagens postning om att speldistributörer och -återförsäljare tagit bort spel ur sitt sortiment som de misstänker kan innehålla barnporr enligt svensk lagstiftning. Ett inte alls grundlöst antagande med tanke på att en svensk domstol klassade denna bild (länk till Aftonbladet) som barnporr. Vi kunde i Ekots inslag höra Henrik Martling på speldistributören Vendros förklara att det “var lätt att ta beslutet att det inte kändes rätt”, eftersom det stod tydligt i produktkatalogen att “det var en robot som var underårig”.

Och nu har det alltså kommit fram nya, chockerande uppgifter som avslöjar att roboten (se bild ovan) bara är tre (3) år! Hon heter Mei-Fang, är 171 cm lång och väger 96 kilo. Blodtyp: “Conductive Liquid Ether”.

Nu skulle jag avrunda med någon sarkastisk kommentar, men jag tappade lusten. Lite väl öppen dörr. Känner mig mest mållös.

Sverige blir alltmer surrealistiskt

Det finns så många ingångar i den här storyn att jag inte vet var jag ska börja. Så låt oss börja med den skärmdump jag gjorde av en sida på Discshop för ett par veckor sedan, strax innan den togs bort helt:

En svensk spelförsäljare skriver alltså uttryckligen på hemsidan ett spel “stoppats” pga barnporr. Bakgrunden är förstås mangamålet där en mangakännare dömdes för innehav av 39 teckningar vars figurer hovrätten fann för unga och porriga.

Jag uppfattade i min naivitet Discshops tilltag som ett slags protest. Det är väl klart att ett populärt spel från jätten Sony inte är barnporr. Det fattar väl alla. Alltså valde Discshop att driva med den absurda svenska lagen genom att stryka Arcana Heart 3 ur sitt sortiment. “Det här blir det logiska resultatet om vi ska gå in och granska tecknade figurer i spel”, ville man säga – inbillade jag mig.

Men när jag läser denna artikel börjar jag förstå att det är på riktigt, och att det är vanliga affärsmässiga beslut som ligger bakom de svenska speldistributörernas och -återförsäljarnas strykningar i spelkatalogen, inte någon vilja att påtala det absurda med svensk lagstiftning.

Över till de mer surrealistiska dragen i artikeln (som om inte bara dess själva existens är surrealistisk nog):

Nu stoppar två av de största spelbutikerna på nätet, CDON och Webhallen de båda spelen det handlar om.

– Om det anses som stötande så kan vi inte ha kvar det i sortimentet, säger Christer Pettersson är spelansvarig för Webhallen.

Jag har kursiverat orden ovan. Nu är det alltså inte längre lagstiftningen man följer, utan huruvida en produkt “anses som stötande”. Grattis, Webhallen. Ni lär få mycket att göra om ni verkligen tänker följa er egen policy.

Sedan får vi veta att det var “Nintendos jurister” som pga mangamålet valde att inte distribuera “Dead or Alive” förra året, något Aftonbladet berättade om (och delvis försvarade eftersom artikelförfattaren ansåg spelet “sexistiskt” i kommentarerna efter artikeln, som togs bort när AB bytte kommentarssystem post Breivik).

Sveriges Radios artikel sammanfattar mangafallet, och fortsätter:

Fallet ställer den svenska lagstiftningen på sin spets och gör att spelföretagens jurister måste vara försiktiga med spel som släpps i Sverige och som skulle kunna bedömas som barnporr.

I många fightingspel från framförallt Japan är figurerna lättklädda och framställs som mycket unga. Därför stoppades även playstationspelet Arcana heart i Sverige.

– I det här fallet hade de satt ut åldrar i produktkatalogen som medföljde vilket gjorde det lättare att ta beslutet att det inte kändes rätt, säger Henrik Martling på den svenska distributören Vendros.

Återigen har jag kursiverat ovan. För återigen handlar det uppenbarligen inte om lagen, utan om att “det inte kändes rätt”.

