Just wanted to share this picture with you, taken from this fierce Swedish mangaka’s blog. I hope she doesn’t mind that I republish it (and spiced it up a bit). She writes (in Swedish):
Här ser du bilder på de böcker jag köpte. En femtedel Yaoi denna gång och så var jag nog ganska olaglig också…fast de kan jag väl inte vara när man kan köpa den lagligt…eller??
Jag refererar till boken längst ner till höger som är en Ocensurerad Shota Doujinshi på engelska, och finns på Adlibris :O Han som gjort den är “Tsukumo Gou” och har gjort väldigt mycket och bra korta serier till en massa olika tidningar. Har läst en hel del av hans serier och gillar dom men är inge större fan.
Blir nog inga böcker åt mig på ett bra tag nu :´C
It makes me really proud to see Entartete Shota among the other titles she ordered from Adlibris:
Råkade genom Animeradion snubbla över Tomas Antilas blogg och detta inlägg om mangadomen. Läs! Det är inte bara vettigt, det är rörande också. Tomas skriver bland annat:
Jag vill att den här lagen försvinner OMEDELBART! Jag är inte pedofil och vill inte klassas som sådan. Jag är inte ett dugg intresserad av riktiga människor, och i synnerhet inte yngre personer. Verkliga människor lyssnar på mig, kramar mig och får mig att må bra och känna mig trygg, och börjar sedan hata mig och säga elaka saker om mig. Tecknade figurer gör ingenting. Dom varken hatar eller älskar. Dom existerar enbart i min fantasi. Det är det som är det magiska med tecknade figurer.
Han fortsätter:
En tecknad figur är inte en verklig människa, det är en symbol. Tecknaren kanske säger: det här är en skolflicka hon är femton år. Men när jag ser figuren tolkar jag symbolen på ett annat sätt. I mitt huvud gör jag om figuren till något jag kan relatera till. Jag ser aldrig åldrar, jag jämför alltid med mig själv. Jag ser det lite som teater; det finns en massa roller och sedan finns det folk som spelar de rollerna. Tecknaren är i regel alltid mycket äldre än den tecknade figuren. Det är tecknaren som spelar den yngre figuren, det är inte på något sätt en verklig ung person. Det är blott en tolkning, en skev verklighet, på sin höjd ganska trovärdig.
Och avslutar:
Men jag är verkligen ledsen Asuka, jag kan inte älska dig längre. Jag föll för dig redan när jag var i din ålder, och har älskat dig sen dess. (förutom ett kort Ayanami Rei-uppehåll 2005) Men tyvärr blir jag bara äldre och äldre för var dag som går, medan du fortsätter att vara fjorton år. I min fantasi är du 25 och ständigt sur över att jag inte tar itu med mitt liv. Men lagen säger att du är fjorton och jag inte får ha bilder på dig. Jag kommer ta bort dig, jag önskar bara att jag kunde ta bort dig från mitt egna minne lika lätt. Jag kommer aldrig glömma hur mycket du betydde för mig, och hur mycket jag älskade dig. Jag minns när jag såg “You can (not) advance” i våras. Jag älskade verkligen scenen när man förstod att du likt alla andra också var väldigt, väldigt ensam, och inte ville sova själv. Jag hoppas att du nån dag kan förlåta mig, men jag kunde aldrig vara den du ville att jag skulle vara.
Verkar finnas mycket mer att läsa på den bloggen, men det här var väl en bra början!
I just finished Loveless volume 7, the English translation of the Japanese manga. Even if it felt a bit like a “transport” volume, I still liked it more than volume 6, which was more of a “background” volume. I already own volume 8, but I don’t look forward to the black hole of loss that I fear might open up beyond it. Because there is still no sight of volume 9 in English. Look at this timeline:
What are you doing, Tokyopop? It’s been well over a year since the Japanese volume came out, and the English translations always used to precede the German and French ones.
So why do other countries get volume 9 of Loveless but we’re left hanging without so much as a word about it being released into English? Don’t add this to the ever growing long lists of series that have canceled due to ‘issues’. I’m forever being let down by this company, why pick up heaps more contracts when there are so many that have yet to be fulfilled? Tokyopop is a joke.
Is Tokyopop having an issue? I hope not!
Loveless was the first anime and manga I seriously watched/read, and subsequently fell in love with, in 2004 or 2005. I don’t remember how I discovered it, but I’m happy I did.
Wait a minute. Does this mean I’m supposed to read volume 9 in Japanese? God, you’re so hard on me!
This was supposed to be a post about practicing your Japanese by reading Yotsuba-to! (よつばと!), a popular manga which according to this post is ideal for Japanese learners, partly because of the furigana (small hiragana letters printed next to the kanji characters, thus revealing how the kanji should be read).
I managed to find the comic both raw (meaning in Japanese) and translated into English. I’m reading them on my computer and keep the window with the English version under the raw one. It’s perfect to have a key handy!
(And don’t worry, Yotsuba-to! publisher, I will probably buy the print versions eventually, just like I did with all volumes of Loveless after having discovered the manga through filesharing. Or some merchandise.)
However, something happened as I started to read. I suddenly found myself staring at the frames at the top of this post for a long time.
First I realised that they are slightly different; they added some details on the right frame, or took them away on the left one.
But that’s not the point.
The point is that this difference made me realise just what an art it is to reduce as much as possible from a picture without losing its expression. Yes, the art of reduction! The left frame is even more expressive than the right one – you can really see that little enthusiastic girl in front of you!
So this is how you should read manga. This is their allure. Manga readers don’t see cartoons – they see real characters, created with the help of lines that the manga readers’ brains know how to parse just in the same way as the novel reader’s brain knows how to parse words and sentences expressing the same thing. It’s really just the same! And the step to expressing something with a picture instead of with words is of course smaller in Japan, since kanji actually linger somewhere in between text and drawings. After all, kanji is nothing but very reduced pictures.
This made me think of Donald Richie’s Tractate on Japanese Aesthetics. Yotsuba-to! is a perfect example of the Japanese aversion to our Western mimesis, and of the Japanese “tendency to value symbolic representation over realistic delineation,” as Richie puts it. What an art!
This might be obvious to all of you, but I actually haven’t read that many manga, except Loveless. This was my epiphany, and I will always remember it. The moment when I fell through the paper and into the manga.
Sweden’s most famous manga translator Simon Lundström was convicted of possession of child pornography in July 2010. The local court in Uppsala found that 50 out of his three million images – drawn cartoons, that is, and 20 of them being duplicates from a backup drive – were to be considered child porn, since the definition of child porn in the Swedish law includes drawings.
Yesterday, Mr Lundström was up in the next court, Svea Hovrätt. The prosecutor asked for a trial behind closed doors, but the judge decided they would be open. So for the first time, the public were allowed to see what kind of images the police, prosecutor and court considered child porn. I read this report by Steamboat Willie on Facebook and publish it in its entirety here (in Swedish) for those of you who don’t want to visit Facebook:
Nu har jag precis kommit tillbaks från en något komisk – men ändå skrämmande rättegång.
Det var alltså frågan om den omdiskuterade manga-rättegången i hovrätten vars förhandlingar hölls i dag i en fullsatt rättegångssal.
Jag kan bekräfta för alla som antagit att det varit värre än man trott… Samtliga åhörare som gick därifrån var slagna av det faktum att det generellt var ovanligt oskyldiga bilder. Åklagaren yrkade så klart på stängda dörrar, men hovrätten tog det visa beslutet att avslå åklagarens begäran – så den samlade pressen kunde med egna ögon se vad som i dag av experter och åklagare räknas som barnporr. Bland annat en bild på två sedesamt tecknade seriefigurer omgivna av frukt – ätandes bananer. Inte ens min mormor hade sett detta som pornografi. Bild på bild radades upp – och expertvittnet från barnporrgruppen fick vrida ovch vända sig som en korkskruv för att få argumenten att hålla. Ett samfällt skratt hördes från publiken när hon förklarade att en figur som utför oralsex på en annan var barn för att den hade raka höfter och små bröst… Vilket i sammanhanget vore något skumt då figuren skulle föreställas vara en pojke.
Samtidigt är det en skrämmande uppvisning… Att så pass oskyldiga bilder skall leda till räfst och rättarting?
Åklagaren gjorde flera fruktlösa försök att sammankoppla bilder av så kända seriekonstnärer som Ichigo Mashimaru med avbildningar av riktiga övergrepp gjorde hela föreställningen än mer smaklös.
Åklagarens rena lögner att det finns teknik som gör att man snabbt och lätt från ett foto kan framställa vilken serieteckning som helst firekt från foton med “gratis neddladdningsbara program på internet” är en förolämpning mot alla hårt arbetande serietecknare i världen. Om det vore så enkelt – varför finns det överhuvudtaget några tecknare kvar?
Dagens citat:”Jag har bedömt bilderna som pornografiska för att de innehåller barn.” — Cecilia Wallin-Carlsson, Barnporrpolis
Faktum är att samtliga besökare här på forumet bör ta sig i akt. Om de snällaste bilderna blir fällda så lär det vara mycket få personer med serieintresse som inte har värre bilder än så hemma. Det har fokuserats på de tre bilderna med samlagsscener i domen, men minst lika intressant är de fem påklädda bilderna som bara visar strandliv.
Domen faller den 28:e Januari.
(Found through 之乎者也, who as usual makes a good reading – also in Swedish. Plus a short text in DN.)
The Steamboat’s main point is that the prosecution is a joke, and that everyone in the audience was shocked that these apparently very innocent cartoons were considered child porn. There were also laughter when the prosecutor explained that the drawn girl in a sexual act was a child because of her “slim hips and flat chest.” No wonder – it was a boy.
On the whole, I find this trial very unheimlich. It shouldn’t matter if the comics are innocent or gross. If you argue that this isn’t child porn because the drawn images are innocent, then you at the same time admit that it could be child porn if the drawn images were of a more serious nature. Which it can’t.
Because:
They
are
DRAWN!!!
For fuck’s sake.
I’m pretty sure the court will go against the text in the Swedish law and free the man. (The law in Sweden is shaped only partly by the text in the law book, and partly by the way the courts interpret the text.) Always remember that the politicians who vote for these stupid laws are often without education and though well-meaning, not very smart. That’s why we have the courts. Unfortunately we lack a constitutional court in Sweden, that is, a court that can rule laws unconstitutional, as sometimes happens in for example Germany. (On the other hand, the constitution is changed so often in Sweden that such a court probably would be superfluous.)
Både Ecpat och Rädda barnen har nu fått frågan om texter bör kunna klassas som barnpornografi, enligt samma logik som klassar serieteckningar som barnpornografi. Vi måste få ett svar på detta.
Programledaren: Men om vi pratar om text då, att läsa en roman som t ex Lolita, borde det också vara olagligt?
Helena Karlén, generalsekreterare Ecpat: Ja det finns ju även olika typer av lolitabilder, men om vi utgår från synsättet på när den här lagen antogs så var ju det att man anser att det här innebär en kränkning mot barn, och det står som sagt jag och Ecpat också bakom, och att detta kan användas på fel sätt: Dels kan det inspirera till ökad konsumtion av övergreppsmaterial, och det vet vi är stort i dag redan i Sverige med upp till 50 000 försök som görs varje dygn att nå övergreppsbilder på nätet, men också som kan användas för att bryta ner ett barns inneboende motstånd till att ägna sig åt den här typen av … (Programtiden är slut och programledaren avbryter.)
Helena Karlén är proffsig. Hon vet att det enda som gäller i media är att få det sagt som man vill ha sagt. Då spelar det ingen roll vad man får för frågor, de fungerar mer som markörer som visar att nu är det din tur att prata och föra fram ditt och din organisations budskap. Men det här sättet att undvika frågan var ovanligt kreativt: Helena Karlén tolkar programledarens tydliga fråga om “en roman som t ex Lolita” som att det handlar om “lolitabilder” och kommer därmed undan. Men vi undrar fortfarande: Vill Ecpat att texter ska censureras i Sverige?
Vad tycker då Rädda barnen? I debatten har de haft en betydligt mjukare företrädare än höken Helena Karlén, nämligen psykologen Olof Risberg. Han erkänner att det givetvis är värre med fotografier än med teckningar, men menar att
… om barn finns, tecknade eller inte, i en sexuell situation så tycker jag att det är barnporr och då tycker jag det är onödigt och fel.
Det är vacker retorik. I stället för att tala om förbud använder Olof Risberg ord som “onödigt” och “fel”. Tja, det kan ju jag också tycka om mycket, till exempel Muhammedkarikatyrerna. Man kan säga att det var onödigt av Jyllandsposten att publicera dem. Men bör vi för den skull ha en lag som förbjuder teckningar av Muhammed eller nakna barn? Ja, menar Olof Risberg, åtminstone vad gäller det senare.
Detta sa han alltså i inslaget från Gomorron Sverige ovan, där en förvånansvärt sorted programledare frågar hur Rädda barnen ställer sig till texter:
Programledaren: Men om vi ska ha en absolut nolltolerans, då borde man ju förbjuda också texter där övergrepp mot barn beskrivs …
Olof Risberg: Nej, det …
P: Enligt samma logik.
OR: Alltså där förstår jag inte riktigt din logik.
P: Jo men alltså, om man har en text som beskriver ett barnporrbrott, det är också en fiktion så att säga.
OR: Ja just det.
P: Om vi jämför den fiktionen med fiktionen tecknad bild, då borde ju även texten var förbjuden?
OR: (Lämnar över till Madeleine Leijonhufvud.)
Ja, där fick ni något att tänka på, Rädda barnen. Vi vill ha ett svar på frågan om Rädda barnen anser att texter bör censureras. (Risberg var tydlig med att Rädda barnen anser att tecknade bilder bör ingå i lagstiftningen.)
Jag tror att Ecpat och Rädda barnen gör sig själva och barnen en björntjänst genom att så hårdnackat försvara en idiotisk lag. Organisationerna gör det allt tydligare att man inte alls har barnens bästa för ögonen. Detta har sedan länge varit uppenbart med Ecpat, vars agenda snarare är allmänt kristet sexualmoralistisk. Det är en tidsfråga innan allmänheten synar Ecpatbluffen.
Rädda barnen däremot bör se upp. Mitt intryck är att organisationen är seriös. Då bör man inte reagera med ryggmärgen och stödja en lagtext som minst av allt räddar barnen. Om Rädda barnen hade lite kurage skulle man ställa sig upp och kräva att barnporrlagen skrivs om – för barnens skull. Man skulle säga:
Vi i Rädda barnen kan visserligen tycka att det är obehagligt att det finns folk som läser serier där barn har sex. Vi har inget till övers för denna subkultur. Men eftersom vi är experter och läst all forskning på området vet vi att det inte finns någon koppling mellan övergrepp mot barn i fiktion och övergrepp mot barn i verkligheten – tack och lov!
Att samhället då lägger resurser på att lagföra övergrepp mot seriefigurer kan vi inte se som något annat än ett stort svek mot de verkliga barn som blir utsatta för övergrepp.
Som barnrättsorganisation manar vi våra medlemmar att hålla huvudet kallt: Låt er inte luras av de hemska övergreppen i serierna, för de är fantasier utan koppling till verkligheten. Det är inte värdigt en seriös organisation som Rädda barnen att tala om “kränkningar av barn i allmänhet”. Då kan vi lika gärna börja tro på tomtar och troll. Vi är inte religiösa. Vi är Rädda barnen och vår uppgift är att rädda barnen. Det gör vi bäst med en barnporrlagstiftning som inte solkas ner av en massa ytligt bjäfs som bara har till uppgift att stilla politikernas samveten. För det är inte politikerna utan barnen som är våra uppdragsgivare. Bara genom att riva upp nuvarande barnporrlagstiftning kan vi på ett effektivt sätt intensifiera kampen mot de verkliga sexualbrottslingar som härjar i vårt land!
Vi är många som skulle ta en barnrättsorganisation med sådan klarsynthet på allvar. (För övrigt borde jag bli talskrivare.)
Några nya inlägg om barnporrlagen och den aktuella domen:
