Tag Archives | mangamålet

Japan to criminalize possession of child pornography

Lolicon manga magazine covers as pictured in IDEA magazine, Japan.

The Japanese Sangiin (参議院 = House of Councillors = the senate) are expected to vote this month in favor of a law punishing possession of child pornography with up to one (1) year in prison.

As of now, it is legal to possess child porn in Japan.

CNN writes:

Although production and distribution have been banned for 15 years, Japan lags behind other major developed nations in forbidding people from simply holding the sinister material.

People who possess child porn will be given one year to dispose of their “sinister material” if the law passes. Yes, the CNN news report calls it “sinister”, but I won’t stop there. I will call it “devilish”! That will show that I am more upset than CNN, thus a better person. How you gonna counter this? Revolting, maybe?

CNN also mentions what they call a “loophole” in the law:

And it won’t cover the country’s popular manga (comic book) and anime (animation) industries, which include depictions of violent sexual abuse of children in their publications.

This might change though. CNN quotes an activist in favor of the law:

Fujiwara said a discussion about some of the imagery in manga and anime – content that would be illegal in many Western countries – would be a natural “next step.”

One industry representatives argues against this by referring to scientific research – as if that would matter – and adding:

“The goal of the law itself is to protect children from crime,” he said. “Banning such expression in animation under this law would not satisfy the goal of the law.”

Another representative said that he personally may be “disgusted” by some of the content in manga. However:

“But rich, deep culture is born from something that might not be accepted by all,” Chiba said. “We need to allow the gray zone to exist as a necessary evil.”

The article ends:

Some experts suggest the situation is born out of Japan’s long-established patriarchal society.

Whatever the cause, changing a culture may prove a lot harder than changing a law.

Indeed, but I think we Westerners are doing quite well at the moment in trying to change Japan to become more like us.

Uppsala tingsrätt gör det igen

Degenerate art

Den här veckan kom två nyheter om olagliga teckningar i Uppsalatrakten:

1. Man dömd för porrteckningar (UNT 13 mars 2014)

2. Nytt åtal för mangabilder (UNT 14 mars 2014)

Det senare fallet inkluderar även två “våldtäktsförsök mot barn”, vilket låter allvarligt men med dagens ordinflation i praktiken skulle kunna innebära att den åtalade 27-åringen försökt ta en 17-årig tjej på brösten. Men det kan vi inte veta än, så jag lämnar detta fall därhän tills det är dags för rättegång.

Det första fallet är mycket intressant. Jag har läst domen. Det handlar om en 65-årig man som innehaft 905 tecknade bilder som Uppsala tingsrätt ansåg var barnporr. Det är oklart hur detta uppdagades, men det kan ha varit i samband med att han lämnade in sin dator på lagning.

65-åringen förnekar brott. Så här står det i domen:

“Han laddade ned bilder för länge sedan från en internetsida eftersom det förekom en diskussion om vad som var barnpornografi och hur groteska tecknade bilder som fanns. Han ville se hur långt man kunde gå med groteska tecknade bilder, t.ex. tecknade människor med abnorma könsorgan. Han tröttnade ganska snart och raderade bilderna. Han har i flera omgångar kopierat över innehållet i hårddiskar till nya hårddiskar av senare datum, utan tanke på att de raderade filerna kunde följa med.”

Det framgår inte i den kortfattade domen vilken typ av teckningar det gällde, och som vanligt i sådana här brott finns ingen möjlighet att inspektera teckningarna. Om domen inte överklagas kommer teckningarna att förverkas.

Däremot berättar domen att en expert vid namn Eva Eklöf från Polismyndigheten i Uppsala län under huvudförhandlingen visade upp “ett representativt urval” av teckningarna samt berättade “hur granskningen och bedömningen av bilderna har gjorts” – men detta redovisas alltså inte i domen.

I domen står:

“Med hänsyn till antalet bilder och då det delvis är fråga om teckningar av övergrepp kan gärningen inte bedömas som ringa brott.”

Detta är intressant eftersom domen också förklarar att en del av de 905 bilderna “är kopior av samma ursprungliga bild” (vilket också var fallet i det berömda mangamålet, där ca 20 av de 50 bilderna i åtalet var kopior på en backuphårddisk). Draget till sin spets innebär det att den som bara innehar 1 förbjuden teckning kan dömas till ringa barnpornografibrott, men att man om man kopierar den bilden 1000 gånger så når brottet normalgrad. Om man lägger på några nollor så att man har t ex 100 000 kopior av samma teckning, kommer man upp i grovt barnpornografibrott då tro?

Det förvånar mig att Uppsala tingsrätt fortsätter döma folk för olagliga teckningar, trots att Högsta domstolen friade i det fall där Uppsala tingsrätt först dömt en mangaexpert för barnporrbrott.

(Redan hovrätten friade honom för flertalet bilder – jag åkte till Japan och intervjuade en av tecknarna av dessa bilder för Aftonbladet Kultur – läs här och se vilken teckning Uppsala tingsrätt ansåg var barnpornografi.)

Men detta visar kanske det som många befarade när HD-domen kom, nämligen att den varken säger bu eller bä. HD friade visserligen mangaexperten, men släppte inte alla teckningar fria. Man höll kvar en – “den 39:e teckningen” – som man menade att var mer realistisk än de andra. (De som var med vid rättegången, inklusive den åtalade, har påpekat att bilden inte skilde sig nämnvärt från de andra teckningarna, det handlade fortfarande om manga, dvs seriefigurer. Hur teckningen ser ut kan inte kontrolleras och den är dessutom förmodligen förverkad nu.) Trots att HD menade att en av teckningarna var barnporr friade man mangaexperten eftersom han var just expert och att innehav i just det fallet därför var rättfärdigat.

Men 65-åringen är ingen mangaexpert, även om han uppenbarligen intresserat sig för fallet eftersom det var i samband med diskussionen om förbjudna teckningar han letade upp och laddade ner de teckningar han blev dömd för.

Vi har alltså inget prejudikat från HD. Teckningar av ett visst slag förblir olagliga i Sverige, och rättsväsendet verkar lägga kraft på att förfölja dem som innehar sådana teckningar.

Jag har medvetet upprepat ordet “teckningar” genom den här postningen för att det verkligen ska gå in för alla att det är det det handlar om. Det är teckningar som man anser är så farliga att man måste åtala och döma dem som innehar dessa teckningar. Och här raljerar vi över scientologerna och deras heliga skrift som är så hemlig att den måste skyddas till varje pris. Muhammedteckningarna ska vi inte tala om.

Maria Abrahamsson (m) är den enda riksdagsledamot som motionerat för att ändra nuvarande lagstiftning kring teckningar. Jag skrev om det under rubriken “När blev Sveriges riksdag en samling mullor?“. För Sveriges riksdag röstade förstås ner förslaget. Teckningar förblir olagliga.

Man kan lägga till att fängelse ingår i straffskalan. 65-åringen fick dock villkorlig dom eftersom det inte fanns “anledning att befara” att han skulle återfalla i brott. Men lagen är tydlig: Du kan få fängelse för teckningar. Om Eva Eklöf på polisen bedömer att de tillhör kategorin förbjudna teckningar.

Allah Akbar!

(Parentetiskt: Anar man en kritisk inställning till nuvarande rättsläge hos UNTs rubriksättare, som använder ordet “porrteckningar”, som inte nödvändigtvis har något med barnporr att göra? “Porrteckningar” är ju inte förbjudna. Än. Å andra sidan är åldern svårbedömd hos karaktärer i teckningar. I synnerhet när de är utomjordingar eller har djuröron. Så “porrteckningar” kan mycket väl vara “barnporrteckningar” – om polisen kommer fram till det under sin “granskning och bedömning” av teckningarna.)

När blev Sveriges riksdag en samling mullor?

n09 (Misoka Nagatsuki)

Maria Abrahamsson (M) var den enda riksdagsledamot som motionerade om ny barnpornografilagstiftning efter det barocka mangamålet. “Skilj på mangabarn och barn av kött och blod” hette hennes motion. Hon var alltså den enda som bortom tidningsrubrikerna, där flera uttalade kritik mot nuvarande lagstiftning, gjorde något konkret för att ändra lagen. Hennes enda förslag till ändring var att lagen inte ska gälla tecknade bilder.

Justitieutskottet behandlade motionen i ett betänkande, där man rekommenderade riksdagen att rösta nej till Abrahamssons motion.

(Ur riksdagens ordbok: “Utskott – Organ som förbereder ärenden som riksdagen ska besluta om. Riksdagen utser utskotten …” Det av riksdagen utsedda justitieutskottet har här samlat ihop ett antal motioner under rubriken “straffrättsliga frågor” och rekommenderat riksdagen att rösta på ett visst sätt, så att de enskilda ledamöterna inte behöver sätta sig in i varje fråga eftersom det kommer in så många motioner. I praktiken har alltså utskotten rätt stor makt.)

Den 7 mars 2013 avslog riksdagen Abrahamssons motion, enligt utskottets rekommendation. Det är inte möjligt att se hur ledamöterna röstade eftersom röstandet skedde genom “acklamation”.

(Riksdagen förklarar: “När kammaren ska fatta beslut i ett ärende frågar talmannen om kammaren säger ja till utskottets förslag till beslut. Är det ingen ledamot som opponerar sig konstaterar talmannen att svaret är ja och bekräftar beslutet med ett klubbslag. Detta sätt att besluta kallas acklamation.”)

Maria Abrahamsson skriver om detta på Expressen Kultur och på sin blogg. Jag rekommenderar också hennes slutpläderande i riksdagen, eftersom det sammanfattar frågan på ett bra sätt. Jag publicerar protokollet i sin helhet nedan eftersom jag tycker det har (eller kommer få) viss historisk signifikans. Det är trots allt rätt anmärkningsvärt att Sverige, detta moderna land, år 2013 går emot resten av Europa och behåller en ikonoklastisk lagstiftning vars likhet bara går att finna i den muslimska världens inställning till avbildning av vissa motiv. Heja, Mullah Johansson (S) och Mullah Linander (C). (Ordförande och vice ordförande i JU.)

Här Abrahamssons anförande:

Herr talman!

I justitieutskottets betänkande nr 10 föreslår utskottet att riksdagen ska avslå mitt motionsyrkande om vad som avses med barn i brottsbalkens bestämmelse om barnpornografi. Jag finner mig i det men vill ändå använda det här tillfället till att förklara, påverka och bilda opinion så att vi så snart som möjligt ska kunna ha en rimligare lagstiftning.

Med snart 15 års perspektiv kan det som borde ha varit självklart redan från början sägas, nämligen att det måste vara lika tillåtet att skildra fiktiva barn i tecknad form som det är att skildra fiktiva barn i skrift, vilket det alltså inte är enligt den svenska barnpornografilagstiftningen.

Låt oss backa bandet till den 28 januari 2011. Svea hovrätt har fastställt tingsrättens dom mot serieexperten Simon Lundström. Lundström döms även i hovrätten för barnpornografibrott eftersom han i sin dator har lagrat tecknade mangabilder som föreställer barn i sexuella situationer. Det hjälps inte att barnen som skildras är rena fantasiprodukter och att teckningarna har lagrats som ett led i Lundströms yrkesutövning. Riksdagen har beslutat att innehav av teckningar, även sådana utan någon som helst verklighetsbakgrund, ska vara lika straffbart som innehav av foton och filmer med verkliga barnpornografiska motiv.

Med pedofilstämpel i pannan begär Lundström prövningstillstånd i Högsta domstolen. Högsta domstolen bollade över frågan till riksåklagaren för yttrande. Riksåklagaren returnerar med en uppmaning till HD som lyder: Pröva hur bestämmelserna om barnpornografibrott ska tolkas när det gäller tecknade barn!

HD våndas och vill inte säga rent ut att bestämmelserna i detta avseende strider mot grundlagen, för när det gäller tecknade barn finns det inget motiverat undantag från tryck- och yttrandefriheten.

Vissa saker komplicerar det hela, bland annat ett rambeslut i EU från 2004, det vill säga flera år efter det att den svenska lagen infördes. Rambeslutet har en rymlig definition av barnpornografi. Definitionen omfattar bland annat “realistiska bilder på ett fiktivt barn som är inblandat i handling med tydlig sexuell innebörd”.

Faktum är att i Lundströmfallet hade Högsta domstolen ett utmärkt tillfälle att ifrågasätta rådande rättsläge genom att låta EU-domstolen pröva om förbudet mot innehav av tecknade bilder är förenligt med grundläggande fri- och rättigheter som medborgarna är garanterade i Europakonventionen, i den svenska grundlagen och också i EU:s egen rättighetsstadga. Genom att problematisera kring dessa frågor kunde Högsta domstolen ha medverkat till att vrida tiden rätt, men det gjorde man inte.

Efter ett snårigt proportionalitetsresonemang, där de höga juristerna väger in den japanska mangatraditionen och amatörmässigt funderar över bildernas konstnärliga kvalitet, landar HD i att just i det här fallet, just när det gäller Simon Lundström, ska den grundlagsskyddade yttrandefriheten väga tyngre än de skyddsmotiv för barn som var anledningen till att lagstiftningen infördes på 90-talet. Motivet som åberopades då, för snart 15 år sedan, var alltså att avbildningar av barn i sexuella situationer, även tecknade barn, är en kränkning av alla barn, av alla barn i hela världen. Men det resonemanget var förstås nonsens då, och det är lika mycket nonsens i dag. Varför skulle barn i allmänhet känna sig personligen kränkta om de råkar se en sådan teckning?

Är det så illa att moralpaniken och indoktrineringen har gått så långt att riksdagens ledamöter inte vågar lita på sitt sunda förnuft? Eller varför jämställer annars riksdagen rena fantasiteckningar av påhittade barnfigurer i sexuella situationer med foton på verkliga barn som utsätts för verkliga sexuella övergrepp? Det finns bara riksdagen att ställa till svars för denna orimliga svenska lagstiftning som förbjuder konstnärer att visa sina teckningar. Och det avgörande i sammanhanget är alltså att förbudet mot spridning av tecknade barnfigurer stämmer dåligt överens med den grundlagsgaranterade yttrandefriheten.

Herr talman! När nu Högsta domstolen inte rent ut ville underkänna lagstiftningen, och inte heller gav någon vägledning alls för bedömningen av andra fall som liknar men inte är identiska med mangafallet, vilar ett tungt ansvar på riksdagen, på oss lagstiftare, att ändra lagen och lösa den konstnärliga friheten från dessa påtvingande bojor.

Herr talman! Inte minst i tider av politiska omprövningar är det är viktigt att stå fast vid försvaret av de medborgerliga rättigheterna. Dit hör yttrandefriheten, och det var skäl nog för mig att bestämma att i dag skulle jag ta plats i talarstolen. Tack för ordet! Och för tids vinnande: Det behövs inga applåder. (Applåder) I detta anförande instämde Marianne Berg (V).

Denna post är illustrerad med en av de illustrationer som Uppsala tingsrätt ansåg var barnporr och som därför måste förverkas. Allah Akbar!

Fler skakande nyheter om den utnyttjade roboten

Fallet med den utnyttjade roboten börjar nu klarna.

Detta gäller gårdagens postning om att speldistributörer och -återförsäljare tagit bort spel ur sitt sortiment som de misstänker kan innehålla barnporr enligt svensk lagstiftning. Ett inte alls grundlöst antagande med tanke på att en svensk domstol klassade denna bild (länk till Aftonbladet) som barnporr. Vi kunde i Ekots inslag höra Henrik Martling på speldistributören Vendros förklara att det “var lätt att ta beslutet att det inte kändes rätt”, eftersom det stod tydligt i produktkatalogen att “det var en robot som var underårig”.

Och nu har det alltså kommit fram nya, chockerande uppgifter som avslöjar att roboten (se bild ovan) bara är tre (3) år! Hon heter Mei-Fang, är 171 cm lång och väger 96 kilo. Blodtyp: “Conductive Liquid Ether”.

Nu skulle jag avrunda med någon sarkastisk kommentar, men jag tappade lusten. Lite väl öppen dörr. Känner mig mest mållös.

Sverige blir alltmer surrealistiskt

Det finns så många ingångar i den här storyn att jag inte vet var jag ska börja. Så låt oss börja med den skärmdump jag gjorde av en sida på Discshop för ett par veckor sedan, strax innan den togs bort helt:

En svensk spelförsäljare skriver alltså uttryckligen på hemsidan ett spel “stoppats” pga barnporr. Bakgrunden är förstås mangamålet där en mangakännare dömdes för innehav av 39 teckningar vars figurer hovrätten fann för unga och porriga.

Jag uppfattade i min naivitet Discshops tilltag som ett slags protest. Det är väl klart att ett populärt spel från jätten Sony inte är barnporr. Det fattar väl alla. Alltså valde Discshop att driva med den absurda svenska lagen genom att stryka Arcana Heart 3 ur sitt sortiment. “Det här blir det logiska resultatet om vi ska gå in och granska tecknade figurer i spel”, ville man säga – inbillade jag mig.

Men när jag läser denna artikel börjar jag förstå att det är på riktigt, och att det är vanliga affärsmässiga beslut som ligger bakom de svenska speldistributörernas och -återförsäljarnas strykningar i spelkatalogen, inte någon vilja att påtala det absurda med svensk lagstiftning.

Över till de mer surrealistiska dragen i artikeln (som om inte bara dess själva existens är surrealistisk nog):

Nu stoppar två av de största spelbutikerna på nätet, CDON och Webhallen de båda spelen det handlar om.

– Om det anses som stötande så kan vi inte ha kvar det i sortimentet, säger Christer Pettersson är spelansvarig för Webhallen.

Jag har kursiverat orden ovan. Nu är det alltså inte längre lagstiftningen man följer, utan huruvida en produkt “anses som stötande”. Grattis, Webhallen. Ni lär få mycket att göra om ni verkligen tänker följa er egen policy.

Sedan får vi veta att det var “Nintendos jurister” som pga mangamålet valde att inte distribuera “Dead or Alive” förra året, något Aftonbladet berättade om (och delvis försvarade eftersom artikelförfattaren ansåg spelet “sexistiskt” i kommentarerna efter artikeln, som togs bort när AB bytte kommentarssystem post Breivik).

Sveriges Radios artikel sammanfattar mangafallet, och fortsätter:

Fallet ställer den svenska lagstiftningen på sin spets och gör att spelföretagens jurister måste vara försiktiga med spel som släpps i Sverige och som skulle kunna bedömas som barnporr.

I många fightingspel från framförallt Japan är figurerna lättklädda och framställs som mycket unga. Därför stoppades även playstationspelet Arcana heart i Sverige.

– I det här fallet hade de satt ut åldrar i produktkatalogen som medföljde vilket gjorde det lättare att ta beslutet att det inte kändes rätt, säger Henrik Martling på den svenska distributören Vendros.

Återigen har jag kursiverat ovan. För återigen handlar det uppenbarligen inte om lagen, utan om att “det inte kändes rätt”.

Så fint.

Reportern frågar “på vilket sätt”, och Martling förklarar (min kursivering):

– De hade satt ut att det var en robot som var underårig och samtidigt såg utmanande ut.

Herregud! En robot som var underårig! Varför nöja sig med att stryka spelet ur sortimentet? Här måste polisen kopplas in. Och var är Ecpat och Rädda Barnen när man behöver dem? Bryr de sig inte om de underåriga robotarna? Om ni verkligen värnar om barnen ska ni ju sitta i en tevesoffa och vara upprörda nu! Eller?

Som om det inte vore slut på tokigheterna lägger Sveriges Radios reporter nu på ett klassiskt undersökande reporter-patos när han säger (min kursivering):

De här spelen stoppades redan förra året av distributörerna. Trots det har vi hittat flera stora webbshoppar som säljer spelen i Sverige. Men (patos-inandning), när vi kontaktar en av nordens största försäljningsställen på nätet, CDON.com blir beskedet att spelen (spott-patos!) ska stoppas redan inom några timmar.

Vad bra, Sveriges Radio-reporter, att du kunde göra en insats! Sedan bekräftar Webhallen att de också tar bort spelen, som de fortsatt sälja “i väntan på nya, censurerade versioner”. Men som Christer Pettersson säger:

Vi väntade på att det skulle hända, ja. Men det har ju inte hänt, så att därför tar vi bort det ur sortimentet.

Ja, var skulle man börja? Det mest surrealistiska i denna historia är inte det som egentligen har hänt, utan alla inblandades, från reporter till intervjuoffer, förmåga att få det att framstå som business as usual. Reportern låter ungefär som om han hittat ett rasistiskt eller homofobt spel, och de intervjuade har väl piskats upp till att tycka likadant. Man ser Pettersson framför sig när han förnuftigt uttrycker: “Men det har ju inte hänt.” Ja, han låter rentav nästan lite stolt. Här har uppenbarligen systemet fallerat utanför Webhallens kontroll. Typiskt att man alltid ska behöva vänta så länge på “censurerade versioner”.

Är det inte detta som är definitionen av surrealism: När alla i en liten bubbla tycker samma sak, och man iakttar denna bubbla utifrån. Men i det här fallet verkar de inblandade ha missat att ett samlat Kultursverige är emot nuvarande svensk lagstiftning kring tecknade figurer. Det här är ingen Sizzla-debatt. Reporterns okritiska drivande av sin cause skrämmer mig, och påminner om när P1-programmet Kaliber hittade eskortannonser på nätet och krävde att ansvariga politiker måste införa ett nationellt prostitutionsfilter.

Slutligen konstaterar jag att ordet censur numera inte verkar ha någon negativ klang. Censur är numera en naturlig del av det svenska samhället. Censur är uppenbarligen inte längre ett ord som får en journalist att dra öronen åt sig.

Var är det som håller på att hända i Sverige egentligen?

Bokus slutar sälja Entartete Shota efter påtryckningar

Detta har hänt:

I april 2012 gav jag ut serietidningen Entartete Shota, vars första nummer innehöll serien Change Over av den japanske tecknaren Tsukumo Gou.

Shota, eller shotacon, är en japansk seriegenre med tecknat pojksex. Motsvarande med flickor kallas lolicon. I Japan utgör dessa genrer en subkultur, men en populär sådan; böckerna och tidningarna finns att köpa i vanliga butiker.

Enligt gällande rättsläge i Sverige är dessa genrer olagliga att producera, sprida, inneha och titta på. Sedan Simon Lundström dömdes av Uppsala tingsrätt och Svea hovrätt har detta rättsläge – eller snarare lagen så som den är skriven – kritiserats av ett i princip enat etablissemang. Det är inte ofta som jag delar åsikt med straffrättsprofessor Madeleine Leijonhufvud och barnporrspanare Björn Sellström, men i det här fallet står vi faktiskt på samma sida. Det är i princip bara Ecpat och Rädda Barnen som benhårt håller fast vid att det ska vara straffbart att titta på tecknade bilder. För vems skull undrar man.

Entartete Shota är delvis ett inlägg i denna debatt. Ett stycke civil olydnad om man så vill. Expressens kulturchef försvarade utgivningen. Den som vill läsa serietidningen kan gå till Kungliga Biblioteket eller något av de universitetsbibliotek som fått sig pliktexemplar tillsända (och bekräftat dem med vändande post).

Fram till i går kunde man också beställa ett eget ex på Bokus, och man kan fortfarande beställa på Adlibris eller i princip vilken annan svensk bokhandel som helst eftersom Entartete Shota listas i förlagens centrala databas Bokrondellen.

Men nu är det slut på det roliga! I går tog Bokus bort Entartete Shota ur sitt sortiment efter att bloggen “Nej till pirater och piratpartiet” uppmärksammat tidningen. Den anonyma bloggaren kommenterar Entartete Shota:

Sjukt!

Enligt MINA cybernormer så ska sånt här inte tas in i sortimentet hos seriösa bokhandlare, världen blir inte bättre av att sån här skit sprids. I mina ögon är detta barnporr och förlagen borde polisanmälas!

Nu kanske jag blir anklagad för att vara moralist men då är jag det med stolthet. Någon jävla stans måste vi dra gränsen!

En kommentator med pseudonymen “M Oral” mejlade Bokus:

Jag skrev til bokus och frågade varför de valt att sälja sådant som kan vara barnporr och de valde att dra tillbaka den tillfälligt, all heder till dem!

Han inkluderar Bokus svar, som inleds så här:

Vi har nu valt att lyfta bort boken från vårt sortiment på grund av den pågående rättegången.

Detta glädjer den anonyme bloggaren:

Lysande!

Skönt att det finns företag med hjärta och hjärna!

Nu finns alltså Entartete Shota inte längre i KF-ägda Bokus sortiment. Och i dag fick jag ett mejl från Bonnier-ägda Adlibris, där de bad mig specificera åldern på de medverkande i tidningen. Troligtvis har de också utsatts för påtryckningar från herr eller fru M Oral.

Jag är egentligen inte förvånad över att svenska bokhandlar reagerar så här – de lyder trots allt under svensk lag. Så länge man inte har några radikala politiska ambitioner med verksamheten, vilket historien talar för att varken KF eller Bonniers har, så är beslutet att sluta sälja Entartete Shota säkert vettigt. Jag tycker bara att det är synd att det kommer som ett direkt resultat av påtryckningar från en rätt förutsägbar bloggpöbel.

I slutet av juni meddelar HD dom i mangamålet.

Kulturarbetare, ta ställning!

Jag lyssnade på ett två veckor gammalt (1 februari 2011) avsnitt av Nya Vågen, och ett panelsamtal mellan Elsa Westerstad (kulturredaktör Fokus, född 1975), Martin Aagård (kulturjournalist Aftonbladet, född 1971) och Arkan Asaad (författare, född 1980):

Arkan Asaad: Vad jag uppmärksammat och blivit ganska bestört av är den här domen som fälldes i går, hur man bokstavligt talat dömde vår kultur och vår frihet, att det inte handlade om barnpornografi i den här frågan.
Jag är så starkt emot … det finns inget mer avskyvärt än barnpornografi. Men i den här frågan tycker jag inte man dömde rätt i det här fallet.
Jag tycker det var så oerhört synd att man inte gick in och förklarade vad den här killen hade gjort.
Man hittade bilder som var del i hans arbete, han jobbade med det här för att kunna översätta mangaserier. Jag själv har vuxit upp med mangaserier och anime. I mina ögon, när jag såg de här bilderna tyckte jag inte att det här var okej [att dömas för sådana bilder].
Och det var så tragiskt. Vad ska man göra i framtiden, ska man börja förbjuda de här nakna älvorna som vi sätter upp i olika konstmuseer? Ska man förbjuda trollfenomen? Ska vi börja förbjuda Astrid Lindgrens böcker?

Programledaren: För de här bilderna var alltså tecknade.

Martin Aagård: Har du sett de här bilderna som han dömdes för?

Arkan Asaad: Det har jag.

Martin Aagård: För jag har bara sett nån, som hade blivit friad, och den var ju inte så uppseendeväckande kanske.

Arkan Asaad: Det är väldigt vanligt inom den japanska kulturen där man i en surrealistisk värld bygger upp de här så kallade serierna, så man vet inte om de är vuxna eller barn … Det är en uppbyggd värld som är så långt från barnpornografi man kan komma.

Programledaren: Men du menar att man borde ha en lag där inte tecknade bilder ingår som en del av barnpornografibrottet? För måste inte hovrätten fälla honom med tanke på hur lagen ser ut?

Arkan Asaad: I det här fallet, man måste ju verkligen gå in individuellt i olika fall, men jag tycker att i det här fallet borde man hämtat nån som var expert i det här och lagt fram för dem som dömmer den här killen: Vad är manga? Vad är anime? Och var kommer det ifrån? Jag tror man dömde i okunskap, och det är det som är skrämmande.

Martin Aagård: Men det verkar ju som att rätten var inte så intresserad av att döma något hårt straff, för han fick ganska låga böter för det där …

Elsa Westerstad: Men jag måste ändå fråga, det är absurt vid första anblicken och man blir väldigt upprörd och tycker att det är märkligt och en trubbig lagstiftning. Men samtidigt. Det kan ju vara så att vi måste ha den här lagen för att vi inte ska normalisera vårt sätt att se på barn i sexuella situationer, alltså underåriga.
Förstår ni att det är mer ett sätt att påverka värderingar men också ett farligt sätt att trampa på yttrandefriheten, kanske.

Martin Aagård: Fast det är en farlig väg att börja på, om man ska påverka folks värderingar i konst. Konsten måste ju ändå få prova moraliskt förkastliga områden.

Elsa Westerstad: Svar ja, men samtidigt, om man ser barnen som utsatta och utan makt på ett sätt som andra i samhället faktiskt inte har.
Madeleine Leijonhufvud gick ut och sa att då skulle man kunna prata om kränkningar mot kvinnor också, men där skulle man ändå kunna ha en diskussion om barnen som utsatta och värnlösa på ett annat sätt än andra i samhället. Jag är också emot det men jag tycker det finns en diskussion att ta.

Asaad inleder vettigt naturligtvis – klart att domen är både tragisk och skrämmande. Även om jag tycker han motsäger sig lite när han först talar om det principiellt farliga med att förbjuda teckningar, och sedan om att “gå in individuellt”, där han verkar mena att just i detta fall borde mannen inte dömts eftersom det handlade om manga.

Men det som händer sen, efter att Asaad hållit sin inledning, gör mig obehaglig till mods. Man kunde förvänta sig att de två kulturjournalisterna skulle ge Asaad eldunderstöd, renodla argumenten och unisont fördöma den lag som på ett uppenbart sätt påverkar deras yrkesutövning. Men det gör man inte.

I stället för man ett verserat kultursamtal. Aagård beskriver den bild han sett (troligen den som Aftonbladet publicerade) som “inte så uppseendeväckande kanske”. Varför säger han inte: “Men det är ju helt SJUKT att en svensk tingsrätt ansåg att den här tecknade bilden var barnporr, vart är vi på väg, det här är OACCEPTABELT, det var också därför vi publicerade bilden i Aftonbladet, för att det är vårt ansvar som kulturjournalister att göra svenskarna uppmärksamma på vad som håller på att hända i vårt land!” Kort sagt: Varför tar han inte chansen att göra det enda vettiga, nämligen att ta ställning? Tydligt, inte på det där försiktiga kulturdebattsättet.

Westerstads uttalande lämnar mig närmast mållös. Hon är alltså kulturredaktör på Fokus, Sveriges Der Spiegel. Och hon ger sitt stöd åt lagen, i den mån man kan utläsa någon åsikt ur dessa försiktiga formuleringar som väl mest kan sammanfattas i hennes slutord om att “det finns en diskussion att ta”. Så fint.

Slutligen, programledaren Jenny Aschenbrenner. Hon ska vara den objektiva och den som förklarar för lyssnarna. Och hon har ju rätt i att det är lagen snarare än domen som man bör fokusera på.

Men ändå. Hon är programledare för ett kulturprogram i Sveriges Radio. Hur kan hon förnedra sig själv till att ha en objektiv diskussion om mangadomen? Den närmaste jämförelse jag kan hitta är när folk ska ha en objektiv diskussion om homosexualitet. För det enda som är värre än öppna homofobers glåpord är de där resonerande och förment förstående fraserna om “å ena sidan, å andra sidan”.

Vissa ämnen ska inte diskuteras, om ni missförstår mig rätt. I vissa ämnen är en diskussion värderande i sig, och det enda rätta är att gå ut och ta tydlig ställning. Så som ibland sker när det handlar om rasism. Jag tänker på när dagstidningarnas chefredaktörer går samman och kör en kampanj som säger: Vi accepterar inte detta. SÅ borde Kultursverige förhålla sig till mangadomen.

Bra om mangadomen

Råkade genom Animeradion snubbla över Tomas Antilas blogg och detta inlägg om mangadomen. Läs! Det är inte bara vettigt, det är rörande också. Tomas skriver bland annat:

Jag vill att den här lagen försvinner OMEDELBART! Jag är inte pedofil och vill inte klassas som sådan. Jag är inte ett dugg intresserad av riktiga människor, och i synnerhet inte yngre personer. Verkliga människor lyssnar på mig, kramar mig och får mig att må bra och känna mig trygg, och börjar sedan hata mig och säga elaka saker om mig. Tecknade figurer gör ingenting. Dom varken hatar eller älskar. Dom existerar enbart i min fantasi. Det är det som är det magiska med tecknade figurer.

Han fortsätter:

En tecknad figur är inte en verklig människa, det är en symbol. Tecknaren kanske säger: det här är en skolflicka hon är femton år. Men när jag ser figuren tolkar jag symbolen på ett annat sätt. I mitt huvud gör jag om figuren till något jag kan relatera till. Jag ser aldrig åldrar, jag jämför alltid med mig själv. Jag ser det lite som teater; det finns en massa roller och sedan finns det folk som spelar de rollerna. Tecknaren är i regel alltid mycket äldre än den tecknade figuren. Det är tecknaren som spelar den yngre figuren, det är inte på något sätt en verklig ung person. Det är blott en tolkning, en skev verklighet, på sin höjd ganska trovärdig.

Och avslutar:

Men jag är verkligen ledsen Asuka, jag kan inte älska dig längre. Jag föll för dig redan när jag var i din ålder, och har älskat dig sen dess. (förutom ett kort Ayanami Rei-uppehåll 2005) Men tyvärr blir jag bara äldre och äldre för var dag som går, medan du fortsätter att vara fjorton år. I min fantasi är du 25 och ständigt sur över att jag inte tar itu med mitt liv. Men lagen säger att du är fjorton och jag inte får ha bilder på dig. Jag kommer ta bort dig, jag önskar bara att jag kunde ta bort dig från mitt egna minne lika lätt. Jag kommer aldrig glömma hur mycket du betydde för mig, och hur mycket jag älskade dig. Jag minns när jag såg “You can (not) advance” i våras. Jag älskade verkligen scenen när man förstod att du likt alla andra också var väldigt, väldigt ensam, och inte ville sova själv. Jag hoppas att du nån dag kan förlåta mig, men jag kunde aldrig vara den du ville att jag skulle vara.

Verkar finnas mycket mer att läsa på den bloggen, men det här var väl en bra början!

Swedish manga translator still guilty of child porn charges

Svea Hovrätt, a regional court in Sweden, today found manga translator Simon Lundström guilty of possession of child pornography, because of 51 drawn pictures (cartoons) that were considered child pornography. The court thus confirmed the verdict from July 2010 by local court Uppsala tingsrätt, but lowered the sentence a bit after scrutinising the drawn cartoons.

In a press release, Svea Hovrätt explains that “in four images, it cannot with absolute certainty be ruled that they depict children” and that “in eight images, it is uncertain if they are pornographic in the sense of the law”.

But they also write:

Regarding the remaining 39 images, the court finds that they are, from a legal perspective, to be regarded as pornographic images of children.

It should be remembered that there were no real children depicted in these images – all were cartoons. It was thus fantasy creatures that the court investigated. A bit surprised, they note that some of the “children” have “cat ears and tails”. Nevertheless, they come to this conclusion in the verdict, which I have read:

Even if some of the images do not appear real in all details, there is no doubt that they depict human beings.

Lundström is thus sentenced for child pornography of the lower degree, and has to pay a fine of 5,600 SEK (632 euro).

Lundström is Sweden’s most famous manga expert. He is teaching in this subject at the university and has translated over 80 manga, most of them published by Bonniers, Sweden’s biggest publishing house. One could expect that Bonniers would defend Lundström, since this verdict will most definitely affect their own business, but instead they chose to stop working with him, according to DN.

As a manga expert, Lundström possessed about three million pictures, that were investigated by the police. Of these three million, only 51 were considered child pornography (or 39 of them, according to Svea Hovrätt). One can also note, that out of these 51 pictures, 20 were duplicates from a backup disk.

Lundström says he is surprised at the verdict, and concludes that he must now stop working as an expert of manga in Sweden (from TT Spektra/SvD):

“I can work as a translator, but not as a manga expert, as I would need access to the erotic cartoons that exist in Japan. I’m not even allowed to visit manga artists’ homepages in Japan, since that is considered a crime”, he says.

Many are surprised that drawn cartoons, where no child has been involved in the creation process, can be deemed child pornography in Sweden. In its press release, the court explains the aim of the law:

The reason why the law has been extended to include drawn images is that such images are seen as humiliating to children at large, and not only to the child that might have been used as a model.

Personally, I’m very surprised too. I was convinced Svea Hovrätt would find Lundström not guilty – the court always has a choice to interpret the text in the law. Hopefully, Lundström will appeal to Högsta domstolen, the highest court in Sweden, and it will repeal the ruling.

I’ve chosen to illustrate this post with a painting by Gaston Goor (1902-1977), a French illustrator who worked closely with Roger Peyrefitte. This painting is now most definitely illegal to possess in Sweden. (Neither me nor my blog’s servers reside in Sweden.)

Some Swedish blog reactions to the verdict:

  • Wille at Prylfeber recommends Swedish manga fans to go through their mangas and cut out any picture that might be considered child porn in Sweden.
  • 之乎者也 on what he calls “blaspedy”.
  • Mårten Schultz analyses the verdict, and regrets that fiction, here in the form of cartoons, are not protected by the constitution.

Also read my three posts in Swedish (but with illustrations that everyone will understand), about ways other than sexual that Ecpat and other defenders of the law think are goods way to humiliate children in drawings (murder for example):

I’m still convinced this interpretation of the law will not hold, or that the law will be changed. But until then, Sweden should be considered a no-go area not only for manga fans, but for artists in general.