Så fint.

Reportern frågar “på vilket sätt”, och Martling förklarar (min kursivering):

– De hade satt ut att det var en robot som var underårig och samtidigt såg utmanande ut.

Herregud! En robot som var underårig! Varför nöja sig med att stryka spelet ur sortimentet? Här måste polisen kopplas in. Och var är Ecpat och Rädda Barnen när man behöver dem? Bryr de sig inte om de underåriga robotarna? Om ni verkligen värnar om barnen ska ni ju sitta i en tevesoffa och vara upprörda nu! Eller?

Som om det inte vore slut på tokigheterna lägger Sveriges Radios reporter nu på ett klassiskt undersökande reporter-patos när han säger (min kursivering):

De här spelen stoppades redan förra året av distributörerna. Trots det har vi hittat flera stora webbshoppar som säljer spelen i Sverige. Men (patos-inandning), när vi kontaktar en av nordens största försäljningsställen på nätet, CDON.com blir beskedet att spelen (spott-patos!) ska stoppas redan inom några timmar.

Vad bra, Sveriges Radio-reporter, att du kunde göra en insats! Sedan bekräftar Webhallen att de också tar bort spelen, som de fortsatt sälja “i väntan på nya, censurerade versioner”. Men som Christer Pettersson säger:

Vi väntade på att det skulle hända, ja. Men det har ju inte hänt, så att därför tar vi bort det ur sortimentet.

Ja, var skulle man börja? Det mest surrealistiska i denna historia är inte det som egentligen har hänt, utan alla inblandades, från reporter till intervjuoffer, förmåga att få det att framstå som business as usual. Reportern låter ungefär som om han hittat ett rasistiskt eller homofobt spel, och de intervjuade har väl piskats upp till att tycka likadant. Man ser Pettersson framför sig när han förnuftigt uttrycker: “Men det har ju inte hänt.” Ja, han låter rentav nästan lite stolt. Här har uppenbarligen systemet fallerat utanför Webhallens kontroll. Typiskt att man alltid ska behöva vänta så länge på “censurerade versioner”.

Är det inte detta som är definitionen av surrealism: När alla i en liten bubbla tycker samma sak, och man iakttar denna bubbla utifrån. Men i det här fallet verkar de inblandade ha missat att ett samlat Kultursverige är emot nuvarande svensk lagstiftning kring tecknade figurer. Det här är ingen Sizzla-debatt. Reporterns okritiska drivande av sin cause skrämmer mig, och påminner om när P1-programmet Kaliber hittade eskortannonser på nätet och krävde att ansvariga politiker måste införa ett nationellt prostitutionsfilter.

Slutligen konstaterar jag att ordet censur numera inte verkar ha någon negativ klang. Censur är numera en naturlig del av det svenska samhället. Censur är uppenbarligen inte längre ett ord som får en journalist att dra öronen åt sig.

Var är det som håller på att hända i Sverige egentligen?

Bokus slutar sälja Entartete Shota efter påtryckningar

Detta har hänt:

I april 2012 gav jag ut serietidningen Entartete Shota, vars första nummer innehöll serien Change Over av den japanske tecknaren Tsukumo Gou.

Shota, eller shotacon, är en japansk seriegenre med tecknat pojksex. Motsvarande med flickor kallas lolicon. I Japan utgör dessa genrer en subkultur, men en populär sådan; böckerna och tidningarna finns att köpa i vanliga butiker.

Enligt gällande rättsläge i Sverige är dessa genrer olagliga att producera, sprida, inneha och titta på. Sedan Simon Lundström dömdes av Uppsala tingsrätt och Svea hovrätt har detta rättsläge – eller snarare lagen så som den är skriven – kritiserats av ett i princip enat etablissemang. Det är inte ofta som jag delar åsikt med straffrättsprofessor Madeleine Leijonhufvud och barnporrspanare Björn Sellström, men i det här fallet står vi faktiskt på samma sida. Det är i princip bara Ecpat och Rädda Barnen som benhårt håller fast vid att det ska vara straffbart att titta på tecknade bilder. För vems skull undrar man.

Entartete Shota är delvis ett inlägg i denna debatt. Ett stycke civil olydnad om man så vill. Expressens kulturchef försvarade utgivningen. Den som vill läsa serietidningen kan gå till Kungliga Biblioteket eller något av de universitetsbibliotek som fått sig pliktexemplar tillsända (och bekräftat dem med vändande post).

Fram till i går kunde man också beställa ett eget ex på Bokus, och man kan fortfarande beställa på Adlibris eller i princip vilken annan svensk bokhandel som helst eftersom Entartete Shota listas i förlagens centrala databas Bokrondellen.

Men nu är det slut på det roliga! I går tog Bokus bort Entartete Shota ur sitt sortiment efter att bloggen “Nej till pirater och piratpartiet” uppmärksammat tidningen. Den anonyma bloggaren kommenterar Entartete Shota:

Sjukt!

Enligt MINA cybernormer så ska sånt här inte tas in i sortimentet hos seriösa bokhandlare, världen blir inte bättre av att sån här skit sprids. I mina ögon är detta barnporr och förlagen borde polisanmälas!

Nu kanske jag blir anklagad för att vara moralist men då är jag det med stolthet. Någon jävla stans måste vi dra gränsen!

En kommentator med pseudonymen “M Oral” mejlade Bokus:

Jag skrev til bokus och frågade varför de valt att sälja sådant som kan vara barnporr och de valde att dra tillbaka den tillfälligt, all heder till dem!

Han inkluderar Bokus svar, som inleds så här:

Vi har nu valt att lyfta bort boken från vårt sortiment på grund av den pågående rättegången.

Detta glädjer den anonyme bloggaren:

Lysande!

Skönt att det finns företag med hjärta och hjärna!

Nu finns alltså Entartete Shota inte längre i KF-ägda Bokus sortiment. Och i dag fick jag ett mejl från Bonnier-ägda Adlibris, där de bad mig specificera åldern på de medverkande i tidningen. Troligtvis har de också utsatts för påtryckningar från herr eller fru M Oral.

Jag är egentligen inte förvånad över att svenska bokhandlar reagerar så här – de lyder trots allt under svensk lag. Så länge man inte har några radikala politiska ambitioner med verksamheten, vilket historien talar för att varken KF eller Bonniers har, så är beslutet att sluta sälja Entartete Shota säkert vettigt. Jag tycker bara att det är synd att det kommer som ett direkt resultat av påtryckningar från en rätt förutsägbar bloggpöbel.

I slutet av juni meddelar HD dom i mangamålet.

Bra om mangadomen

Råkade genom Animeradion snubbla över Tomas Antilas blogg och detta inlägg om mangadomen. Läs! Det är inte bara vettigt, det är rörande också. Tomas skriver bland annat:

Jag vill att den här lagen försvinner OMEDELBART! Jag är inte pedofil och vill inte klassas som sådan. Jag är inte ett dugg intresserad av riktiga människor, och i synnerhet inte yngre personer. Verkliga människor lyssnar på mig, kramar mig och får mig att må bra och känna mig trygg, och börjar sedan hata mig och säga elaka saker om mig. Tecknade figurer gör ingenting. Dom varken hatar eller älskar. Dom existerar enbart i min fantasi. Det är det som är det magiska med tecknade figurer.

Han fortsätter:

En tecknad figur är inte en verklig människa, det är en symbol. Tecknaren kanske säger: det här är en skolflicka hon är femton år. Men när jag ser figuren tolkar jag symbolen på ett annat sätt. I mitt huvud gör jag om figuren till något jag kan relatera till. Jag ser aldrig åldrar, jag jämför alltid med mig själv. Jag ser det lite som teater; det finns en massa roller och sedan finns det folk som spelar de rollerna. Tecknaren är i regel alltid mycket äldre än den tecknade figuren. Det är tecknaren som spelar den yngre figuren, det är inte på något sätt en verklig ung person. Det är blott en tolkning, en skev verklighet, på sin höjd ganska trovärdig.

Och avslutar:

Men jag är verkligen ledsen Asuka, jag kan inte älska dig längre. Jag föll för dig redan när jag var i din ålder, och har älskat dig sen dess. (förutom ett kort Ayanami Rei-uppehåll 2005) Men tyvärr blir jag bara äldre och äldre för var dag som går, medan du fortsätter att vara fjorton år. I min fantasi är du 25 och ständigt sur över att jag inte tar itu med mitt liv. Men lagen säger att du är fjorton och jag inte får ha bilder på dig. Jag kommer ta bort dig, jag önskar bara att jag kunde ta bort dig från mitt egna minne lika lätt. Jag kommer aldrig glömma hur mycket du betydde för mig, och hur mycket jag älskade dig. Jag minns när jag såg “You can (not) advance” i våras. Jag älskade verkligen scenen när man förstod att du likt alla andra också var väldigt, väldigt ensam, och inte ville sova själv. Jag hoppas att du nån dag kan förlåta mig, men jag kunde aldrig vara den du ville att jag skulle vara.

Verkar finnas mycket mer att läsa på den bloggen, men det här var väl en bra början!

Swedish manga translator still guilty of child porn charges

Svea Hovrätt, a regional court in Sweden, today found manga translator Simon Lundström guilty of possession of child pornography, because of 51 drawn pictures (cartoons) that were considered child pornography. The court thus confirmed the verdict from July 2010 by local court Uppsala tingsrätt, but lowered the sentence a bit after scrutinising the drawn cartoons.

In a press release, Svea Hovrätt explains that “in four images, it cannot with absolute certainty be ruled that they depict children” and that “in eight images, it is uncertain if they are pornographic in the sense of the law”.

But they also write:

Regarding the remaining 39 images, the court finds that they are, from a legal perspective, to be regarded as pornographic images of children.

It should be remembered that there were no real children depicted in these images – all were cartoons. It was thus fantasy creatures that the court investigated. A bit surprised, they note that some of the “children” have “cat ears and tails”. Nevertheless, they come to this conclusion in the verdict, which I have read:

Even if some of the images do not appear real in all details, there is no doubt that they depict human beings.

Lundström is thus sentenced for child pornography of the lower degree, and has to pay a fine of 5,600 SEK (632 euro).

Lundström is Sweden’s most famous manga expert. He is teaching in this subject at the university and has translated over 80 manga, most of them published by Bonniers, Sweden’s biggest publishing house. One could expect that Bonniers would defend Lundström, since this verdict will most definitely affect their own business, but instead they chose to stop working with him, according to DN.

As a manga expert, Lundström possessed about three million pictures, that were investigated by the police. Of these three million, only 51 were considered child pornography (or 39 of them, according to Svea Hovrätt). One can also note, that out of these 51 pictures, 20 were duplicates from a backup disk.

Lundström says he is surprised at the verdict, and concludes that he must now stop working as an expert of manga in Sweden (from TT Spektra/SvD):

“I can work as a translator, but not as a manga expert, as I would need access to the erotic cartoons that exist in Japan. I’m not even allowed to visit manga artists’ homepages in Japan, since that is considered a crime”, he says.

Many are surprised that drawn cartoons, where no child has been involved in the creation process, can be deemed child pornography in Sweden. In its press release, the court explains the aim of the law:

The reason why the law has been extended to include drawn images is that such images are seen as humiliating to children at large, and not only to the child that might have been used as a model.

Personally, I’m very surprised too. I was convinced Svea Hovrätt would find Lundström not guilty – the court always has a choice to interpret the text in the law. Hopefully, Lundström will appeal to Högsta domstolen, the highest court in Sweden, and it will repeal the ruling.

I’ve chosen to illustrate this post with a painting by Gaston Goor (1902-1977), a French illustrator who worked closely with Roger Peyrefitte. This painting is now most definitely illegal to possess in Sweden. (Neither me nor my blog’s servers reside in Sweden.)

Some Swedish blog reactions to the verdict:

  • Wille at Prylfeber recommends Swedish manga fans to go through their mangas and cut out any picture that might be considered child porn in Sweden.
  • 之乎者也 on what he calls “blaspedy”.
  • Mårten Schultz analyses the verdict, and regrets that fiction, here in the form of cartoons, are not protected by the constitution.

Also read my three posts in Swedish (but with illustrations that everyone will understand), about ways other than sexual that Ecpat and other defenders of the law think are goods way to humiliate children in drawings (murder for example):

I’m still convinced this interpretation of the law will not hold, or that the law will be changed. But until then, Sweden should be considered a no-go area not only for manga fans, but for artists in general.

Hejdå, Ecpatbanken

SvD publicerar i dag en artikel av typen omarbetat pressmeddelande:

Banker går samman mot barnpornografi

Det handlar alltså om Svenska Bankföreningens så kallade “Finansiell koalition mot barnpornografi“. Jo, man skriver det lite otidsenligt i obestämd form, ungefär som “Kristen Demokratisk Samling”. (Koalitionens ordförande är för övrigt kristdemokraten Mats Odell.) Initiativet togs av Skandiabanken och innefattar numera 13 banker. Idén är att förhindra transaktioner där någon försöker köpa “barnpornografi”. För att kunna göra detta samarbetar man med Rikskriminalpolisen och Ecpat.

Och det är där problemen med detta i grunden lovvärda initiativ börjar, eftersom Ecpat är en ytterst tveksam organisation.

Men den stora frågan är naturligtvis:

Varför koncentrera sig på betalningsströmmarna i stället för att stänga ner sajten och ställa de ansvariga inför rätta?

Det är mycket i artikeln som tyder på att det här inte handlar om barnporr. Till exempel passusen om att man “inte identifierar enskilda betalningar” och att det därför inte “blir problem med integritetsfrågan”. Men integritetsfrågan är väl knappast något problem om det handlar om att identifiera individer som begått ett brott och bör lagföras?

Skandiabankens informationschef Lena Hök säger till SvD:

– Visst finns det folk som tycker att allt ska vara fritt på internet, men det här handlar om kriminell verksamhet och det ska vi inte medverka i.

Va? Det finns väl ingen, inte ens jag, som tycker att barnporr ska vara “fritt på internet”? Det känns som att Lena Hök spelar på något slags “det finns vissa nätfundamentalister som är emot det här”. Men det finns det inte. Ingen har använt argumentet att “allt ska vara fritt på internet” när det gäller barnporr. Om vi pratar “riktig” barnporr alltså, det vill säga de “dokumenterade sexuella övergrepp på barn” som ordet en gång stod för.

Problemet är, som vi alla vet, att barnporr i dag kan betyda lite vad som helst. Serieteckningar klassas till exempel som barnporr i Sverige. Har du en vårdnadstvist kan du ringa polisen och säga att ditt ex minsann innehar en massa snaskiga exemplar av Mystiska 2:an, så kommer de på tre röda och beslagtar barnporren. (Jo, Mystiska 2:an var föremål för en barnporrskandal på 80-talet.) Ecpat har gett sitt uttalade stöd till denna tolkning av lagen, och Rikskriminalens barnporrgrupp har sedan länge gjort samma tolkning, dvs att teckningar kan vara barnporr, när de utformar den spärrlista som de största svenska internetoperatörerna frivilligt följer. Listan är full av sajter med tecknade serier, har det visat sig vid de få tillfällen då någon lyckats granska den.

Barnporr i Sverige i dag kan alltså betyda lite vad som helst. Förutom tecknade serier kan också de foton som tonåringar tar av sig själva och skickar till sin flick- eller pojkvän falla inom begreppet. Exakt vad är det som bankerna ska strypa betalningsströmmarna till? Det kommer vi aldrig få veta, och det kommer aldrig någon reporter att våga fråga.

Min egen tidning blev troligtvis föremål för bankernas samarbete med Ecpat – det är därför jag intresserat mig för det – trots att den var fullständigt laglig.

Om det är denna form av “barnporr” som bankerna ägnar sig åt att strypa betalningsströmmarna till – eftersom de har Ecpat som rådgivare – får följande text från Finansiell koalition mot barnpornografis hemsida (fast förmodligen direktkopierad från Ecpat) betraktas som i bästa fall vilseledande:

Barnsexhandeln, där handeln med bilder på sexuella övergrepp på barn ingår, har ökat kraftigt på senare år och den beräknas omsätta mångmiljardbelopp. det är den tredje mest lönsamma kriminella verksamheten efter narkotika- och vapenhandel.

UNICEF uppskattar att över en miljon barn varje år faller offer för sexhandeln runt om i världen. En stor del av handeln sker via internet där köpare och säljare försöker använda traditionella betalningskanaler för att överföra pengar mellan varandra.

Enligt polisen stoppas i Sverige 50 000 försök varje dygn för att nå illegala webbplatser med övergreppsbilder på barn.

Stora ord. Stora summor. Ännu större goodwill.

Jag har varit kund i Skandiabanken sedan starten 1995. Nöjd kund, rentav. Så nöjd att jag inte lämnade banken ens när dess vd Fredrik Sauter år 2008 började skriva debattartiklar tillsammans med kristdemokratiska politiker och skicka ut spam om samarbetet med Ecpat. Men det finns gränser. Jag kan inte ta ett företag som samarbetar med Ecpat seriöst, och har därför inlett flytten från Skandiabanken. Eftersom jag har en stor del av mitt finansiella engagemang där är det inte helt okomplicerat. Men det är värt det. Tack för de här 15 åren och lycka till med bekämpningen av omoraliska serieteckningar!

Fråga till Beatrice Ask

Beatrice Ask (m) har gästspelat på Ecpats blogg och skrivit en text med rubriken “Svenska staten har ansvar för egna medborgare som begår brott utomlands”. Hon skriver bland annat (mina fetningar):

Att skydda människor, och inte minst barn, från övergrepp tillhör statens allra viktigaste uppgifter. När brott begås inom landets gränser finns goda möjligheter att med polisiära medel och effektiva rättsmedel beivra brott och döma gärningsmannen till ansvar. Men insatser måste också göras för att tillsammans med andra länder bekämpa den internationella brottsligheten och barnsexturismen, som sker på platser utanför landets gränser och på platser där det lokala rättsväsendet kanske ofta brister. Ett särskilt ansvar har svenska staten för de egna medborgare som begår brott utomlands. Svenska medborgare kan också dömas i Sverige för sådana brott.

Min fråga till Beatrice Ask är:

Vilka brott som svenska medborgare begår utanför Sverige ämnar Alliansregeringen följa upp?

Att en svensk medborgare som begår ett sexuellt övergrepp mot ett barn i Thailand ska ställas till svars för detta när hon kommer hem, så mycket förstår jag också.

Men nu är det ju inte bara “barnsexturism” som Ask vill bekämpa, utan också “den internationella brottsligheten”, så som brottslighet definieras av svensk lag får man förmoda. Och enligt svensk lag är en mängd saker olagliga, som i resten av Europa är lagliga. Låt mig ge tre exempel från Tyskland, där jag bor, och “där det lokala rättsväsendet kanske ofta brister” enligt Beatrice Ask:

  1. I Tyskland är det, liksom i större delen av Europa, lagligt att inneha serieteckningar där det förekommer barn och ungdomar som är nakna och ibland till och med har sex. I Sverige är sådana serier olagliga. Kommer Sverige agera mot svenskar i utlandet som i sin lokala bokhandel köper serietidningar som svenska staten anser är olagliga?
  2. I Tyskland är det dessutom, liksom i större delen av Europa, lagligt att köpa sex. Här kan man verkligen tala om bristande rättsväsende ur svenskt perspektiv. Snacka om “internationell brottslighet” – den finns ju i hela världen! Vad ska hända med de svenskar som köper sex av vuxna, skattebetalande egenföretagare i Tyskland?
  3. Slutligen är det i Tyskland lagligt att röka gräs. Inte lagligt att odla eller köpa, men vad jag har förstått är det lagligt att ha substansen i kroppen. Det är det inte i Sverige. Internationell brottslighet!

Frågan är alltså: Vill Alliansen att Sverige försöker beivra dessa “brott” när de “begåtts” av svenskar i utlandet? Eller menar man att de är småbrott i jämförelse med sexuella övergrepp mot barn? Prostitution kanske man ser allvarligt på, medan man kan se genom fingrarna på svenskar som röker gräs utomlands. Det kan man i så fall förstå, men helt självklart är det inte – i synnerhet vad gäller prostitution. Och när man tänker efter faktiskt inte heller självklart vad gäller serieteckningar, eftersom “barn” är inblandade. Frågan kvarstår därför:

Var drar man gränsen?

Vilka företeelser som är olagliga i Sverige och lagliga (eller mindre allvarliga) i utlandet vill Alliansen beivra? Är straffsatser med i bedömningen? Eller handlar det om huruvida “barn” förekommer i brottet? Eller sex? Eller kombinationer därav? Bitte antworten!

Bör “barnporr” i text förbjudas?

Både Ecpat och Rädda barnen har nu fått frågan om texter bör kunna klassas som barnpornografi, enligt samma logik som klassar serieteckningar som barnpornografi. Vi måste få ett svar på detta.

Ecpat undvek frågan i Studio ett:

Programledaren: Men om vi pratar om text då, att läsa en roman som t ex Lolita, borde det också vara olagligt?

Helena Karlén, generalsekreterare Ecpat: Ja det finns ju även olika typer av lolitabilder, men om vi utgår från synsättet på när den här lagen antogs så var ju det att man anser att det här innebär en kränkning mot barn, och det står som sagt jag och Ecpat också bakom, och att detta kan användas på fel sätt: Dels kan det inspirera till ökad konsumtion av övergreppsmaterial, och det vet vi är stort i dag redan i Sverige med upp till 50 000 försök som görs varje dygn att nå övergreppsbilder på nätet, men också som kan användas för att bryta ner ett barns inneboende motstånd till att ägna sig åt den här typen av … (Programtiden är slut och programledaren avbryter.)

Helena Karlén är proffsig. Hon vet att det enda som gäller i media är att få det sagt som man vill ha sagt. Då spelar det ingen roll vad man får för frågor, de fungerar mer som markörer som visar att nu är det din tur att prata och föra fram ditt och din organisations budskap. Men det här sättet att undvika frågan var ovanligt kreativt: Helena Karlén tolkar programledarens tydliga fråga om “en roman som t ex Lolita” som att det handlar om “lolitabilder” och kommer därmed undan. Men vi undrar fortfarande: Vill Ecpat att texter ska censureras i Sverige?

Vad tycker då Rädda barnen? I debatten har de haft en betydligt mjukare företrädare än höken Helena Karlén, nämligen psykologen Olof Risberg. Han erkänner att det givetvis är värre med fotografier än med teckningar, men menar att

… om barn finns, tecknade eller inte, i en sexuell situation så tycker jag att det är barnporr och då tycker jag det är onödigt och fel.

Det är vacker retorik. I stället för att tala om förbud använder Olof Risberg ord som “onödigt” och “fel”. Tja, det kan ju jag också tycka om mycket, till exempel Muhammedkarikatyrerna. Man kan säga att det var onödigt av Jyllandsposten att publicera dem. Men bör vi för den skull ha en lag som förbjuder teckningar av Muhammed eller nakna barn? Ja, menar Olof Risberg, åtminstone vad gäller det senare.

Detta sa han alltså i inslaget från Gomorron Sverige ovan, där en förvånansvärt sorted programledare frågar hur Rädda barnen ställer sig till texter:

Programledaren: Men om vi ska ha en absolut nolltolerans, då borde man ju förbjuda också texter där övergrepp mot barn beskrivs …

Olof Risberg: Nej, det …

P: Enligt samma logik.

OR: Alltså där förstår jag inte riktigt din logik.

P: Jo men alltså, om man har en text som beskriver ett barnporrbrott, det är också en fiktion så att säga.

OR: Ja just det.

P: Om vi jämför den fiktionen med fiktionen tecknad bild, då borde ju även texten var förbjuden?

OR: (Lämnar över till Madeleine Leijonhufvud.)

Ja, där fick ni något att tänka på, Rädda barnen. Vi vill ha ett svar på frågan om Rädda barnen anser att texter bör censureras. (Risberg var tydlig med att Rädda barnen anser att tecknade bilder bör ingå i lagstiftningen.)

Jag tror att Ecpat och Rädda barnen gör sig själva och barnen en björntjänst genom att så hårdnackat försvara en idiotisk lag. Organisationerna gör det allt tydligare att man inte alls har barnens bästa för ögonen. Detta har sedan länge varit uppenbart med Ecpat, vars agenda snarare är allmänt kristet sexualmoralistisk. Det är en tidsfråga innan allmänheten synar Ecpatbluffen.

Rädda barnen däremot bör se upp. Mitt intryck är att organisationen är seriös. Då bör man inte reagera med ryggmärgen och stödja en lagtext som minst av allt räddar barnen. Om Rädda barnen hade lite kurage skulle man ställa sig upp och kräva att barnporrlagen skrivs om – för barnens skull. Man skulle säga:

Vi i Rädda barnen kan visserligen tycka att det är obehagligt att det finns folk som läser serier där barn har sex. Vi har inget till övers för denna subkultur. Men eftersom vi är experter och läst all forskning på området vet vi att det inte finns någon koppling mellan övergrepp mot barn i fiktion och övergrepp mot barn i verkligheten – tack och lov!

Att samhället då lägger resurser på att lagföra övergrepp mot seriefigurer kan vi inte se som något annat än ett stort svek mot de verkliga barn som blir utsatta för övergrepp.

Som barnrättsorganisation manar vi våra medlemmar att hålla huvudet kallt: Låt er inte luras av de hemska övergreppen i serierna, för de är fantasier utan koppling till verkligheten. Det är inte värdigt en seriös organisation som Rädda barnen att tala om “kränkningar av barn i allmänhet”. Då kan vi lika gärna börja tro på tomtar och troll. Vi är inte religiösa. Vi är Rädda barnen och vår uppgift är att rädda barnen. Det gör vi bäst med en barnporrlagstiftning som inte solkas ner av en massa ytligt bjäfs som bara har till uppgift att stilla politikernas samveten. För det är inte politikerna utan barnen som är våra uppdragsgivare. Bara genom att riva upp nuvarande barnporrlagstiftning kan vi på ett effektivt sätt intensifiera kampen mot de verkliga sexualbrottslingar som härjar i vårt land!

Vi är många som skulle ta en barnrättsorganisation med sådan klarsynthet på allvar. (För övrigt borde jag bli talskrivare.)

Några nya inlägg om barnporrlagen och den aktuella domen:

Samt förstås mina egna tre inlägg i frågan: